Hoppa till innehållet

Antimon

Från Wikipedia
Version från den 9 november 2024 kl. 18.51 av Nalle&Lisa (Diskussion | Bidrag) (Rening av antimon: Rubrikputs)
(skillnad) ← Äldre version | visa nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Antimon
Nummer
51
Tecken
Sb
Grupp
15
Period
5
Block
p
As

Sb

Bi
TennAntimonTellur
[Kr] 4d10 5s2 5p3
51Sb



Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa121,76 u
UtseendeSilverglänsande grå
Fysikaliska egenskaper
Densitet6 697 kg/m³ (273 K)
AggregationstillståndFast
Smältpunkt903,78 K (631 °C)
Kokpunkt1 908 K (1 635 °C)
Molvolym18,19 × 10-6 /mol
Smältvärme19,87 kJ/mol
Ångbildningsvärme77,17 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie145 (133) pm
Kovalent radie138 pm
JonisationspotentialFörsta: 834 kJ/mol
Andra: 1 594,9 kJ/mol
Tredje: 2 440 kJ/mol
Fjärde: 4 260 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Kr] 4d10 5s2 5p3
e per skal2, 8, 18, 18, 5
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd±1 (svagt sur)
Elektronegativitet2,05 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstrukturromboedrisk
Elektrisk konduktivitet2,88×106 A/(V × m)
Mohs hårdhet3
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Antimonisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
121Sb 57,36 %
Stabil
123Sb 42,64 %
Stabil
125Sb {syn.} 2,7582 år β- 0,767 125Te
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Antimon är ett halvmetalliskt grundämne. Antimon används bland annat i mascara och batterier, samt som legeringsämne i typmetall, där det ökar hårdheten.

Spetsglans (även kallat antimonglans), en form av antimonsulfid, användes som ögonsmink redan under antiken och kallades av romarna för stibium (därav kemiskt tecken[1] Sb). Ordet antimon användes senare och härstammar från det franska ordet för "Munkdödare" eftersom munkar använde det för att studera alkemi, ovetande om hur giftigt det var för människor. Rent antimon framställdes tidigt, men ända in på medeltiden ansågs det vara bly.[2]

Antimon är en utomordentligt spröd metall som i rent tillstånd lätt kristalliserar i stora romboedrar. Som halvmetall har antimon fyra allotroper.

I kemiskt avseende liknar antimon metalloiderna inom kvävegruppen, men räknas normalt på grund av sina mekaniska egenskaper till metallerna. Vid normal temperatur påverkas antimon ej av luften, men vid glödgning oxideras den snabbt till oxid, som bildar en tjock, vit rök.[3]

Förekomst och framställning

[redigera | redigera wikitext]

Antimon förekommer knappast gediget i naturen utan i förening med svavel som antimonglans (antimonit eller stibnit), vilket är den viktigaste malmen med en halt av antimon av 71,7 % i rent tillstånd. De främsta förekomsterna finns i Kina, Mexiko, Bolivia, Algeriet, Frankrike och Italien.

Antimon framställs huvudsakligen ur spetsglans genom rostning av denna i en roterande ugn vid omkring 350 °C varvid antimonoxid uppstår och avdestilleras. Oxiderna smälts reducerande under tillsättning av soda eller koksalt för att erhålla en lättsmält slagg. Rikare malmer reduceras direkt i en degelugn tillsammans med järnskrot varvid det till antimon bundna svavlet förenar sig med järnet. Råantimonet raffineras från föroreningar genom olika smältmetoder så att den marknadsmässigt rena antimonmetallen med en renhetsgrad på 99,7 % erhålles.[3]

Rening av antimon

[redigera | redigera wikitext]

En vanlig metod är att rå antimon smälts tillsammans med natriumhydroxid. Med denna reningsmetod får man bort järn, arsenik och tenn. Elektrolytisk rening av antimon användes om antimonmalmen även innehåller silver och guld. För att framställa antimon med 99,999% renhet användes zonsmältning.[4]

Antimon används som tillsats i bly-, koppar-, tenn- och zinklegeringar för att öka hårdheten. Antimonoxiderna används som färgämnen inom glas- och keramikindustrin, och antimon(III)sulfid används inom pyrotekniken.[2]

  1. ^ Svenska Kemisamfundet, nomenklaturutskottet, Visste du att?, Kemin är ett teckenspråk [1]
  2. ^ [a b] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  3. ^ [a b] Meyers varulexikon, Forum, 1952
  4. ^ Ullman's Encyclopedia of Industrial Chemistry, Fifth Edition