Landet som exporterat granater, minor och mobilteknologi till Mellanösterns krigsherrar smäller nu igen dörren framför deras offer. Författaren Duraid Al-Khamisi skriver ett rasande brandtal till en nation av hycklare.
Att titta ut genom mitt fönster, höra regndropparna smattra, se dagisbarnens steg mot simhallen får mig att tänka: tänk om jag var en svensk Boforsgranat. Då skulle jag först ha blivit tillverkad på 1980-talet, sedan i allra största hemlighet låtit mig smugglas till Iran, för att därefter låta mig skjutas i väg i en vacker båge över slagfältet. På himlavalet skulle jag först sväva högt som en fågel, hänga kvar, betrakta soldaternas icke-vita kroppar, för att plötsligt dyka ner och våldsamt explodera bland männens skrik mitt i infernot.
Som svensk Boforsgranat skulle jag kapa armar och ben, slita ut tarmar och magsäckar, dyrbara ägodelar, krossa skallar, lemlästa och traumatisera och döda varenda jävla ofrivillig irakisk soldat. Jag skulle få deras mammor att gråta sig till en för tidig död, få fäder att åldras i djupaste sorg, och göra deras ofödda barn till faderslösa innan de ens sett världens mörker.
Inga kondoleanser
Jag skulle bidra till den där miljonen – miljonen döda soldater alltså – och ytterligare miljonen sörjande mammor. Jag skulle radera deras ansikten och göra dem till siffror i krigs- och flyktingstatistiken. Jag skulle bli en symbol för de ofrivilliga martyrerna; "ja, vår son dog som martyr av en granat i kriget", så skulle föräldrarna förklara för människor som önskade en förklaring."
Och allt det skulle ske medan Palme i lugn och ro kunde medla i kriget.
Men som tur är, är jag varken den där svenska Boforsgranaten, eller det där svävande Gripenplanet över Libyen. Den som svävade över kust och öken under den Natostödda folkresningen, i dag territorium i kriminella ligor, dödspatruller och milisers grepp.
Tack gode Gud är jag inte heller halshuggningsexperterna, IS-terroristerna ovanför orangeklädda kristna män på stränderna. Inte heller är jag Ericssonutrustningen, mobilspårningstekniken, som skeppades till den syriska regimen. Inte heller är jag säkerhetstjänstens jakt på de som drömmer, de fredliga, ungdomliga drömmarna.
Tänk att "busmakarna" kunde spåras och gripas, fängslas, torteras, huggas, kvävas, slitas, brännas, styckas eller våldtas i fängelsehålorna... Aktivisterna, alla de som dog, och deras revolution som dog, och deras öden som dog och deras barn eller syskon som dog: alla stirrar och frågar samma sak: hur stor check är min mänsklighet värd i era ögon?
Visum till helvetet
Nej, jag är inte heller den svenska minan i Kurdistan, inte heller k-pisten i Afghanistan. Ursäkta mig, har vi hört någon svensk politiker framföra sina kondoleanser till familjerna? Man kan säga mycket om dem, politikerna. Man kan kalla dem för rasister, svikare, förrädare, fega, veka, korrupta, maktmissbrukare.
Man kan argumentera för deras svek mot de mänskliga rättigheterna. Man kan sträcka ut hakan och säga: att kalla IS för världens farligaste terrororganisation är ett hån.
Man kan också säga att Sverige har för många politiker och alldeles för få ledare. Men det vore inte sant. För folkrörelserna har tusen ledare. Men inte politikerna, inte en enda har de.
Som tur är, är jag ingenting av det här. Jag är ingen del av den svenska vapenexporten eller krigsindustrin. Alltså har jag inte oskyldigas blod på mina fingrar. Jag har inte handlat med människoliv, jag inte blundat för perspektiv. Och till dem, alla dessa karriärister, politiker, hycklare, som med blod på sina händer försvarar och förnekar säger jag: gläd er! Det behövs nämligen inget visum för den som ska till helvetet! Må helvetesportarna för alltid stå öppna för er, så som ni stängde gränserna för oss.
Samveten utan fristad
Där, i djupet av helvetet, önskar jag er ett långt andrum. Må ni uppleva era kvävda andetag, så som vi upplevde dem under våra färder hit. Må gamar sväva ovanför er, och må giftiga skorpioner sätta sig över era bröst. Må hala ormar slingra över era fötter och ben och långsamt kräla sig upp med blicken mot era könsorgan. Må ni uppleva törsten, hungern. Må ni se och höra piskrappen. Må floder och hinkar av kattpiss dränka er. Må era läppar spricka av törst, må ni ropa på hjälp för döva öron. Må Lucifer/Satan/Saddam debattera er som belastning och problem.
Till alla er vill jag fråga: hur smutsigt är ett smutsigt svin?
Till och med grisarna som bökar i vårt land har mer heder än er. Till er vill jag säga, må era samveten aldrig någonsin hitta en fristad i era ynkliga liv igen. Värm er nu, klä er varmt, natta era barn och ät er mätta.
Snart snurrar världen med er, så som den gjort med oss.
Duraid Al-Khamisi
kulturen@expressen.se
Duraid Al-Khamisi är journalist och författare, aktuell med boken "Regnet luktar inte här" (Atlas).
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.