Racercykel

Racercykel kallas en specialiserad typ av cykel för främst tävling. Specialiseringen består främst av att man anpassar cykeln att bli mer passande för en viss typ av tävlingsform där hög hastighet och låg tidåtgång är av intresse. Siktet är speciellt inställt på ett lämpligt materialval och dess låga vikt då cyklistens kondition förväntas vara maximerad.

Karakteristiskt för racercykeln är den lättare ramkonstruktionen, friktionsbefriande och aerodynamiska komponenter såsom specialanpassat styre, smalare fälgar och däck mm. Modellerna varierar i huvudsak mellan banracer och landsvägsracer. Banracercykeln har enbart en utväxling där cyklisters taktik och styrka korar en vinnare mellan ett fåtal tävlande i mestadels kortare lopp. Tävlingen körs runt en specialpreparerad bana, ofta oval, kallad velodrom. Landsvägsracercykeln gör sig bäst på, som det låter, just landsväg där cykeln med sina olika utväxlingar ger cyklisten möjlighet att reglera utväxlingen efter vägsträckans olika karaktärer. Tävlingen genomförs oftast mellan en större grupp tävlande och främst på allmän väg under en längre sträckning. Landsvägsracern är i princip en något robustare cykel än banracern.

Historik - Sverige

Redan i cykelns begynnelse höll man olika typer av tävlingar mellan cyklister. Klubbildandet startade i dess kölvatten och tävlingar mellan klubbar började ta form i slutet av 1880-talet. Decenniet därpå ökade även intresset för tävlingar på internationell nivå. Utvecklingen som följde på dessa tävlingar resulterade i att de olika deltagarnas cykelmärke hamnade i fokus varvid flertalet tillverkare försökte utveckla sina egna renodlade racermodeller anpassade för tävling. Materialval och cyklistens kondition blev redan under 1880-talets slut av stor vikt för en vinst.

Den tekniska utvecklingen fick ordentlig fart under 1890-talet då tävlandet på bana och landsväg ökade markant. Bäst utveckling fick den raskt populära landsvägsracern efter bl a Mälaren Rundt som hölls 1892 & 1893. De svenska tillverkarna importerade eller egentillverkade snabbt de racernyheter som eventuellt kunde ge cyklisten fördelar framför andra tävlande. Cyklarnas vikt kom snart i fokus och blev av intresse för den tävlingsintresserade allmänheten under 1890-talets slut. På grund av det höga priset på specialracercykeln tillverkades billigare varianter för allmänheten, ibland kallad för träningsracer. Dessa sk träningsracers var ofta inget annat än förklädda standardcyklar som befriats från de mest betungande detaljerna och utrustats med en del racerinfluerade komponenter där t ex det nedbockade styret mest symboliskt fick cykeln och cyklisten att se och känna sig sportiga utan att egentligen vara det.

Med regelverk begränsades den tekniska utvecklingen något under första decennierna av 1900-talet och först efter OS 1932 återupptog man en större, medveten, internationell influens där det nationella regelverket ständigt anpassades efter den internationella tekniska utvecklingen. De växlade racercyklarnas intåg ökade avståndet till standardcykeln och olika materialval prövades ständigt vilket resulterade i att även den vanliga standardcykeln efter en tid fick se sig utrustad med olika delar och material tidigare enbart avsedda för racers.

Fram till 1940-talet var flera av de svenska cyklisterna även kända internationellt och det kan nämnas att Sverige med deras hjälp vann lagguldet OS 1912, silver OS 1920, brons 1924, 1928 och 1932. De mest namnkunniga är: Gustaf Fjaestad Mälaren Rundt 1892, Henrik Morén Mälaren runt 10ggr 1902-11(SM-sträcka från 1909), Erik Friborg OS 1912, A.W. Persson OS 1912 och 1920, Ragnar Malm OS 1912, 1920 och 1924, Harry Stenqvist OS 1920(individuellt guld), Gunnar Sköld OS 1920 och 1924 samt VM 1921, Erik Bolihn OS 1924(6-dagars 1924 och 1926), Georg Johnsson OS 1928 och Bernhard Britz OS 1932. Inte att förglömma är Sven "Svängis" Johansson som var framför allt nationellt framgångsrik både före, under och efter 2:a Världskriget.

Svenska vinnarmärken

Vissa svenska märken lade ner stor energi för att hålla sig framme i målprotokollet. Av de mer kända svenska märkena som nått framgångar historiskt kan nämnas Nordstjernan under 1890-talet, Rambler och Hermes under 1900-talet, Hermes och Crescent under 1910-talet, Fram, Hermes och Crescent under 1920-talet Fram, Nordstjernan, Union och Crescent under 1930-talet medan tiden mellan 1945-60-talet främst präglats av tävlingar mellan Crescent- och Monarkcyklister. Vissa större framgångar har ändå andra märken gjort såsom Svalan och Champion.

Märkeskriget - Gult mot Blått

Med enbart ett fåtal tävlingsinriktade tillverkare efter 1930-talet utkristalliserades ett A och B-lag bland tillverkarna. Med Monarks intåg i racerkretsen och en storsatsning på tävling efter 2:a Världskriget skapades en mediakoncentration kring cykelmärken framför cyklisten och det blev allt viktigare vilket cykelmärke som vann framför, som tidigare, vilken cyklist som vann. Kampen, det sk Firmakriget, under nära två decennier kom att stå mellan främst de gula Crescentcyklisterna och de blå Monarkcyklisterna. Under denna tid fick racercykeln ett uppsving och antalet växlar ökade snabbt upp till de 10 under denna tid.

En modesak

Racercykeln ökade i popularitet under 1960-talet men det var mot slutet av 1970-talet som det återigen blev mode att se ultrasportig ut. Utöver de fantastiska racercyklar som hittade hit från utlandet (och ibland lackades svenska) fick allmänheten en vanlig standardcykel kamouflerad till racer med hjälp av ett nedbockat styre s.k. bockstyre. Dessa cyklar var inte sällan utrustade med pakethållare, skärmar, lås, belysning och flertalet rostfria delar som saknade lätthetern hos den utpräglade racern. Trenden standardracer accelererade på 1980-talet och var allmänt förekommande hos alla märken. Dödsstöten blev den nya cykelmodellen mountainbike som på kort tid trängde ut standardracern under åren kring 1990.

Materialval - En smaksak

De flesta av tillverkarna följer strömmen, men inte alltid cyklisterna. Kolfiber är just nu i ropet och finns i många av racercykelns delar. Dock finns ett motstånd hos vissa som förespråkar de lite tyngre och stryktåligare materialen i vissa delar. De klassiska aluminium- och stålramarna har sina förespråkare, men trenden går mot kolfiber för eliten. Nuförtiden har de flesta cyklarna gafflar av kolfiber, som har egenskapen att vara mycket starkt, men även väldigt lätt, om än något känsligt. Kolfiber-ramar påstås ha förmågan att dämpa små vibrationer, men detta har motbevistas i tester med maskerade ramar. Dyrare ramar är helt i kolfiber, men det finns också ramar med huvudtriangeln i aluminium med gaffel och andra komponenter i kolfiber.

Campagnolo, Mavic, Ritchey Bontrager med flera har hjul och delar som delvis är tillverkade i kolfiber.