Visa källa för Fäboddrift

[[Fil:Larka-axi-fabodar.jpg|miniatyr|300px|Fäboddrift vid Axi fäbodar i [[Mora socken]]. Foto av [[Karl Lärka]] 1920.]]
{{multiple image
 | width = 150
 | image1 = PlaceNameSuffix vallen.svg
 | caption1 = Ortnamn med efterled<br/>[[Svenska ortnamnsefterled#-vallen|-vallen]]
 | image2 = PlaceNameSuffix bodarna.svg
 | caption2 = Ortnamn med efterled<br/>[[Svenska ortnamnsefterled#-bodarna|-bodarna]].
 }}
'''Fäboddrift''', eller '''fäbodväsen''', är i [[Skandinavien]] drivning av [[mjölkboskap]] till sommarbete vid en [[fäbod]]vall, som antingen ligger i [[skog]]sområden eller nedanför ett [[fjäll]]. Boskapen förs till [[Vall (jordbruk)|vallar]] eller [[äng]]ar en bra bit från, eller relativt nära, den egentliga jordbruksbygden för att [[Bete (ätande)|beta]] under [[sommar]]en. Den kultiverade jorden användes i stället för att odla grödor och vinterfoder. En ''fäbodvall'' är en samling byggnader som stugor, fähus och kokbodar, som vanligen tillhör bönderna i en särskild by.

Utmärkande för fäboddriften är beredningen på plats av mjölken till smör och ost, varor som är lättare att transportera och som kan bevaras till vintern.<ref>{{webbref|url=https://sverigesradio.se/avsnitt/77189|titel=Getter, kullor och mesost – om fäbodens historia.|utgivare=Vetenskapsradion Historia|datum=12 november 2009}}</ref> Tillverkningen av "förrådsmjölken" långmjölk, täte, och framställningen av hårdost, gammelost, är dessutom unikt för Skandinavien.<ref name=":1" />

Fäboddrift är känt i norra Sverige, [[Norge]] (där det kallas ''setring''), [[Island]] samt i [[Finland]]. Med stöd av skriftliga källor går det att se att det förekommit i Sverige sedan medeltiden och med pollendiagram kan man se att det förekommit där och i Norden sedan 4 000 år.<ref name=":1">{{Tidskriftsref|författare=Kelvin Ekeland|rubrik=Fäbod - döende kultur eller framtidsnäring?|datum=2002|tidskrift=Kulturmiljövård|utgivare=Riksantikvarieämbetet|volym=ISSN 1100-4800|utgivningsort=Laholm|sid=52, 52 och 55}}</ref> Det avtog senare under 1800-talet när [[Växelbruk|växelbruket]] bredde ut sig, men förekommer än idag.<ref name="isof">{{Webbref|titel=Fäbodkultur|url=https://www.isof.se/lar-dig-mer/levande-traditioner/forslag/2015-09-30-fabodkultur|verk=www.isof.se|hämtdatum=2022-09-15|språk=sv}}</ref>

Traditionen skiljer sig från [[pastoralism]] (nomadiserande boskapsskötsel som [[Renskötsel|renbetesdrift]]) eftersom det sker mellan fasta betesmarker. Det kan istället liknas vid [[transhumans]], säsongsmässig förflyttning mellan fasta sommar- och vinterbeten. Den främsta skillnaden är att vid fäboddrift befinner sig boskapen inomhus på vintern. Transhumans förekommer i många delar av världen, som i [[Alperna]], [[Pyrenéerna]], [[Karpaterna]], [[Brittiska öarna]], på [[Balkan]] samt i Nordafrika ([[Atlasbergen]]) och Centralasien (främst [[Hindukush]] och västra [[Himalaya]]).<ref>Mátyás Szabó, {{NE|titel=fäbodväsen}} Läst 1 maj 2015</ref>

== Fäbodvallar och fäbodar ==
{{se även|fäbod}}
En fäbodvall var en samlingsplats för betande [[husdjur]] – det vill säga [[fä]]n – som fritt eller med [[vallning]] (''gjeting'', ''gätning'') fick [[Betande|beta]] på stället och/eller i dess omgivningar under sommarhalvåret. Svenska ortnamn med efterled [[Svenska ortnamnsefterled#-vallen|-vallen]] och [[Svenska ortnamnsefterled#-bodarna|-bodarna]] är ofta gamla fäbodvallar.

Fäboddriften var förr i tiden ett nödvändigt komplement till driften på hemgården, som vanligen inte kunde sörja för den mängd [[hö]] som behövdes under ett år. I synnerhet fjällbönder var normalt tvungna att ha flera vallar för att klara betesbehoven. Det typiska i exempelvis södra Jämtland var att en gård hade en ''buvøall'' (fäbodvall) och en ''laongbuvøall'' (långfäbodvall), den senare belägen längre bort och för användning under den senare delen av vallsäsongen. Drivningen av fäna från hemgården till fäbodarna kallas i Jämtland för ''buføring'' (bodförning) och returen för ''heimbuføring'' (hem-). Ordformen ''buom'' i uttrycket ''i buom'' är inget annat än plural bestämd form dativ av ''bu'' (bod), dvs. ''i buom'' motsvaras på svenska av 'i bodarna'.<ref> ''Börtnan – fiskebyn i fäbodriket'' sid. 148-154. Författare: Jöns Larsson, Lars-Göran Larsson och Anders Larsson {{ISBN|9789187309922}}</ref>

En fäbodvall delades ofta mellan flera [[bondgård]]ar från samma [[by]], men varje bondgård hade sin egen grupp av låga hus, s.k. fäbodar, i utkanten av den gemensamma [[betesmark]]en, avradslanden. Efter kvällsmjölkning var [[fä]]na normalt inhysta i ett sommarfähus (''søammarfeus'' alternativt ''sommarfjøs''), där de under nätter fick vila upp sig från [[myggor]], [[Knott (insekter)|knott]] och rovdjur. Förr i tiden brukade man om insekterna var för besvärliga tända s.k. maseldar, det vill säga små eldar i burkar med blöt mossa på, så att det rök duktigt i fähusen.

I bland annat Järvsö socken i [[Hälsingland]], hade rika gårdar till och med början av 1900-talet [[bodelandgård]]ar. Dessa hade ungefär samma funktion som hemfäbodar i [[Dalarna]], med den skillnaden att en bodelandgård inte alltid delades med någon. En bodelandgård kunde ligga bara en halv mil från hemgården. Förutom bodelandgården fanns det även fäbodar och senare sambeten som låg längre bort från huvudgården där man hade betande djur under högsommaren. Motivet för att ha en bodelandgård var i princip detsamma som motivet för en fäbod. Det var enklare att flytta boskapen än att transportera fodret till huvudgården och de större gårdarna hade gott om skog som kunde användas till att timra hus som användes bara en del av året. Några av bodelandgårdarna utvecklades efter hand till självständiga jordbruk till exempel efter arvskiften.

I Uppland fungerade fäbodarna lite annorlunda. Den bästa jorden var upptagen av bebyggelse redan i början av medeltiden. Fäbodarna blev här ett sätt att utnyttja avlägsnare myrmarker för bete. Det förekom slåtter vid fäbodarna, men de utvecklades aldrig till några hemfäbodar som i Dalarna. Gödseln kördes hem från fäboden till den egna gården för att användas där<ref>Upplands gamla fäbodar, John Frödin, Uppsala 1950</ref>.

I [[Österbotten (historiskt landskap)|Österbotten]] fanns det en rik fäbodkultur söder om [[Vasa]] men även i Pedersörenejden. Till exempel vid Fagerbacka fäbodställe i [[Purmo]] fanns det åtta stugor och nio fähus år 1920.<ref name=":0">{{Tidskriftsref|författare=Tommy Olin|rubrik=Fäbodväsendets historia och utbredning|datum=2021|tidskrift=Hembygden|år=2021|nummer=1|sid=10-11}}</ref>

==Arbete vid fäbodar==
[[Fil:Kvinna i helfigur. Vallkulla med stickning . Akvarell av P Södermark 1850 - Nordiska museet - NMA.0070030.jpg|miniatyr|Vallkulla från Dalarna, akvarell från 1850.]]
I fäbodarna var det normalt särskilt kontrakterade (ofta unga) kvinnor, benämnda fäbodstintor, fäbodjäntor, [[vallpiga|vallpigor]] eller som i Jämtland och [[Härjedalen]] ''butauser'' (uttal 'butøuser'), som skötte sysslorna. Detta berodde delvis på den [[lag]] som förbjöd vuxna män att valla [[boskap|kräk]] (dvs getter och kor). En annan förklaring var givetvis att många av sysslorna på en fäbod var likadana som de sysslor som kvinnor vanligen hade på sina hemgårdar, och karlarna behövdes ju hemma i jordbruket.

Således [[mjölk]]ade fäbodtöserna [[ko]]r och [[get]]ter, samt [[ystning|ystade]] [[ost]] och [[Smörkärna|kärnade]] [[smör]]. På fäbodvallen fanns i många fall även ett kokhus där man framställde ''kjesmus'', [[Grynost (maträtt)|grynost]],<ref> ''Börtnan – fiskebyn i fäbodriket'' sid. 148. Författare: Jöns Larsson, Lars-Göran Larsson och Anders Larsson {{ISBN|9789187309922}}</ref> [[messmör]] och dylikt. De färdiga [[mejeriprodukter]]na förvarades i källare tills de kunde fraktas hem till byn. På vissa vallar fanns även härbren för förvaring av salt och kläder. Själva bodde fäbodtöserna ofta i enkla, timrade hus med spishällar.

En viktig del i arbetet på fäbodarna var alltså att omvandla det som djuren producerade till varor som kunde sparas till vintern. En vanlig syn på fäbodarna var stora grytor där mjölk kokades ihop för att omvandlades till olika mejeriprodukter enligt ovan.

==Förekomster av fäbodar==
{{Huvudartikel|Fäbodgränsen}}
Fäbodvallar var i [[Dalarna]], [[Hälsingland]], [[Härjedalen]], [[Ångermanland]], [[Jämtland]], [[Medelpad]] och i övriga [[Norrland]] i bruk på bred basis fram till ungefär tiden för andra världskriget. Fäbodvallarna har givit upphov till [[ortnamn]] som innehåller ortnamnslederna 'bodarna'/''buan', 'sätern' eller 'vallen'.'' Längre tillbaka fanns det dock många fäbodar även i andra delar av främst Mellansverige. Pollendiagram tillsammans med hällristningar visar att det fanns betesdrift och tamget ända upp mot fjällkedjan och Glösabäcken i Jämtland redan för 4 000 år sedan.

I Finland upphörde fäbodväsendet med den så kallade stängsellagen 1921, vilken i praktiken omöjliggjorde skogsbete. Fäbodbyggnaderna flyttades bort eller förföll.<ref name=":0" />

I nutid uppehålls fäbodtraditionen i ett stråk från norra Dalarna, över Härjedalen till Jämtland för att underhålla turister. De flesta av dessa överlevare brukas av folk med djupa och starka fäbodtraditioner inom familjerna och hemgårdarna. I Österbotten har Fagerbacka fäbodställe rekonstruerats.

==Fäbodkultur==
Fäboddriften har givit upphov till en speciell [[kultur]], ''fäbodkulturen'', som omfattar allt från [[matlagning]] till [[tradition]]er, [[Folktro|vidskepelse]] och [[musik]] (som [[kulning]]). I Sverige är det framför allt i norra [[Dalarna]], [[Härjedalen]] samt västra och södra [[Jämtland]] som fäbodkulturen har sitt kärnområde.<ref>{{webbref|url=http://web.telia.com/~u62202249/faboden.htm|titel=Fäbodens historia|hämtdatum=3 maj 2008|författare=Anita Berglund Eriksson|arkivurl=https://web.archive.org/web/20050217143435/http://web.telia.com/~u62202249/faboden.htm|arkivdatum=17 februari 2005}}</ref> I vidare bemärkelse omfattas även [[Värmland]], övriga Dalarna, övriga Jämtland, [[Hälsingland]], [[Medelpad]], [[Ångermanland]], [[Västerbotten]], [[Norrbotten]] och sydligaste [[Lappland, Sverige|Lappland.]]<ref>{{webbref|url=http://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/kulturreservat/hanhinvittikko/Pages/default.aspx|titel=Hanhinvittikko fäbod|hämtdatum=2014-07-09|arkivurl=https://web.archive.org/web/20140714131110/http://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/kulturreservat/hanhinvittikko/Pages/default.aspx|arkivdatum=2014-07-14}}</ref><ref name="isof"/> Ibland talar man om [[fäbodgränsen]] som en kulturgräns som delar norra och södra Sverige.

I Finland har fäbodväsendet förekommit i stora deler av landet, undantaget Lappland och de södra och sydvästra kustområdena. Kärnområdena för fäbodkulturen i Finland låg på västkusten samt i [[Savolax]] och [[Karelen (historiskt landskap i Finland)|Karelen]].<ref name=":0" /> Kulturen finns även i [[Norge]] där fäbodvall benämns för ''seter'', ''sæter'' eller ''støl'' (besläktade med "sitta", "säte"), vilka betyder utmarksäng eller skogsäng.<ref>{{SAOB|ord=Säter|h=1}}</ref> Benämningen förekommer även i Värmland och i svenska ortnamn som [[Säter]], [[Dvärsätt]] och [[-säter/-sätt/-sätter/-sätra/-sättra (ortnamnsefterled)|Sätra]].

[[Bastberget|Bastbergets fäbodvall]] i [[Gagnefs kommun]] var under 1800-talet [[Skandinavien]]s största med 100 hushåll och nära 600 djur. Här har bedrivits kontinuerlig fäboddrift i över 400 år. Idag finns här ca 150 gårdar fördelade på fem fäbodbyar.<ref>[http://uppsalje.se/kultur/Bastberget/Bastberget.html Utsälje om Bastberget]</ref>

== Musik vid fäbodar ==
{{Huvudartikel|Vallmusik}}
Fäbodskulturen är en viktig del av den [[Svensk folkmusik|svenska folkmusiken]] i och med de [[vallåt]]ar som användes där. Musiken kallas [[vallmusik]] och har använts både för nytta och nöje, alltså både som [[bruksmusik]] och rekreationellt.

[[Lockrop]] eller locksång (även dialektalt kulning, kaukning, hojning m.fl.) är form av vokal vallmusik som främst använts som ett arbetsredskap vid fäboddrift. Som namnet antyder användes det för att locka till sig boskap och hålla samman flocken, men också för kommunikation mellan människor eller för att skrämma bort rovdjur. Det sker ofta i ett väldigt högt vokalt register och kan höras på [[Lockrop#Röstforskning|långa avstånd]]. Locksång följer sällan västerländska [[Skala (musik)|tonskalor]] med dur och moll, istället har den en ''modal'' struktur.<ref>{{Webbref|titel=Vallmusik – modal och improviserad musik|url=https://musikverket.se/svensktvisarkiv/artikel/vallmusik-modal-och-improviserad-musik/|verk=Svenskt visarkiv|datum=2019-06-18|hämtdatum=2022-09-15|språk=sv-SE}}</ref>

Flera av de folkliga nordiska [[musikinstrument|instrumenten]] hör hemma i fäbodkulturen och då delvis för kommunikation på avstånd. [[Näverlur]]en är det tydligaste exemplet, men även [[kohorn]], [[Bockhorn (blåshorn)|bockhorn]] och enkla [[Rökpipa|pipor]] och [[flöjt]]er tillhörde fäbodlivet. Generellt är vallmusiken byggd på variation och [[improvisation]] utifrån ett tonförråd och korta melodiska fraser. För underhållning sjöng man också visor och spelade på olika slags [[Rökpipa|pipor]] och [[flöjt]]er, senare också modernare instrument som dragspel och gitarr.

== På senare år ==
Bruket av fäbodar har fått en förnyad aktualitet i och med det växande intresset för osttillverkning och annat, och då inte minst i relation till vad turister efterfrågar. Se till exempel Ultunarapporten<ref>[http://www-hagmarksmistra.slu.se/publ/stenseket.pdf 2004-08-xx: Bönder och naturbetesmarker. Del 1: Bygdeperspektiv] {{Wayback|url=http://www-hagmarksmistra.slu.se/publ/stenseket.pdf |date=20070808041254 }}</ref> från år 2004, och sidan 39 i rapporten<ref>[https://data.riksdagen.se/fil/3DCD00B2-FAD9-4239-973F-3903E0E02203 2005-10-13: Förutsättningarna för småskalig livsmedelsproduktion – en uppföljning]</ref> till miljö- och jordbruksutskottet år 2005. I detta sammanhang brukar inte för intet Jämtland/Härjedalen räknas som ett ostrike, och då mycket tack vare de grundkunskaper som har bevarats i anknytning till fäbodbruken. Bl.a. har den för några decennier sedan nästintill utrotningshotade fjällkon gått på export söderut i Sverige till ställen där man startat lokala ysterier, och där man behöver den kvalité som rasen ifråga står för.

En faktor som har påskyndat utvecklingen mot småskaligt jordbruk (bl.a. fäboddrift) och mer förädling, är de EU-medel som (speciellt) initialt har underlättat för gårdar att ta upp bruket av fäbodar. Det är numera sålunda inte helt ovanligt med kor, tjurar, hästar, getter och fäbodtöser (ibland även män) ute på vallarna.

I Sverige fanns 2013 drygt 200 jordbruk med fäboddrift i norra Svealand och nedre Norrland. Den [[Varg i Skandinavien|skandinaviska vargstammens]] ökade utbredningsområde utgör ett hot mot verksamheten, då fritt bete i områden med vargrevir är förenat med stora svårigheter.<ref>{{webbref |url=http://www.atl.nu/ledare/rovdjuren-hot-mot-f-bodens-verlevnad |titel=Rovdjuren hot mot fäbodens överlevnad |hämtdatum=29 augusti 2015 |förnamn=Lars |efternamn=Vernersson |datum=18 augusti 2013 |verk=ATL |utgivare=LRF Media |arkivurl=https://web.archive.org/web/20150923180114/http://www.atl.nu/ledare/rovdjuren-hot-mot-f-bodens-verlevnad# |arkivdatum=2015-09-23 }}</ref>{{Bättre källa |motivering=Källan hänvisar till en ledarsida, bestående av skribentens egna politiskt drivna åsikter|datum=2024-10}}

== Bilder ==
<gallery>
Fil:Bastberget 1982b.jpg|[[Bastberget]] i [[Gagnefs kommun]] sommaren 1982 med kor på bete.
Fil:Fäbod i Oviksfjällen.JPG|höger|200px|miniatyr|Fäbod i [[Ovikens socken]]
Fil:Fäbod1.jpg|Fäbodar i Jämtland
Fil:Seter1.jpg|Norsk støl i [[Seljord]] vintertid
Fil:Fabodvagen3 Sweden.jpg|''Fittjebuan'', [[jämtska]] för Fittjebodarna
Fil:Ärteråsens fäbodar.JPG|Ärteråsens fäbodar i [[Rättviks kommun]]
Fil:Bastberget 2009a.jpg|Fäbogatan i [[Bastberget]]
Fil:Gasenberget 2011a.jpg|[[Gasenberget]], 2011
</gallery>

== Referenser ==
{{runeberg.org|nfbi|0121.html Fäbod}}

=== Noter ===
<references/>

== Externa länkar ==
*[https://fabod.se/ Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk (FSF): ''Svensk fäbodkultur'']

{{Lantbruk}}
{{Rekommenderad}}
[[Kategori:Fäbodkultur| ]]

[[de:Alm (Bergweide)#Almwirtschaft]]