Paolo Sarpi
Paolo Sarpi, född 1552 i Venedig, död där 1623, var en italiensk historieskrivare.
Sarpi inträdde tidigt som medlem i serviternas orden samt blef snart ordens-provinsial och senare ordens generalprokurator. Inför inkvisitionen anklagades han emellertid för att stå i förbindelse med kättare. Under republiken Venedigs strid med påven Paul V försvarade han såsom statens officielle rådgivare i kyrkliga ärenden (teo-logo-consultore) med fasthet och djärvhet de världsliga regeringarnas oberoende av påvemakten. Vid samma tid (1607) blev han på romerska kurians anstiftan, såsom med nästan fullständig visshet antagits, sårad av lejda banditer. Under den följande tiden stod Sarpi i nära beröring med åtskilliga protestantiska teologer och statsmän, vilka (exempelvis fransmannen Mornay och engelske gesanten i Venedig, Wotton) på fullt allvar åsyftade republikens lösryckande från påvekyrkan. Sarpi ställde sig sympatiskt till dessa strävanden, dock inte i avsikt att bekämpa katolicismen, enär de dogmatiska frågorna ej för honom spelade någon avgörande roll, utan för att förhjälpa religionsfriheten till seger i Italien, varigenom påvens envåldsmakt skulle störtas. Förföljd av kurian, drog han sig tillbaka till ett kloster i sin födelsestad. Sarpi var, skriver Gabriel Rein i Nordisk Familjebok, "en af sin tids mest upplysta katoliker och överensstämde i väsentliga punkter med protestanterna."
Hans förnämsta historiska verk är Istoria del concilio Tridentino (utgiven pseudonymt 1619; ny upplaga 1858). Även hans brev skattas mycket högt. Bland arbeten om honom kan nämnas Reins avhandling, "Paolo Sarpi und die Protestanten" (Helsingfors, 1904). Därtill kommer en biografi av Bianchi-Giovini (1836) med flera äldre verk. Karl Benrath utgav "Paolo Sarpi. Neue Briefe 1608-1616" (1909).
Källor
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Sarpi, Paolo, 1904–1926.
