Hoppa till innehållet

Internetuppkoppling: Skillnad mellan sidversioner

Från Wikipedia
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
Mjälten (Diskussion | Bidrag)
Fixat ord
Ingen redigeringssammanfattning
Märken: Kontrollera redigeringen VE Mobilredigering Redigering via mobilsajten
Rad 3: Rad 3:
}}
}}


'''Internetuppkoppling''' är ett begrepp för olika åtkomsttekniker som låter [[dator]]er, [[handdator]]er, [[Mobiltelefoni|mobiltelefoner]] och liknande att ansluta till [[Internet]]. Fast uppkoppling i hög hastighet kallas [[bredbandsaccess|bredbandsåtkomst]]. Att vara ''uppkopplad'' innebär att (för tillfället eller kontinuerligt) ha tillgång till Internet.
'''[[Internetuppkoppling]]''' är ett begrepp för olika åtkomsttekniker som låter [[dator]]er, [[handdator]]er, [[Mobiltelefoni|mobiltelefoner]] och liknande att ansluta till [[Internet]]. Fast uppkoppling i hög hastighet kallas [[bredbandsaccess|bredbandsåtkomst]]. Att vara ''uppkopplad'' innebär att (för tillfället eller kontinuerligt) ha tillgång till Internet.


== Olika åtkomsttekniker==
== Olika åtkomsttekniker==

Versionen från 9 november 2019 kl. 19.12

Internetuppkoppling är ett begrepp för olika åtkomsttekniker som låter datorer, handdatorer, mobiltelefoner och liknande att ansluta till Internet. Fast uppkoppling i hög hastighet kallas bredbandsåtkomst. Att vara uppkopplad innebär att (för tillfället eller kontinuerligt) ha tillgång till Internet.

Olika åtkomsttekniker

Olika typer av bredband som den svenska befolkningen använde sig av åren 2010–2018. Siffror från undersökningen Svenskarna och internet.

Den vanligaste metoden för att koppla upp sig var under 1990-talets andra hälft att skaffa ett abonnemang hos en internetleverantör och använda uppkopplad förbindelse via det allmänna telefonnätet, mobiltelefonnätet eller leverantörens (egna eller hyrda) förbindelser för att via leverantörens apparatur ha kontakt med det övriga Internet. Det innebar vanligtvis en uppringd, analog anslutning med hjälp av ett modem kopplat till och via det publika telefonnätet, men kunde även vara en uppringd digital anslutning via ISDN, som även den förmedlades av telefonnätets kablar och växlar. Modemen för det publika telefonnätet möjliggör en överföringshastighet på högst 56 kbit/s nedströms och 48 kbit/s uppströms (på grund av att telefonväxeln bandbassfiltrering och begränsade digitala interna kapacitet), medan ISDN till privatpersoner möjliggjorde 128 kbit/s samtidigt i båda riktningarna.

En så kallad bredbandsåtkomst, fast anslutning eller direktuppkoppling till Internet innebär att man är uppkopplad dygnet runt via en egen eller hyrd kabel eller fast radioförbindelse. Som ”bredband” räknar man enligt en definition en förbindelse på minst 500 kbps om den inte konkurrerar med vanlig telefonanvändning och inte behöver stängas mellan sessioner. Universitet och större företag har länge kunnat hyra svart fiber eller kapacitet i telefonnätets kablar för ändamålet. 2019 kom Internetstiftelsen med sin första definition av internetåtkomst[1] där det bland annat framgår att DNS skall vara ofiltrerad och att tillgängligheten på månadsbasis skall vara 99%.

ADSL kom i slutet av 1990-talet att möjliggöra fast anslutning även till bostäder och mindre företag. Tekniken utnyttjar höga frekvenser i telefonkablarna mellan bostaden och närmaste telefonstationsbyggnad (åtkomstnätet); endast frekvenser väsentliga för att uppfatta tal vidareförmedlas i telefoninätet. Vid ADSL kan man uppnå 24 Mbit/s nedströms om man bor nära telefonstationen (2 Mbps för längre förbindelser). Uppkoppling via kabeltelevisionsnätet förekommer också i många bostadsområden, men åtkomstnätets kapacitet delas då med grannarna och hastigheten blir därför i hög grad beroende av hur många som för tillfället utnyttjar områdesnätet. Dessa tekniker avsedda för privatpersoner är asymmetriska, det vill säga högsta överföringshastighet vid nedladdning är högre än högsta uppladdningshastigheten.

Digital mobiltelefoni tillät tidigt även dataförbindelser, men det tidiga nätet (2G, GSM) gav endast långsamma förbindelser. Numera är mobil internetåtkomst via 3G och 4G (mobilt bredband) allt vanligare. Uppkoppling med 4G tillåter i teorin 1 Gbit/s, men idag (2015) finns ingen utrustning som klarar sådana hastigheter.

Sverige skiljer sig från andra länder med att optisk fiber blev vanligt tidigt i områdesnät och stadsnät, och inte bara i nationella stamnät. I flerfamiljshus är det sedan sekelskiftet därför vanligt att man limmar tvinnad kopparkabel (Ethernetkabel) i trapphuset från en switch i källaren till en varje lägenhet. Switchen i källaren ansluts i sin tur via områdesnätets optiska fiber. Fibre-to-the-home, det vill säga fiber i åtkomstnätet ända till bostaden (villa eller radhus), började bli vanligt i Sverige efter mitten av 00-talet.

På vissa orter, särskilt hotell, tåg, vänthallar, bibliotek och Internetcaféer, finns publika surfzoner, det vill säga trådlösa nätverk avsedda för allmänheten, ibland kostnadsfritt.

Möjlighet till bredband saknas på vissa orter på landsbygden, då ingen av ovanstående bredbandsåtkomsttekniker är tillgängliga över hela Sverige.

I bostaden eller på företaget finns vanligen en router som möjliggör att flera datorer kan dela på samma Internetuppkoppling. En trådlös router möjliggör att datorer i hemmet kan anslutas till Internetuppkopplingen via ett trådlöst nätverk.

År 2018 visade en undersökning genomförd av Internetstiftelsen i Sverige att fiber var vanligaste sättet för den svenska befolkningen att koppla upp sig till Internet, 50 procent använde tekniken. Från 2010 hade ADSL minskat från 42 procent till 13 procent som internetuppkoppling. 30 procent använde sig av mobilt bredband, en ökning med 18 procent sedan år 2010.[2]

Urval tekniker för internetuppkoppling

Se även

Wiktionary har ett uppslag om internetuppkoppling.

Källor