Hoppa till innehållet

Internetuppkoppling: Skillnad mellan sidversioner

Från Wikipedia
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
Mjälten (Diskussion | Bidrag)
Fixat ord
Sjöfarten (Diskussion | Bidrag)
Länkförslagsfunktion: la till 3 länkar.
 
(11 mellanliggande sidversioner av 8 användare visas inte)
Rad 8: Rad 8:
[[Fil:Typ av bredbandsanslutning hemma 2010–2018.jpg|miniatyr|400px|Olika typer av bredband som den svenska befolkningen använde sig av åren 2010–2018. Siffror från undersökningen [[Svenskarna och internet]].]]
[[Fil:Typ av bredbandsanslutning hemma 2010–2018.jpg|miniatyr|400px|Olika typer av bredband som den svenska befolkningen använde sig av åren 2010–2018. Siffror från undersökningen [[Svenskarna och internet]].]]


Den vanligaste metoden för att koppla upp sig var under 1990-talets andra hälft att skaffa ett abonnemang hos en [[internetleverantör]] och använda uppkopplad förbindelse via det allmänna telefonnätet, mobiltelefonnätet eller leverantörens (egna eller hyrda) förbindelser för att via leverantörens apparatur ha kontakt med det övriga Internet. Det innebar vanligtvis en uppringd, [[Analog elektronik|analog]] anslutning med hjälp av ett [[modem]] kopplat till och via det [[publika telefonnätet]], men kunde även vara en uppringd digital anslutning via [[ISDN]], som även den förmedlades av telefonnätets kablar och växlar. Modemen för det publika telefonnätet möjliggör en [[överföringshastighet]] på högst 56 [[Bit per sekund|kbit/s]] nedströms och 48 kbit/s uppströms (på grund av att telefonväxeln bandbassfiltrering och begränsade digitala interna kapacitet), medan ISDN till privatpersoner möjliggjorde 128 kbit/s samtidigt i båda riktningarna.
Den vanligaste metoden för att koppla upp sig var under 1990-talets andra hälft att skaffa ett [[abonnemang]] hos en [[internetleverantör]] och använda uppkopplad förbindelse via det allmänna telefonnätet, mobiltelefonnätet eller leverantörens (egna eller hyrda) förbindelser för att via leverantörens apparatur ha kontakt med det övriga Internet. Det innebar vanligtvis en uppringd, [[Analog elektronik|analog]] anslutning med hjälp av ett [[modem]] kopplat till och via det [[publika telefonnätet]], men kunde även vara en uppringd digital anslutning via [[ISDN]], som även den förmedlades av telefonnätets kablar och växlar. Modemen för det publika telefonnätet möjliggör en [[överföringshastighet]] på högst 56 [[Bit per sekund|kbit/s]] nedströms och 48 kbit/s uppströms (på grund av att telefonväxeln bandbassfiltrering och begränsade digitala interna kapacitet), medan ISDN till privatpersoner möjliggjorde 128 kbit/s samtidigt i båda riktningarna.


En så kallad [[bredbandsaccess|bredbandsåtkomst]], [[fast anslutning]] eller [[direktuppkoppling]] till Internet innebär att man är uppkopplad dygnet runt via en egen eller hyrd kabel eller fast radioförbindelse. Som ”[[bredband]]” räknar man enligt en definition en förbindelse på minst 500&nbsp;kbps om den inte konkurrerar med vanlig telefonanvändning och inte behöver stängas mellan sessioner. Universitet och större företag har länge kunnat hyra [[svart fiber]] eller kapacitet i telefonnätets kablar för ändamålet. 2019 kom Internetstiftelsen med sin första definition av internetåtkomst<ref>{{Webbref|url=https://internetstiftelsen.se/app/uploads/2019/05/Internetaccess-Definition-version-1.0.pdf|titel=Internetaccess Defintion 1.0|hämtdatum=2019-06-08}}</ref> där det bland annat framgår att DNS skall vara ofiltrerad och att tillgängligheten på månadsbasis skall vara 99%.
En så kallad [[bredbandsaccess|bredbandsåtkomst]], [[fast anslutning]] eller [[direktuppkoppling]] till Internet innebär att man är uppkopplad dygnet runt via en egen eller hyrd kabel eller fast radioförbindelse. Som ”[[bredband]]” räknar man enligt en definition en förbindelse på minst 500&nbsp;kbps om den inte konkurrerar med vanlig telefonanvändning och inte behöver stängas mellan sessioner. Universitet och större företag har länge kunnat hyra [[svart fiber]] eller kapacitet i telefonnätets kablar för ändamålet.


År 2000 gjordes ett första försök{{förtydliga |Första försöket i Sverige eller globalt?|månad=2022-03}} att ta fram en gemensam definition av internetaccess men projektet kom aldrig i mål. Den del av internetaccess som det oftast pratas om är hastigheten på uppkopplingen, men det finns många andra parametrar som är avgörande för att den digitala infrastrukturen ska fungera. År 2019 kom [[Internetstiftelsen]] och [[Netnod]] med sin första definition av internetåtkomst eller internetaccess där det bland annat framgår att DNS skall vara ofiltrerad och att tillgängligheten på månadsbasis skall vara 99%.<ref>{{Webbref|url=https://internetstiftelsen.se/app/uploads/2019/05/Internetaccess-Definition-version-1.0.pdf|titel=Internetaccess Defintion 1.0|hämtdatum=2019-06-08}}</ref><ref>{{Webbref|titel=Nu får vi en definition av vad internetaccess är|url=https://www.internetmuseum.se/tidslinjen/nu-far-vi-en-definition-av-vad-internetaccess-ar/|hämtdatum=2020-12-03|språk=sv-SE|datum=|utgivare=Internetmuseum}}</ref> Den säger även att [[IPv6]] är ett krav för att uppfylla definitionen men långt ifrån alla operatörer stödjer detta idag.
[[ADSL]] kom i slutet av 1990-talet att möjliggöra fast anslutning även till bostäder och mindre företag. Tekniken utnyttjar höga frekvenser i telefonkablarna mellan bostaden och närmaste telefonstationsbyggnad ([[accessnät|åtkomstnät]]et); endast frekvenser väsentliga för att uppfatta tal vidareförmedlas i [[POTS|telefoninätet]]. Vid ADSL kan man uppnå 24&nbsp;[[Bit per sekund|Mbit/s]] nedströms om man bor nära telefonstationen (2&nbsp;Mbps för längre förbindelser). Uppkoppling via [[kabel-TV|kabeltelevisionsnätet]] förekommer också i många bostadsområden, men åtkomstnätets kapacitet delas då med grannarna och hastigheten blir därför i hög grad beroende av hur många som för tillfället utnyttjar områdesnätet. Dessa tekniker avsedda för privatpersoner är asymmetriska, det vill säga högsta överföringshastighet vid nedladdning är högre än högsta uppladdningshastigheten.


[[ADSL]] kom i slutet av 1990-talet att möjliggöra fast anslutning även till bostäder och mindre företag. Tekniken utnyttjar höga frekvenser i telefonkablarna mellan bostaden och närmaste telefonstationsbyggnad ([[accessnät|åtkomstnät]]et); endast frekvenser väsentliga för att uppfatta tal vidareförmedlas i [[POTS|telefoninätet]]. Vid ADSL kan man uppnå 24&nbsp;[[Bit per sekund|Mbit/s]] nedströms om man bor nära telefonstationen (2&nbsp;Mbps för längre förbindelser). Uppkoppling via [[kabel-TV|kabeltelevisionsnätet]] förekommer också i många bostadsområden, men åtkomstnätets kapacitet delas då med grannarna och hastigheten blir därför i hög grad beroende av hur många som för tillfället utnyttjar områdesnätet. Dessa tekniker avsedda för privatpersoner är asymmetriska, det vill säga högsta överföringshastighet vid [[nedladdning]] är högre än högsta uppladdningshastigheten.
Digital mobiltelefoni tillät tidigt även dataförbindelser, men det tidiga nätet ([[2G]], [[GSM]]) gav endast långsamma förbindelser. Numera är mobil internetåtkomst via [[3G]] och [[4G]] ([[mobilt bredband]]) allt vanligare. Uppkoppling med 4G tillåter i teorin 1&nbsp;Gbit/s, men idag (2015) finns ingen utrustning som klarar sådana hastigheter.


Digital mobiltelefoni tillät tidigt även dataförbindelser, men det tidiga nätet ([[2G]], [[GSM]]) gav endast långsamma förbindelser. Numera är mobil internetåtkomst via [[3G]] och [[4G]] ([[mobilt bredband]]) allt vanligare. Uppkoppling med 4G tillåter i teorin 1&nbsp;Gbit/s, men ännu 2015 fanns ingen utrustning som klarade sådana hastigheter.
Sverige skiljer sig från andra länder med att [[Fiberoptik|optisk fiber]] blev vanligt tidigt i [[områdesnät]] och [[stadsnät]], och inte bara i nationella stamnät. I flerfamiljshus är det sedan sekelskiftet därför vanligt att man limmar tvinnad kopparkabel ([[Ethernet]]kabel) i trapphuset från en switch i källaren till en varje lägenhet. Switchen i källaren ansluts i sin tur via områdesnätets [[Fiberoptik|optiska fiber]]. Fibre-to-the-home, det vill säga fiber i åtkomstnätet ända till bostaden (villa eller radhus), började bli vanligt i Sverige efter mitten av 00-talet.


Sverige skiljer sig från de flesta länder genom att [[Fiberoptik|optisk fiber]] tidigt blev vanligt i [[områdesnät]] och [[stadsnät]], och inte bara i nationella stamnät. I flerfamiljshus är det sedan sekelskiftet 2000 vanligt att man limmar tvinnad kopparkabel ([[Ethernet]]kabel) i trapphuset från en switch i källaren till varje lägenhet. Switchen i källaren ansluts i sin tur via områdesnätets [[Fiberoptik|optiska fiber]]. Fiber ända till bostaden (villa eller radhus), började bli vanligt i Sverige efter mitten av 00-talet.
På vissa orter, särskilt hotell, tåg, vänthallar, bibliotek och [[Internetcafé]]er, finns publika surfzoner, det vill säga [[trådlösa nätverk]] avsedda för allmänheten, ibland kostnadsfritt.


På vissa orter finns publika surfzoner, det vill säga [[trådlösa nätverk]] avsedda för allmänheten, ibland kostnadsfritt. Dessa zoner finns ofta i [[hotell]], tåg, vänthallar, bibliotek och [[internetcafé]]er.
Möjlighet till bredband saknas på vissa orter på landsbygden, då ingen av ovanstående bredbandsåtkomsttekniker är tillgängliga över hela Sverige.


Möjlighet till bredband är vanligare i städer än på landsbygden.
I bostaden eller på företaget finns vanligen en [[router]] som möjliggör att flera datorer kan dela på samma Internetuppkoppling. En [[trådlös router]] möjliggör att datorer i hemmet kan anslutas till Internetuppkopplingen via ett [[trådlöst nätverk]].


I bostaden eller på företaget finns vanligen ett [[intranät]], med en [[router]] som förmedlar trafiken inom intranätet och mellan det och det yttre Internet. Mellan routern och intranätet, i hemmen ofta integrerad i samma enhet, finns i allmänhet en [[brandvägg]] som skall hindra olämplig trafik mellan Internet och intranätet. Datorer och andra apparater kopplas till Internet via detta intranät. Intranätet kan vara trådbundet (vanligen [[ethernet]]) eller [[trådlöst nätverk|trådlöst]] eller erbjuda både trådbunden och trådlös åtkomst.
År 2018 visade en undersökning genomförd av [[Internetstiftelsen i Sverige]] att fiber var vanligaste sättet för den svenska befolkningen att koppla upp sig till Internet, 50 procent använde tekniken. Från 2010 hade ADSL minskat från 42 procent till 13 procent som internetuppkoppling. 30 procent använde sig av mobilt bredband, en ökning med 18 procent sedan år 2010.<ref>{{Tidningsref|författare=|rubrik=Tillgång till fiber planar ut|url=https://2018.svenskarnaochinternet.se/allmant-om-internetutvecklingen/fiber-har-slutat-oka/|tidning=Svenskarna och internet 2018.|hämtdatum=2018-11-15|språk=sv|utgivare=Internetstiftelsen i Sverige}}</ref>

År 2021 visade en undersökning genomförd av [[Internetstiftelsen i Sverige|Internetstiftelsen]] att fiber var vanligaste sättet för den svenska befolkningen att koppla upp sig till internet, 65 procent använde tekniken. ADSL-uppkoppling hade minskat från 42 procent år 2010 till 5 procent 2021. 19 procent använde sig av mobilt bredband, vilket hade minskat betydligt sedan 2018 då samma siffra låg på 30 procent.<ref>{{Webbref|titel=Tillgång till fiber planar ut|url=https://svenskarnaochinternet.se/rapporter/svenskarna-och-internet-2018/allmant-om-internetutvecklingen/tillgang-till-fiber-planar-ut/|verk=Svenskarna och internet 2018|hämtdatum=2022-03-30|språk=sv-SE|utgivare=Internetstiftelsen}}</ref><ref>{{Webbref|titel=Internetanvändning och det uppkopplade hemmet |url=https://svenskarnaochinternet.se/rapporter/svenskarna-och-internet-2021/internetanvandning-och-det-uppkopplade-hemmet/|verk=Svenskarna och internet 2021|hämtdatum=2022-03-21|språk=sv-SE|utgivare=Internetstiftelsen}}</ref>


== Urval tekniker för internetuppkoppling ==
== Urval tekniker för internetuppkoppling ==
Rad 38: Rad 40:


== Se även ==
== Se även ==
{{Wiktionary}}
* {{Wiktionary}}


== Källor ==
== Källor ==
<references />
<references />

{{Internet}}
{{Auktoritetsdata}}
[[Kategori:Internet]]
[[Kategori:Internet]]

Nuvarande version från 15 september 2024 kl. 12.01

Internetuppkoppling är ett begrepp för olika åtkomsttekniker som låter datorer, handdatorer, mobiltelefoner och liknande att ansluta till Internet. Fast uppkoppling i hög hastighet kallas bredbandsåtkomst. Att vara uppkopplad innebär att (för tillfället eller kontinuerligt) ha tillgång till Internet.

Olika åtkomsttekniker

[redigera | redigera wikitext]
Olika typer av bredband som den svenska befolkningen använde sig av åren 2010–2018. Siffror från undersökningen Svenskarna och internet.

Den vanligaste metoden för att koppla upp sig var under 1990-talets andra hälft att skaffa ett abonnemang hos en internetleverantör och använda uppkopplad förbindelse via det allmänna telefonnätet, mobiltelefonnätet eller leverantörens (egna eller hyrda) förbindelser för att via leverantörens apparatur ha kontakt med det övriga Internet. Det innebar vanligtvis en uppringd, analog anslutning med hjälp av ett modem kopplat till och via det publika telefonnätet, men kunde även vara en uppringd digital anslutning via ISDN, som även den förmedlades av telefonnätets kablar och växlar. Modemen för det publika telefonnätet möjliggör en överföringshastighet på högst 56 kbit/s nedströms och 48 kbit/s uppströms (på grund av att telefonväxeln bandbassfiltrering och begränsade digitala interna kapacitet), medan ISDN till privatpersoner möjliggjorde 128 kbit/s samtidigt i båda riktningarna.

En så kallad bredbandsåtkomst, fast anslutning eller direktuppkoppling till Internet innebär att man är uppkopplad dygnet runt via en egen eller hyrd kabel eller fast radioförbindelse. Som ”bredband” räknar man enligt en definition en förbindelse på minst 500 kbps om den inte konkurrerar med vanlig telefonanvändning och inte behöver stängas mellan sessioner. Universitet och större företag har länge kunnat hyra svart fiber eller kapacitet i telefonnätets kablar för ändamålet.

År 2000 gjordes ett första försök[förtydliga] att ta fram en gemensam definition av internetaccess men projektet kom aldrig i mål. Den del av internetaccess som det oftast pratas om är hastigheten på uppkopplingen, men det finns många andra parametrar som är avgörande för att den digitala infrastrukturen ska fungera. År 2019 kom Internetstiftelsen och Netnod med sin första definition av internetåtkomst eller internetaccess där det bland annat framgår att DNS skall vara ofiltrerad och att tillgängligheten på månadsbasis skall vara 99%.[1][2] Den säger även att IPv6 är ett krav för att uppfylla definitionen men långt ifrån alla operatörer stödjer detta idag.

ADSL kom i slutet av 1990-talet att möjliggöra fast anslutning även till bostäder och mindre företag. Tekniken utnyttjar höga frekvenser i telefonkablarna mellan bostaden och närmaste telefonstationsbyggnad (åtkomstnätet); endast frekvenser väsentliga för att uppfatta tal vidareförmedlas i telefoninätet. Vid ADSL kan man uppnå 24 Mbit/s nedströms om man bor nära telefonstationen (2 Mbps för längre förbindelser). Uppkoppling via kabeltelevisionsnätet förekommer också i många bostadsområden, men åtkomstnätets kapacitet delas då med grannarna och hastigheten blir därför i hög grad beroende av hur många som för tillfället utnyttjar områdesnätet. Dessa tekniker avsedda för privatpersoner är asymmetriska, det vill säga högsta överföringshastighet vid nedladdning är högre än högsta uppladdningshastigheten.

Digital mobiltelefoni tillät tidigt även dataförbindelser, men det tidiga nätet (2G, GSM) gav endast långsamma förbindelser. Numera är mobil internetåtkomst via 3G och 4G (mobilt bredband) allt vanligare. Uppkoppling med 4G tillåter i teorin 1 Gbit/s, men ännu 2015 fanns ingen utrustning som klarade sådana hastigheter.

Sverige skiljer sig från de flesta länder genom att optisk fiber tidigt blev vanligt i områdesnät och stadsnät, och inte bara i nationella stamnät. I flerfamiljshus är det sedan sekelskiftet 2000 vanligt att man limmar tvinnad kopparkabel (Ethernetkabel) i trapphuset från en switch i källaren till varje lägenhet. Switchen i källaren ansluts i sin tur via områdesnätets optiska fiber. Fiber ända till bostaden (villa eller radhus), började bli vanligt i Sverige efter mitten av 00-talet.

På vissa orter finns publika surfzoner, det vill säga trådlösa nätverk avsedda för allmänheten, ibland kostnadsfritt. Dessa zoner finns ofta i hotell, tåg, vänthallar, bibliotek och internetcaféer.

Möjlighet till bredband är vanligare i städer än på landsbygden.

I bostaden eller på företaget finns vanligen ett intranät, med en router som förmedlar trafiken inom intranätet och mellan det och det yttre Internet. Mellan routern och intranätet, i hemmen ofta integrerad i samma enhet, finns i allmänhet en brandvägg som skall hindra olämplig trafik mellan Internet och intranätet. Datorer och andra apparater kopplas till Internet via detta intranät. Intranätet kan vara trådbundet (vanligen ethernet) eller trådlöst eller erbjuda både trådbunden och trådlös åtkomst.

År 2021 visade en undersökning genomförd av Internetstiftelsen att fiber var vanligaste sättet för den svenska befolkningen att koppla upp sig till internet, 65 procent använde tekniken. ADSL-uppkoppling hade minskat från 42 procent år 2010 till 5 procent 2021. 19 procent använde sig av mobilt bredband, vilket hade minskat betydligt sedan 2018 då samma siffra låg på 30 procent.[3][4]

Urval tekniker för internetuppkoppling

[redigera | redigera wikitext]