Hoppa till innehållet

Muammar al-Gaddafi

Redigera länkar
Från Wikipedia
Muammar al-Gaddafi
مُعَمَّر القَذَّافِي

Muammar Gaddafi vid det 12:e AU-mötet, 2 februari 2009, i Addis Abeba.
Revolutionens ledare
Tid i befattningen
1 september 1969–20 oktober 2011
President
Lista
Abdul Ati al-Obeidi
Muhammad az-Zaruq Rajab
Mifta al-Usta Umar
Abdul Razzaq as-Sawsa
Muhammad al-Zanati
Miftah Muhammed K'eba
Imbarek Shamekh
Mohamed Abu Al-Quasim al-Zwai
Talman Mall:Talman}
Premiärminister
Lista
Djadallah Azzuz at-Talhi
Muhammad az-Zaruq Rajab
Djadallah Azzuz at-Talhi
Umar Mustafa al-Muntasir
Abuzed Omar Dorda
Abdul Majid al-Qa′ud
Muhammad Ahmad al-Mangoush
Imbarek Shamekh
Shukri Ghanem
Baghdadi Mahmudi
Företrädare Position etablerad
Efterträdare Mustafa Abdul Jalil (som Ordförande för Nationella Övergångsregeringen i Libyen)
Talman Mall:Talman1}
Tid i befattningen
2 februari 2009–31 januari 2010
Talman Mall:Talman2}
Företrädare Jakaya Kikwete
Efterträdare Bingu wa Mutharika
Talman Mall:Talman3}
Talman Mall:Talman4}
Talman Mall:Talman5}
Talman Mall:Talman6}
Talman Mall:Talman7}
Talman Mall:Talman8}
Talman Mall:Talman9}
Talman Mall:Talman10}
Talman Mall:Talman11}
Talman Mall:Talman12}
Talman Mall:Talman13}
Talman Mall:Talman14}
Född ca. 1942
Libyen Sirt, Libyen
Död 20 oktober 2011 (69 år)
Libyen Sirt, Libyen
Gravplats Libyska öknen[1]
Utbildning Hellenic Military Academy
Religion Islam
Maka Fatiha al-Nuri (skilda)
Safia Farkash (1970-2011)
Barn
Lista
Muhammad al-Gaddafi
Saif al-Islam Gaddafi
Al-Saadi al-Gaddafi
Hannibal Muammar al-Gaddafi
Al-Mu'tasim-Billah al-Gaddafi
Saif al-Arab al-Gaddafi
Khamis al-Gaddafi
Milad al-Gaddafi
Ayesha al-Gaddafi
Hanna al-Gaddafi
Namnteckning Muammar al-Gaddafis namnteckning

Muammar Abu Minyar al-Gaddafi[2] (även transkriberat till svenska som Kaddafi, Khaddafi, Khadaffi[3] eller Qaddafi[4]; arabiska: مُعَمَّر القَذَّافِي   (fil)), född cirka 1942[5] nära Sirt, död 20 oktober 2011[6] strax utanför Sirt[7], var en libysk militär, politiker och sedermera diktator,[8][9] tillhörande Gaddafastammen. Vid en militärkupp den 1 september 1969 störtade han som ledare för en grupp militärer Libyens dåvarande makthavare, kung Idris I, och etablerade sig som landets obestridlige ledare. Kuppmakarna grundade sedan Libyska Arabrepubliken,[10] från 1977 ersatt med Jamahiriya, ett tänkt folkstyre baserat på Gaddafis Gröna bok, samtidigt som Gaddafi enligt egen utsago trädde tillbaka från alla offentliga poster till förmån för en ceremoniell ledarroll.

Människorättsorganisationer kritiserade dock Libyens regim för att vara en hård diktatur och under Gaddafis styre stämplades Libyen som en paria-stat av länder i väst.[11][12] Under 2000-talet etablerade Gaddafi plötsligt närmare relationer med västvärlden; detta bland annat 2003 då Libyen betalade ut kompensation och utlämnade de misstänkta för terroraktionen Lockerbieaffären, och under år 2006, efter Irakkriget och Saddam Husseins fall, då den libyske diktatorn välkomnade inspektion av landets kärnvapenprogram. FN lyfte då sina sanktioner och en viss ekonomisk liberalisering och närmande mot västvärlden, förkroppsligat av Gaddafis son Saif al-Islam Gaddafi, tog sin början. Libyens anseende kunde därmed förbättras och dess isolering delvis hävas, men förblev samtidigt en av världens hårdaste diktaturer med omfattande kontroll av medborgare, offentliga avrättningar och massakrer av oppositionella, bland annat i Abu Salimfängelset 1996.

Som en del av Arabiska våren 2011 utbröt i februari massiva protester i Libyen mot Gaddafis styre, vilka besvarades med kraftigt våld från armén och av Gaddafi anlitade legosoldater. Protesterna, snart understödda av revolterande arméförband och tjänstemän, utvecklades snart till ett inbördeskrig, där en motregering under det nationella övergångsrådet (NTC) i Benghazi med kontroll över Cyrenaicaregionen och hamnstaden Misrata bildades.[13][14] En framgångsrik motoffensiv hejdades i mars genom NATO-ingripande med flygunderstöd varefter rebellerna övertog initiativet. I augusti tågade NTC:s styrkor in i Tripoli och Gaddafi flydde till Sirt, efterlyst av den internationella brottmålsdomstolen för brott mot mänskligheten. Sedan detta sista fäste fallit i rebellernas händer tillfångatogs Gaddaffi den 20 oktober 2011 i samband med ett flygangrepp mot en militärkonvoj på väg ut ur staden och dog kort därefter under en ambulanstransport.[15]

Tidiga år

[redigera | redigera wikitext]

Gaddafi föddes som yngsta barn i en nomadiserande beduinfamilj[16] inom stammen Qadhadhfa i trakten av Sirte. Efter studier vid Libyens militärhögskola gick han med i armén i Benghazi år 1963 där han snart utsågs till kapten. Han studerade vid militärskolor i Storbritannien[17] och Aten (Στρατιωτική Σχολή Ευελπίδων)[18] och föresatte sig tidigt, tillsammans med andra militärer, att störta det egna landets monarkistyre. Den unge Gaddafi vistades också mycket i Egypten där han tog djupt intryck av dess ledare Gamal Abdel Nassers visioner om en speciell form av islamsk socialism, nationalism och panarabism - detta i andan av afrikansk koloniell frigörelse. [källa behövs] Han drömde om att själv bli "den nye Che Guevara"[19][20] och att få leda en omfattande befrielsekamp mot det han uppfattade som förtryck av olika slag.[källa behövs]

Statskupp

[redigera | redigera wikitext]
Fördjupning: Libyens historia § Kuppen i september 1969 och Libyens historia efter självständigheten § Kuppen i september 1969

Den 1 september 1969 genomförde Gaddafi och andra unga officerare en oblodig statskupp mot Libyens kung Idris I, som då befann sig i den grekiska semesterorten Kamena Vourla där han erhöll medicinsk behandling.. Kuppmakarna hade då redan satt kungens brorson, kronprinsen Sayyid Hasan ar-Rida al-Mahdi as-Sanussi i husarrest. De avskaffade monarkin och proklamerade den nya libyska arabiska republiken.[21]. Kung Idris I gick i exil i Egypten.

Ett "Revolutionärt Styrråd" bildades med Gaddafi som premiärminister 1970, men redan två år senare avsade han sig denna post, då han inte önskade inneha något traditionellt, specifikt maktämbete eller högre rang, då hans vision var att landet skulle "styras direkt av folket". Överste förblev hans titel.[22] Han kallade sig därefter också "broderlig ledare" och "den socialistiska revolutionens guide".[23]

Makthavandet

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Libyen § Politik

Den gröna revolutionen och statsstyret

[redigera | redigera wikitext]
Fördjupning: Libyens historia § Socialistiska folkets libyska arabiska jamahiriya och Libyens historia efter självständigheten § Gaddafi och det revolutionära ledningsrådet
Gaddafi (till vänster) tillsammans med Gamal Abdel Nasser 1969. Under de första åren brukade Gaddafi alltid framträda i militär uniform. På senare år ersatte han ofta uniformerna med kaftaner och mantlar av olika slag, se den övre bilden
Muammar al-Gaddafi 1970

På profeten Muhammeds födelsedag 1973 höll Gaddafi ett berömt "fem-punkts-tal" där han officiellt införde Sharia.[24][25] Revolten kallades "Den gröna revolutionen" och Gaddafi benämnde själv sin politik islamisk socialism: en blandning av arabisk nationalism, välfärdspolitik och direkt folkdemokrati.[26][27][28][29][30][31]. Sin vision beskrev han i Den gröna boken – Lösningen på demokratins problem där han förespråkade ett socialistiskt samhälle baserat på islams principer, med respekt för jämställdhet och rättigheter.[32] I hans "gröna vision" ingick också jämställdhet mellan män och kvinnor.[källa behövs] Gaddafi tyckte inte om det ateistiska inslaget i kommunism vilket visade sig i att små privata företag tilläts men att staten skulle kontrollera alla stora företag. Välfärd, "frigörande" (eller "emancipation")[33] och utbildning[34] underströks. Gaddafi införde också ett islamiskt moralsystem[35][36] som förbjöd alkohol och hasardspel. Sommaren 1973 ställdes sommarskollovet in för att Gaddafis teologi skulle kunna undervisas.[25]

I samband med systemombildningen förstatligades större företag, framförallt inom oljeindustrin som tidigare till stor del kontrollerades av utländska oljebolag. Mindre företag och privat ägande tilläts fortsätta. Libyen stod (2011) för två procent av världens oljeproduktion med en beräknad försäljning av ca 1,7 miljon fat per dag.[37] (Denna process ändrades dock 2003 i samband med Libyens avskaffande av sina kärnvapen och påtagande av skulden för den så kallade Lockerbieaffären, då utländska oljebolag återigen släpptes in att tillåtas verka i landet efter mångåriga internationella sanktioner mot landet hävts.)[källa behövs]

Republiken upplöst - på papperet

[redigera | redigera wikitext]
al-Gaddafi 1976

År 1977 upplöste Muammar al-Gaddafi republiken och ersatte den med Jamahiriya, ett "folkets direktstyre". Gaddafi menade att Libyen var en direktdemokrati,[38] där alla medborgare hade sin plats i det parlamentariska[39] systemet och därmed kollektivt avsågs styra över landet. Observatörer som Human Rights Watch[40], Amnesty[41] och Freedom House[42] menade dock att Libyen var en mycket hård diktatur. 1979 avsade sig Gaddafi alla officiella maktposter, varpå landet sedan dess inte heller hade någon formell statschef. Han kvarstod dock såsom "Revolutionens ledare"[43] och i praktiken var Gaddafis makt suverän.[44][45]

Fastän all makt i Jamahiriyya sades tillhöra folket var organiserad opposition uttryckligen förbjuden. I den Gröna boken sades att folket direkt skulle styra landets politik och ekonomi, men Libyen var även efter "Bokens" införande ett toppstyrt och exkluderande politiskt system där beslutandeprocessen begränsades till en mindre samling rådgivare och förtrogna. Det fanns ingen insyn och inga organ som kontrollerade makten, så kallade "checks and balances".[46] Om inte landets ledare klart tillät det fanns det ingen allmän kontroll eller ansvarsbörda. Parlamentet (Allmänna folkkongressen) kontrollerade varken landets säkerhetsorgan eller rättssystem och inom de icke-formella institutionerna bland de olika säkerhetsorganen fattade Revolutionära ledningsrådet alla beslut, och de var inte ansvariga inför någon. Sedan 1977, trots deklarationer som sade motsatsen, och fram till regimens fall 2011, innehade Revolutionens ledare den suveräna makten i Jamahiriyya.[47]

Muammar al-Gaddafis regim använde under årens lopp våld för att kväsa opposition. De revolutionära kommittéerna krävde att dissidenter som bodde i andra länder skulle mördas. Amnesty International har listat 25 sådana lönnmord mellan 1980 och 1987.[44][källa behövs]. När Gaddafi talade om libyer i exil 1982 sade han. "Det är det libyska folkets ansvar att likvidera det avskum som förvränger bilden av Libyen utomlands".[48]

Gaddafi har också författat boken Escape to Hell and other stories (1988)[49] samt en debattartikel i The New York Times (2009) som föreslår en enstatslösning för Israel och Palestina.[50]

Inhemskt förtryck

[redigera | redigera wikitext]

Gaddafi etablerade så kallade revolutionära kommittéer som strikt kontrollerade avvikande åsikter och förbjöd politisk opposition, strejker och demonstrationer[51] i lag 1973. Politiska konversationer med utlänningar var straffbart med tre år i fängelse. Vem som helst som startade ett politiskt parti kunde komma att avrättas[52].[25] Enligt Freedom of the Press var Libyen under Gaddafi det mest censurerade landet i Mellanöstern och Nordafrika.[53] USA:s utrikesdepartement (State Department) uppgav att 10 till 20 procent av libyerna övervakade andra på uppdrag av Gaddafis kommittéer, vilket proportionellt var på samma nivå som Saddam Husseins Irak och Kim Jong-ils Nordkorea. Bevakningen ägde rum inom den statliga sektorn, på fabriker samt i utbildningssektorn. Dissidenter avrättades och stympades offentligt och i sändningar på den statliga TV-kanalen.[25]

Utrikes avrättningar

[redigera | redigera wikitext]

Från tid till annan besvarade Gaddafi opposition i utlandet med våldshandlingar. Han använde sitt nätverk med diplomater och rekryter för att lönnmörda kritiker.[25] Amnesty International rapporterade minst 25 avrättningar mellan 1980 och 1987.[källa behövs] Gaddafi sa 1982 att "det är det libyska folkets ansvar att likvidera sådant avskum som förvrider bilden av Libyen utomlands.[källa behövs] Libyska agenter har likviderat dissidenter i USA,[54] Europa,[55] och Mellanöstern[56]. Gaddafi uttalade sig även kring enskilda individer såsom Salman Rushdie och Ion Pacepa, menande att dessa borde avrättas med utfästelse om belöning för den som utförde uppdraget.

Gadaffis försök att närma sig västvärlden

[redigera | redigera wikitext]

Samarbete med FN kring massförstörelsevapen

[redigera | redigera wikitext]

Efter Saddam Hussein avsättning 2003 meddelade Muammar al-Gaddafi omvärlden att Libyen hade ett aktivt massförstörelsevapenprogram och att han var villig att samarbeta med internationella inspektörer för att avveckla detta; ett erbjudande han också hade framfört i hemliga samtal med USA redan 1999.[57][58] Inspektörer från USA och Storbritannien fann flera ton kemiska vapen i Libyen, samt ett aktivt kärnvapenprogram.[59][60] Inspektörer från Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) bekräftade i mars 2004 att Libyen hade 23 ton senapsgas och mer än 1,300 ton förberedelsekemikalier.[61] Samma månad besökte Storbritanniens premiärminister Tony Blair Libyen och blev därmed en av de första västerländska ledarna på årtionden som besökte landet och mötte Gaddafi. Han berömde dennes nyliga gärningar och sa att han hoppades på att Libyen skulle bli en stark allierad i det internationella kriget mot terrorn. Storbritanniens ambassadör i Tripoli, Anthony Layden, förklarade de politiska förändringarna i landet:

” 35 års total statskontroll av ekonomin har gjort att de har hamnat i en situation där de helt enkelt inte genererar tillräckligt med ekonomisk aktivitet för att skapa jobb till de unga som strömmar genom deras framgångsrika utbildningssystem. Jag tror att detta dilemma är hjärtat i Gaddafis beslut att han behövde en radikalt förändrad riktning.[62][63] „

Nya förbindelser med ny diplomati

[redigera | redigera wikitext]

Under 2006, när Libyens kemiska vapen förstördes, fortsatte Gaddafi att förbättra sitt samarbete med internationella inspektionsorganisationer. Frankrike ingick ett avtal med Libyen om att utveckla ett betydelsefullt kärnkraftsprogram. USA återupprättade fulla diplomatiska relationer med Libyen och tog bort landet från sin lista om nationer som stöder terrorism.[64] Condoleezza Rice blev USA:s första Secretary of State (utrikesminister) som besökte Libyen och Gaddafi sedan 1953.[65] Dock kritiserade Gaddafi 2008 den dåvarande presidentkandidaten Barack Obama för att han sagt att Jerusalem borde förbli Israels odelade huvudstad: "Uttalanden av vår Kenyanska broder med amerikanskt medborgarskap, Obama, om Jerusalem... visar att han antingen ignorerar internationell politik och inte studerade mellanösternkonflikten, eller att det är en kampanjlögn."[66][67]

Kompensation till Lockerbieoffer

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Lockerbieaffären
Gaddafi med Rysslands president Vladimir Putin 2008

Under större delen av 1990-talet stod Libyen under ekonomiska och sociala sanktioner. Detta som en konsekvens av att Gaddafi vägrade lämna ut (till USA eller Storbritannien) två libyer som var anklagade för att ha placerat en bomb på Pan Am Flight 103 som 1988 havererade över orten Lockerbie i Skottland. Genom medling av bland andra Sydafrikas president Nelson Mandela som besökte Gaddafi 1997, och FN:s generalsekreterare Kofi Annan gick Gaddafi 1999 med på en kompromiss och överlämnade de svarande för domstolsförhandlingar under skotsk lag vid en upprättad skotsk domstol i Nederländerna.[68]. FN:s sanktioner suspenderades därmed men USA:s sanktioner upprätthölls utan justeringar. I augusti 2003 skrev Libyen till FN och accepterade formellt ansvar för Lockerbiebombningen. Gaddafi gick med på att betala kompensation om ett belopp på högst 2,7 miljarder dollar, eller 10 miljoner var, till de 270 offrens familjer. Samma månad hävde FN sanktionerna mot Libyen.[69] Kompensationskraven från USA hävdes av President Bush som också med executive order 13477 återupprättade den libyska regeringens immunitet från terror-relaterade stämningar.[70] Gaddafi ådrog sig dock senare stor kritik från västerländska ledare när han 2009 hyllade den dömde bombaren Abdelbaset al-Megrahi då denna återvände till Libyen efter att ha släppts från fängelset i Skottland av humanitära skäl.[71][72][73]

Samarbetsavtal med länder i Europa

[redigera | redigera wikitext]
Gaddafi med spanske premiärministern José Luis Rodríguez Zapatero.

År 2004 inledde den brittiske premiärministern Tony Blair, som förste västföreträdare, en serie samtal med Gaddafi om samarbete och försoning. Blair sade sig se Gaddafi som en möjlig god allierad i kampen mot den internationella terrorismen.[74] Ett exportembargo mot Libyen hävdes senare samma år. Vapenexporten till Libyen från Europa har sedan dess varit störst från länderna Italien, Tyskland och Storbritannien.[75]

I juli 2007 besökte Frankrikes president Nicolas Sarkozy Libyen och skrev ett antal bilaterala och multilaterala EU-avtal med Gaddafi.[76] Han diskuterade enligt uppgift med Rysslands Vladimir Putin möjligheten att etablera en rysk militärbas i Libyen.[77] Gaddafi meddelade 4 mars 2008 att han skulle avveckla landets förvaltningsstruktur och fördela oljeintäkter direkt till folket. Planen inkluderade upplösandet av alla ministerier, förutom försvaret, säkerhetspolisen, utrikesdepartementet och de som implementerade strategiska projekt.[78] Den italienska premiärministern Silvio Berlusconi och Gaddafi skrev ett omfattande säkerhetsavtal i augusti samma år.[79] Italien gick med på att betala fem miljarder amerikanska dollar till Libyen, som kompensation för den tidigare militära ockupationen. I utbyte skulle Libyen vidta åtgärder för att förhindra olovlig immigration till Italien från den libyska kusten, samt öka investeringarna i italienska företag.[80] Avtalet ratificerades av Italien 6 februari 2009 och av Libyen 2 mars när Berlusconi besökte Tripoli. Gaddafi besökte Rom första gången i juni, där han igen mötte Berlusconi, samt senatens president Renato Schifani. Två politiska partier motsatte sig besöket[81] och flera protester anordnades runt om i landet.[82] Gaddafi deltog också i det 35:e G8 mötet i L'Aquila som representant för Afrikanska unionen. Han skakade här hand med den amerikanske presidenten Barack Obama, den första gången en sittande amerikansk president hade hälsat på honom.[83][84] Berlusconi bestämde i sista minuten att Gaddafi skulle sitta på hans vänstra sida under kvällens middag, med Obama till höger. [85]

Internationellt engagemang

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Libyens historia efter självständigheten § Libyen och arabisk enhet och Libyens historia efter självständigheten § Libyska initiativ i subsahariska Afrika

Muammar al-Gaddafi stöttade genom åren ett antal politiska organisationer (även så kallade befrielsegrupper) världen över, såsom den palestinska nationalistgruppen PLO.[källa behövs] Han hade, med liten framgång,[källa behövs] propagerat för internationell samverkan, panislamism, panarabism och panafrikanism.[86] Vid ett möte i Venezuela år 2009 föreslog han bildandet av en allians mellan Afrika och Latinamerika, ett slags Sydatlantisk motsvarighet till NATO för "kampen mot den västerländska imperialismen".[87] Han lät också i Libyen bygga en parlamentsbyggnad för Afrikanska unionen, som dock inte har accepterat erbjudandet.[källa behövs]

År 1988 instiftade han i Schweiz Gaddafipriset för mänskliga rättigheter, på 250.000 amerikanska dollar. Prisets förste mottagare var Nelson Mandela (1989)[88] och 2004 emottog Venezuelas president Hugo Chávez samma pris.[89] Andra sydamerikanska ledare som mottog priset var Daniel Ortega, Fidel Castro och Evo Morales.[90] Priset delades också ut till barnen i Bosnien och Hercegovina (1993) under Bosnienkriget samt till barnen i Irak (1999)[88], under FN:s sanktioner mot landet.

Nationella investeringar

[redigera | redigera wikitext]

Den stora konstgjorda floden (The Great Man-Made River) är ett nätverk med rörledningar som tillhandahåller 6,500,000 kubikmeter färskvatten varje dag, från under en akvifär i Saharaöknen till städer i norra delen av landet, inklusive Tripoli, Benghazi och Sirt.[91] Projektet som uppges kosta 20 miljarder dollar inkluderar fler än 1 000 källor, de flesta mer än 500 meter djupa. Libyer kallar det "världens åttonde underverk" och Gaddafi presenterade projektet som en gåva till tredje världen.[källa behövs].

Gaddafi beställde ett teleskop (Libyan National Telescope Project) som kostar nära 10 miljoner euros, och uttryckte då sin passion för astronomi. Det robotiserade teleskopet skulle bli två meter i diameter och fjärrkontrollerat, skapat av REOSC,[92] den optiska delen av SAGEMgruppen. Teleskopet skulle finnas i en luftkonditionerad byggnad omgärdad av ett nätverk med väderstationer för att varna för ankommande sandstormar som skulle kunna skada teleskopets känsliga optik.[93] En plats i öknen valdes, 2200 meter ovanför havsnivån, nära Kufra, för att husera Nordafrikas största astronomiska observatorium.[källa behövs]

Kontroversiella relationer, uttalanden och beteenden

[redigera | redigera wikitext]
Fördjupning: Libyen § Utrikesrelationer och Libyens historia efter självständigheten § Relationer med USA och Västeuropa

Muammar al-Gaddafi var känd för sina underliga uttalanden och kommentatorer var ofta osäkra på vad som var sarkasm och vad som bara var osammanhängande tal.

Stödjare av terrorism

[redigera | redigera wikitext]

Gaddafi betraktades som understödjare av terroristorganisationer och FN införde sanktioner mot Libyen med krav på (bland annat) att allt stöd till terrorism skulle upphöra.[94] Gaddafiregimen var under 1970-talet även involverade i omstörtande aktiviteter i både arabiska och icke-arabiska länder. Under det så kallade Kalla krigets dagar, i mitten av 1980-talet, anklagade USA och andra länder Libyen för att vara huvudfinansiär för internationell terrorism och för direkt inblandning i rörelsen Svarta september som genomförde Münchenmassakern under de olympiska sommarspelen 1972.[95] Enligt USA ansvarade Libyen för diskotekbombningen i Berlin 1986 som dödade tre personer och skadade fler än 200, varav flera var amerikanska militärer.[96]

Spänningar uppstod 1981 mellan USA och Libyen rörande USA:s tillgång till den oljerika Sidrabukten utanför Libyens kust som militärt övningsområde. USA sköt under perioden ner två libyska stridsflyg. Efter Ronald Reagans makttillträde beordrade denne ett intrång i bukten, som Libyen hävdade vara deras territorialvatten, följt av bombningar av huvudstaden Tripoli i Operation El Dorado Canyon 15 april 1986. Ytterligare nedskjutning av libyska plan skedde 1989. Ronald Reagan kallade Gaddafi "Mellanösterns galna hund".[97][98]

Egyptens förre president Anwar Sadat kallade Gaddafi "obalanserad och omogen", en "ondskefull kriminell, 100 procent sjuk och besatt av demonen".[99] År 1981, när Sadat lönnmördats, applåderade Gaddafi mordet och menade att det var ett straff.[100] Sudans president Gaafar Mohamad Numeiry menade att Gaddafi led av "en delad personlighet - båda onda" och presidenten i grannlandet Tchad, Hissene Habre, hänvisade till "sjukdomen som kallas Gaddafi".[99]

Tränade ledare

[redigera | redigera wikitext]

Gaddafis World Revolutionary Center nära Benghazi blev ett träningscenter för organisationer som stöddes av Gaddafi.[89] "Utexaminerade" makthavare inkluderade bland annat Burkina Fasos Blaise Compaoré och Tchads ledare Idriss Déby.[101] Gaddafi tränade och stöttade dessutom Liberias diktator Charles Taylor som i Specialdomstolen för Sierra Leone åtalades för bland annat krigsbrott och brott mot mänskligheten under konflikten i Sierra Leone.[102] Foday Sankoh, grundaren av Revolutionary United Front, tränades också av Gaddafi. Enligt Washington Posts förre chef för Västafrika, Douglas Farah, var "amputerandet av armar och ben på män, kvinnor och barn en del av den brända jordens taktik-kampanj som syftade till att överta områdets rika diamantfält och som stöddes av Gaddafi som rutinmässigt översåg deras framgångar och tillhandahöll vapen".[101][103]

Ansvar för Lockerbie

[redigera | redigera wikitext]

Libyens relationer i det internationella samfundet förbättrades sedan landets regim 2003 tog ansvar för Lockerbieaffären - ett bombdåd mot ett PanAm-plan, vilket exploderade ovanför den skotska byn Lockerbie 1988.[17] (Libyens justitieminister Jalil menade i februari 2011 att Gaddafi personligen var ansvarig för attacken)[104] I samband med detta accepterade Gaddafi också att avskaffa sina kärnvapenmissiler och släppa in ett 40-tal utländska oljebolag som skulle få verka i landet. År 2009 ångrade han dock medgivandet och föreslog i parlamentet att återigen nationalisera oljefyndigheterna samt att distribuera inkomsterna från oljan direkt till landets medborgare, i stället för till de privata intressenterna.[105]

Kontakt med kokainproducenter

[redigera | redigera wikitext]

Dokument som beslagtogs i en räd mot FARC 2008 visade att Gaddafi (och Venezuelas Hugo Chavez) stödde den grupp,[101] som enligt DEA då producerade hälften av all världens kokain.[106] Gaddafi upprätthöll relationer med FARC och lärde känna dess ledare under möten för revolutionära grupper som regelbundet anordnades i Libyen.[89]

Kungarnas kung

[redigera | redigera wikitext]

Muammar al-Gaddafi propagerade även för ett utökat panafrikanskt samarbete, och i augusti 2008 kallades han av 200 kungar och traditionella ledare från afrikanska länder för "kungarnas kung" vid ett stormöte i Libyen, då han ville förmå dem att samverka i en allafrikansk federation, vilket dock de nationella ledarna i AU var mer tveksamma till.[107] Efter ett år som kontroversiell ordförande på roterande ettårsmandat i Afrikanska unionen lät han afrikanska ledare hylla honom och rekommendera honom som ordförande ännu ett år, mot regelverket, vilket heller inte godkändes av Afrikanska unionen.[108][109]

” Jag är en internationell ledare, de arabiska ledarnas doyen, Afrikas kungars kung och muslimernas imam, och min internationella status tillåter mig inte att sänka mig till en lägre nivå.[110] „
Gaddafi vid Afrikanska unionens möte 2009.

Förakt för berber

[redigera | redigera wikitext]

Trots att Gaddafi hävdade att han var berörd av sina afrikanska rötter uttryckte han ofta uppenbart förakt för berber, ett icke-arabiserat nordafrikanskt folk, och för deras språk.[111][112] Han vidhöll att deras existens var en myt som skapats av kolonialister och han förbjöd berbiska och angrep ofta språket i sina tal med uttalanden som "Om din mor överför detta språk när hon dig med kolonialisternas mjölk, föder hon dig med deras gift". (1985).[källa behövs]

Försvar av pirater och förklaring av sjukdomar

[redigera | redigera wikitext]

Gaddafi försvarade också pirater i Somalia: "Det är en reaktion på västs giriga länder, som illegalt invaderar och exploaterar Somalias vattenresurser. Det är inte sjöröveri, det är självförsvar... Om de (västländerna) inte vill leva med oss rättvist, det är vår planet och de kan gå till [en] annan planet."[113]

Gaddafi hävdade att HIV är ett "fredligt virus, inte ett aggressivt virus". När Afrikanska unionen sammanträdde i Maputo i juli 2003 försäkrade han att "om du är straight har du inget att frukta från AIDS". Han förklarade också att afrikaner inte behövde vara rädda för tsetseflugan eller myggor eftersom dessa är "Guds arméer som kommer att skydda oss från kolonialister." Skulle sådana fiender komma till Afrika "får de malaria och sömnsjuka".[99]

Till Serbiens försvar och för Schweiz' upplösande

[redigera | redigera wikitext]

Efter att Kosovo 17 februari 2008 deklarerade sin självständighet uttalade Gaddafi att han aldrig skulle erkänna Kosovo som självständig stat, utan att Kosovo istället borde införlivas i Serbien. Forna Jugoslavien, och sedermera nuvarande Serbien, hade ett nära samarbete med Gaddafi om bland annat militärt utbyte.[114][115][116]

När sonen Hannibal i Genève år 2009 arresterades för misshandel, menade Gaddafi under det 35:e G8-mötet att staten Schweiz borde upplösas och dess territorium delas mellan Frankrike, Italien och Tyskland.[117][118]

FN-talet 2009

[redigera | redigera wikitext]

Den 23 september 2009 talade Muammar al-Gaddafi inför FN:s generalförsamlings 64:e möte, i New York, under sitt första besök i USA.[119] Talet, som behandlade en rad områden och slog vilt åt flera håll, varade i 1 timme och 36 minuter.[120] En kopia av talet, från Jamahiriya News Agency (JANA, Libyens officiella nyhetsbyrå), finns att hitta på Internet.[121] Gaddafi var positiv till FN-stadgans förord men förkastade flera andra delar. Han kritiserade organisationen för att ha misslyckats med att förhindra 65 krig och föreslog att generalförsamlingen skulle utreda de krig som FN:s säkerhetsråd inte godkänt och att de ansvariga för krigen skulle föras till Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Gaddafi förkastade också USA:s invasion av Afghanistan då han menade att Usama bin Laden varken var taliban eller afghan och försvarade de somaliska piraternas härjningar med att dessa var ett svar på västvärldens girighet. Han hävdade vidare att utländsk militär var ansvarig för spridningen av fågelinfluensa-viruset H1N1 och att Israel låtit lönnmörda John F. Kennedy. Han föreslog en enstats-lösning för Palestina och Israel, benämnde USA:s president Barack Obama som "Afrikas son"[122] och kallade FN:s säkerhetsråd för "Terrorrådet".[123]

Wikileaks bakom Arabiska våren

[redigera | redigera wikitext]

Gaddafi menade att det var Wikileaks lögner som skapade revolutionerna i de arabiska länderna år 2011.[124]

Utländska hedersbetygelser

[redigera | redigera wikitext]

Pakistan uppkallade på 1970-talet en stad efter Muammar Gaddafi, liksom landets främsta arena för cricket, Gaddafi Stadion.[125] År 2009 gav Hugo Chávez Venezuelas högsta hedersutmärkelse till Gaddafi och jämförde den libyske ledaren med Simón Bolívar.[89]

Udda beteende

[redigera | redigera wikitext]

Beduinen Gaddafi föredrog vid vissa tillfällen att bo i tält i öknen, även vid utländska resor och statsbesök, vilket ibland skapade förundran och kontroverser.[126] Han hade även en kvinnlig livvaktsstyrka, kända som Amazonerna[127][128][129].

Inbördeskrig 2011

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Inbördeskriget i Libyen 2011
Protester i Dublin i samband med det libyska upproret 2011

Den 17 februari 2011 inleddes omfattande politiska protester i flera städer i Libyen, inspirerade av liknande uppror i Tunisien och Egypten och i andra länder i arabvärlden. Från och med 26 februari 2011 rapporterades att Gaddafi hade förlorat kontrollen över stora delar av landet.[13][130]

Internationella reaktioner

[redigera | redigera wikitext]

Flertalet stater och internationella organisationer fördömde Gaddafis bruk av militär personal, legosoldater och framför allt militära flygstridskrafter mot civilbefolkningen.

International Federation for Human Rights menade 27 februari 2011 att: "Gaddafi använder sig av den brända jordens taktik. Det finns skäl att befara att han faktiskt har beslutat att till stor del likvidera, där han fortfarande kan, libyska medborgare som reste sig mot hans regim, och vidare, att systematiskt och urskillningslöst kuva civilbefolkningen. Handlingarna kan betecknas som brott mot mänskligheten, definierat i artikel 7 i den internationella brottmålsdomstolens Romstadga."[131]

12 latinamerikanska länder fördömde våldet som användes för att slå ner civilpersoners demonstrationer med krav på Gaddafis avgång. Venezuelas president Hugo Chávez skrev på twitter "att Libyen står inför ett inbördeskrig";[132] som följdes av "Jag kommer inte att fördöma honom (Gadhafi)", "Det vore fegt av mig att fördöma någon som har varit min vän", i ett tal på tv. Han stödde inte invasioner eller massakrer men menade att en kampanj med lögner fördes mot Libyen. Då flera länder fördömde våldet mot demonstranter menade Chavez att dessa "kanske har information som vi saknar".[133] Nicaraguas president Daniel Ortega uttryckte att regimen sökte dialog men försvarade landets enighet så att det inte skulle splittras så att inte anarki uppstår;[90] "Nicaragua, min regering... och vårt folk är med dig i dessa strider."[134] Fidel Castro fördömde våldet mot civilpersoner och menade att "illvilliga rykten om hans uttalanden spridits över världen".[135]

Tysklands förbundskansler Angela Merkel sa att överste Gaddafis TV-tal 22 februari 2011 var "mycket, mycket skrämmande" och "detsamma som att han förklarar krig mot sitt eget folk".[136]

Shaykh Yûsuf al-Qaradâwî utfäste 21 februari 2011 en fatwa som påkallade att Gaddafi skulle dödas.[137] Gaddafi sades ha hyrt in utländska legosoldater för att försvara sitt styre.[138]

Gaddafis respons

[redigera | redigera wikitext]

Under det inbördeskrig som följde under 2011 anklagade Gadaffi sina motståndare för att vara under påverkan av hallucinogen i drycker och piller; särskilt skulle substanserna ha funnits i mjölk, kaffe och Nescafé. Gaddafi hävdade att Usama bin Ladin och Al-Qaida distribuerade dessa droger. Han klandrade också alkohol och USA för upproren i Libyen.[139][140][141] Revolten var enligt Gaddafi också en kolonialistisk sammansvärjning av andra länder, främst USA, Frankrike och Storbritannien, för att erövra landets olja och förslava det libyska folket.[142] Han svor att han hus efter hus skulle rensa Libyen tills han krossat upproret[143] och våld skulle användas i enlighet med Libysk och internationell lag. Han uppmanade folk att säkra gatorna och att inte låta ungdomarna fyllna till och bli förda bakom ljuset: "Dessa gäng, liksom kackerlackor, representerar ingen, de är inget, bara en handfull som försöker imitera vad som hade hänt i Egypten och Tunisien efter de blivit drogade".[144] Gaddafi deklarerade att de som inte "älskar" honom "förtjänar inte att leva".[143]

Gaddafis död

[redigera | redigera wikitext]

Muammar Gaddafi tillfångatogs och dödades den 20 oktober 2011 efter slaget vid Sirte. Gaddafi hittades väster om Sirte efter att hans konvojer attackerats av Natos flygplan. Han tillfångatogs sedan av National Transitional Council (NTC) styrkor och dödades kort därefter.[145]

NTC hävdade initialt att Gaddafi dog av skador som han fick i en skjutning när lojalistiska styrkor försökte befria honom, även om en grafisk video av hans sista ögonblick visar rebellkrigare som slår honom och en av dem hugger honom i anus med en bajonett innan han sköts flera gånger. [146][147]

Mordet på Gaddafi kritiserades som ett brott mot internationell lag.[148]

Krigsbrott

[redigera | redigera wikitext]

FN:s säkerhetsråd beslutade enhälligt den 26 februari 2011 (resolution 1970) att hänskjuta Muammar al-Gaddafi till den internationella domstolen ICC på grund av "vitt spridda och systematiska attacker" på libyska medborgare, som protesterade mot regeringen under de första veckorna av revolutionen 2011. Det var första gången ett enhälligt säkerhetsråd hänsköt ett statsöverhuvud till ICC och andra gången som säkerhetsrådet hänsköt ett land till ICC. Rådet beslutade också att förbjuda vapenhandel med Libyen, att frysa Gaddafi-familjens tillgångar utomlands samt införa ett internationellt reseförbud för 16 libyska ledare.[149][150] Samma vecka vände sig flera av landets diplomater och ambassadörer mot Gaddafis styre. Den tillförordnade ambassadören till FN, Ibrahim Dabbashi, sade att hans stab från och med då arbetade för det libyska folket och inte för regimen. Han anklagade Gaddafi för folkmord och uppmanade världens ledande makter att förbjuda flygtrafik över Libyen.[151] ICC beslutade den 2 mars att starta en utredning om brott mot mänskligheten i Libyen. Syftet var att utöva påtryckningar mot ledande personer i Gaddafis omgivning så att de noga skulle tänka efter innan de följde Gaddafi i handlingar som kunde utgöra krigsbrott.[152] Interpol utfärdade den 4 mars "en internationell varning gällande Libyens ledare Muammar Khaddafi, hans familj och närmaste medarbetare" för att Gaddafi och andra i hans omgivning "ansågs vara inblandade i planeringen av attacker, inkluderande luftbombningar, på civilbefolkningen".[153] Gaddafi-regimens attacker på demonstranter uppskattades den 5 mars 2011 av Italiens utrikesminister Franco Frattini ha dödat 1000 människor, skadat flera tusen samt tvingat tiotusentals att fly från landet.[154] Åklagaren vid ICC, Luis Moreno-Ocampo, sade den 6 april att "det finns bra bevis som visar att dödandet av civila skedde efter [en av Gaddafi] förutbestämd plan", förberedd sedan januari.[155]

Den 16 maj 2011 utfärdade Moreno-Ocampo en formell begäran till ICC att Muammar al-Gaddafi, sonen Saif al-Islam Gaddafi och säkerhetschefen Abdullah al-Sanussi skulle arresteras och ställas inför rätta för brott mot mänskligheten.[156]

ICC menade 9 juni 2011 att det fanns bevis för att Muammar al-Gaddafi hade beordrat sina soldater till massvåldtäkter av libyska kvinnor. Domstolen hade funnit bevismaterial för att soldater hade blivit tilldelade viagra för att uppmuntra våldtäkter som straffmetod. Åklagaren Luis Moreno-Ocampo menade att våldtäkt var en ny taktik, "vi hade tvivel till att börja med men är nu övertygade".[157][158]

The Observer hade (18 juni 2011) tagit del av dokument som visade att Gaddafis generaler beordrat att Misrata skulle bombas och att befolkningen där skulle svältas och att skadade rebeller jagas, vilket stred mot Genèvekonventionerna. Krigsbrottsutredare hävdade att ett av de tusentals dokumenten var en order från Gaddafi med meningen att "Misrata ska utplånas och att det blå havet ska göras rött med invånarnas blod". Advokater i Misrata som var motståndare till regimen uttalade att de stämplade och signerade dokumenten skulle överlämnas till ICC.[159][160]

Den 27 juni 2011 utfärdade ICC arresteringsorder för Muammar al-Gaddafi, Saif al-Islam Gaddafi och Abdulla al-Sanussi gällande två brott mot mänskligheten; mord och förföljelser, från 15 februari 2011 och framåt.[161] Libyen hade dock inte ratificerat Romstadgan och erkände därmed inte domstolens auktoritet.[162] Enligt Libyens justitieminister Mohammad al-Qamood hade ICC:s åtal ingen bäring på "revolutionens ledare och hans son" eftersom de "inte har några officiella poster i den libyska regeringen".[163] Domstolen menade att Gaddafi som "Libyens erkända och obestridda ledare hade absolut, slutgiltigt och oifrågasatt styrt statsapparatens maktgrenar, inklusive säkerhetsstyrkorna."[164] Domaren i målet, Sanji Monageng, sa att det fanns skälig grund att tro att Gaddafi och Saif al-Islam var "straffrättsligt ansvariga som medskyldiga" i mordet på civilbefolkningen.[165] "De utformade och iscensatte en plan för att motverka och stävja, med alla medel, civila demonstrationer." Senussi ska ha utnyttjat sin position för att få attackerna utfärdade.[166]

Namn

[redigera | redigera wikitext]

Då det finns stora skillnader mellan olika arabiska dialekter samtidigt som det inte finns något vedertaget sätt att transkribera arabiska så finns det stora variationer i hur Gaddafis namn transkriberas till det latinska alfabetet. Enligt den internationella translittereringsstandarden för arabiska bör namnet stavas al-Qadhdhafi; 'q' står för en tonlös uvular klusil (ett "bakre" k) och 'dh' står för en tonande dental frikativa (som i engelskans the). Då det sistnämnda ljudet dessutom är långt dubbeltecknas konsonanten.[4]

Gaddafi är ett återgivande av det libyska uttalet av namnet, medan Kaddafi är en nära approximering av standardarabiskan på de flesta europeiska språk. Transkriberingen Gaddafi dominerar internationellt.[167] Vidare brukar i västerländska media den bestämda artikeln al- falla bort, men i vårdad arabiska bör den alltid vara med.[4] En annan variant på namnet som är vanligt förekommande är Khaddafi.

Familj

[redigera | redigera wikitext]

Gadaffi gifte sig med sin första hustru, Fatiha, i ett arrangerat äktenskap. Efter sex månader skilde de sig. Hon är mor till hans äldste son.[168]

Gadaffis andra hustru som han var gift med till sin död, Safia Farkash, äger ett eget flygbolag Buraq Air i konkurrens med det "folkägda" nationella libyska flygbolaget och har fått monopol på att flyga pilgrimer till Mecka från Libyen. Hennes personliga förmögenhet uppskattas till 30 miljarder dollar.[169]

Gaddafi hade åtta barn;[170] en son med sin första hustru Fatiha, sex söner och en dotter med Safia, samt en adoptivdotter, som uppges ha omkommit i USA:s bombanfall mot Libyen 1986.

Äldste sonen och Gaddafis ende son med sin första hustru, Muhammad Gaddafi, var chef för Libyens Olympiska kommitté och ordförande i styrelsen för det libyska statliga telekommonopolet. "Mohammed al-Gaddafi has been given the tickets in his role as the head of the Libyan Olympic Committee – which the International Olympic Committee has refused to expel, in spite of the country’s domestic civil war."[168][171]. Under inbördeskriget 2011, efter att först ha givit sig till rebellstyrkor, lyckades Muhammad tillsammans med mor och syskon fly till Algeriet.

Saif al-Islam Gaddafi är konstnär och driver välgörenhetsorganisationer för internationella gisslanförhandlingar i muslimska länder, samt miljövård. 2006 tvingades han lämna Libyen då han riktat skarp kritik mot fadern, men togs åter till nåder och återvände hem. Där deltog han i medlingsförhandlingarna rörande gästarbetande läkare och sjuksköterskor som dömdes till dödsstraff efter att 426 libyska barn blivit smittade av HIV via förorenade blodtransfusioner. Dessa släpptes senare fria och fick lämna landet 2007. Saif al-Islam ansågs vara sin faders efterträdare. När protesterna i Libyen började i februari 2011 varnade Saif al-Islam på nationell TV att revolutionärer skulle möta våldsamt motstånd.[168] Vid samma tidpunkt uppdagades att hans doktorsexamen i filosofi från universitetet LSE var plagierad.[172]

Al-Saadi Gaddafi har varit fotbollsspelare i Italien, var ledare för Libyens nationella fotbollsfederation[källa behövs], har producerat Hollywoodfilm och sägs ha tjänat en förmögenhet på investeringar i oljeindustrin.[168]

Mutasim-Billah Gaddafi var överstelöjtnant i armén och högste chef för nationens säkerhet. År 2008 krävde han av det statliga oljebolagets ordförande 1,2 miljarder dollar i kontanter och olja.[173] Han tvingades fly landet en tid, då han anklagades för att vara en av huvudmännen bakom påstådda egyptiskstyrda kupplaner mot fadern, men togs åter till nåder och kunde återvända hem.[168]. Mutasim avled av skador han fått under strider samma dag hans far dödats av rebellstyrkor, 20 oktober 2011.

Sonen Hannibal har bott i Europa en längre tid. Han har vid två tillfällen arresterats för att ha misshandlat sin gravida flickvän, senare hustru. Hannibal och hans gravida hustru arresterades i Genève 2008 för att på ett hotell i samma stad ha misshandlat sitt tjänstefolk.[173] Paret släpptes efter två dagar i häkte mot en borgen på motsvarande drygt tre miljoner kronor och Schweiz bad om ursäkt året efter för gripandet. När två schweiziska medborgare hindrades från att lämna Libyen, sade den schweiziska staten upp de normaliserade relationerna med den libyska regimen.[168][174]

Dottern, Ayesha Gaddafi, är advokat och deltog i försvaret av Iraks förre diktator, Saddam Hussein.[168][173]. Under inbördeskriget 2011 flydde hon landet.

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ hämtat från: ryskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]
  2. ^ TT-språket: Muammar Gaddafi Länkad 2013-03-24
  3. ^ Nationalencyklopedins nuvarande stavning på nätet
  4. ^ [a b c] Språkrådet: "Kadaffi, Gaddafi, Khadaffi Qadhdhafieller Qadhdhafi?" hämtad 2011-02-28
  5. ^ Förmodat födelsedatum; enligt honom själv var han inte säker på vilket år han föddes.
  6. ^ Carp, Ossi (20 oktober 2011). DN ”Khadaffi är död”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/khaddafi-ar-dod DN. Läst 20 oktober 2011. 
  7. ^ Aftonbladet - Bilden på Gaddafi
  8. ^ ”Moammar al-Gaddafi: diktatorn som omfamnas av väst”. Utrikespolitiska institutet. 25 juli 2010. Arkiverad från originalet den 19 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111019142243/http://www.ui.se/product.aspx?r_id=49434. Läst 23 december 2011. 
  9. ^ ”Plundring och förödelse i befrielsens spår”. Amnesty Press. 6 november 2011. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160305103714/http://www2.amnesty.se/andranyheter.nsf/(notiseraphem)/26F7B35E0285C877C12579400068289A?opendocument. Läst 19 juni 2015. 
  10. ^ National Geographic, artikel om Libyen hämtad 2010-09-10
  11. ^ ”Qaddafi and the Libyan Revolution; The Making of a Pariah State: The Adventurist Policies of Muammar Qaddafi”. Foreign Affairs. http://www.foreignaffairs.com/articles/42735/john-c-campbell/qaddafi-and-the-libyan-revolution-the-making-of-a-pariah-state-t. Läst 14 juli 2011. 
  12. ^ Keller, Paul (6 januari 2004). ”Libya's two decades as pariah state”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/3371269.stm. Läst 14 juli 2011. 
  13. ^ [a b] ”Gaddafi defiant as state teeters – Africa”. Al Jazeera English. 23 februari 2011. http://www.aljazeera.com/news/africa/2011/02/20112235434767487.html. Läst 23 februari 2011. 
  14. ^ ”Middle East and North Africa unrest”. BBC News. 24 februari 2011. http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-12307698. Läst 24 februari 2011. 
  15. ^ ”Här släpas Gaddafi fram”. Aftonbladet. 21 oktober 2011. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13816187.ab. 
  16. ^ Encyclopaedia Britannica
  17. ^ [a b] ”Profile: Muammar Gaddafi”. BBC News. 28 augusti 2009. http://news.bbc.co.uk/2/hi/7594790.stm. 
  18. ^ ΜΟΥΑΜΑΡ ΚΑΝΤΑΦΙ 42 ΧΡΟΝΙΑ ΣΤΗΝ ΕΞΟΥΣΙΑ Arkiverad 25 februari 2011 hämtat från the Wayback Machine., Ta Nea (Τα Νέα), 21 februari 2011.
  19. ^ ”Highbeam.com: Gadhafi meets che-daughter”. Arkiverad från originalet den 19 april 2014. https://web.archive.org/web/20140419011419/http://business.highbeam.com/436103/article-1G1-162299727/libyan-leader-gadhafi-meets-che-daughter. Läst 2 mars 2011. 
  20. ^ The Telegraph.co.uk: Profile Muammar Gadaffi, Libyan leader at time of Lockerbie bombingl
  21. ^ ”Bloodless coup in Libya”. London: BBC News. 20 december 2003. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/september/1/newsid_3911000/3911587.stm. 
  22. ^ Om titel mm
  23. ^ Background Notes, (November 2005) "Libya – History", USA:s utrikesdepartement. Retrieved on 14 July 2006.
  24. ^ On April 15, 1973, Qadhafi moved to cement power, unfettered by commitments to Cairo. He launched a systematic assault on the Libyan bureaucracy and intelligentsia. Speaking in Zuwarah, he delivered what became known as his "Five-Point Address," in which he declared: suspension of all existing laws and implementation of Shari'a (Islamic law); purging the country of the politically sick; creation of a people's militia to protect the revolution; administrative revolution; and cultural revolution.
  25. ^ [a b c d e] Mohamed Eljahmi (2006). ”Libya and the U.S.: Qadhafi Unrepentant”. The Middle East Quarterly. http://www.meforum.org/878/libya-and-the-us-qadhafi-unrepentant. Läst 14 juli 2011. 
  26. ^ ”The Green Book, Third Volume "The Social Basis of the Third World Theory", The Social Basis of the Third World Theory”. Mathaba.net. Arkiverad från originalet den 11 augusti 2013. https://web.archive.org/web/20130811094740/http://www.mathaba.net/gci/theory/gb3.htm. Läst 14 juli 2011. 
  27. ^ ”The Green Book, Third Volume "The Social Basis of the Third World Theory", The Nation”. Mathaba.net. Arkiverad från originalet den 11 augusti 2013. https://web.archive.org/web/20130811094740/http://www.mathaba.net/gci/theory/gb3.htm. Läst 14 juli 2011. 
  28. ^ ”The Green Book, Second Volume "The Solution of the Economic Problem", Need”. Mathaba.net. Arkiverad från originalet den 11 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130511011535/http://www.mathaba.net/gci/theory/gb2.htm. Läst 14 juli 2011. 
  29. ^ ”The Green Book, Second Volume "The Solution of the Economic Problem", Housing”. Mathaba.net. Arkiverad från originalet den 11 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130511011535/http://www.mathaba.net/gci/theory/gb2.htm. Läst 14 juli 2011. 
  30. ^ ”The Green Book, Second Volume "The Solution of the Economic Problem", Income”. Mathaba.net. Arkiverad från originalet den 11 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130511011535/http://www.mathaba.net/gci/theory/gb2.htm. Läst 14 juli 2011. 
  31. ^ ”The Green Book, First Volume "The Solution of the Problem of Democracy", Popular Conferences and People’s Committees. "Popular Conferences are the only means to achieve popular democracy"”. Mathaba.net. Arkiverad från originalet den 11 augusti 2013. https://web.archive.org/web/20130811070741/http://www.mathaba.net/gci/theory/gb1.htm. Läst 14 juli 2011. 
  32. ^ ”The Green Book, First Volume "The Solution of the Problem of Democracy", The Law of Society”. Mathaba.net. Arkiverad från originalet den 3 december 2008. https://web.archive.org/web/20081203050615/http://mathaba.net/gci/theory/gb1.htm. Läst 30 mars 2011. 
  33. ^ ”The Green Book, Second Volume "The Solution of the Economic Problem", Domestic Servants”. Mathaba.net. Arkiverad från originalet den 11 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130511011535/http://www.mathaba.net/gci/theory/gb2.htm. Läst 14 juli 2011. 
  34. ^ ”The Green Book, Third Volume "The Social Basis of the Third World Theory", Education”. Mathaba.net. Arkiverad från originalet den 11 augusti 2013. https://web.archive.org/web/20130811094740/http://www.mathaba.net/gci/theory/gb3.htm. Läst 14 juli 2011. 
  35. ^ ”The Green Book, First Volume "The Solution of the Problem of Democracy", The Law of Society”. Mathaba.net. Arkiverad från originalet den 11 augusti 2013. https://web.archive.org/web/20130811070741/http://www.mathaba.net/gci/theory/gb1.htm. Läst 14 juli 2011. 
  36. ^ Libyens konstitution, artikel 2: "Den heliga Koranen är den sociala koden i den socialistiska folkrepubliken arabiska Jamahriya, eftersom auktoritet endast tillhör folket, som utövar denna genom folkkongressen, folkkommittéerna, fackföreningar, federationer och professionella organisationer."
  37. ^ Libyens oljeproduktion feb. 2011
  38. ^ Michael Slackman (19 mars 2009). ”A Leader Beyond Reproach Limits the Possibilities for Political Change”. nytimes.com. http://www.nytimes.com/2009/03/20/world/africa/20libya.html?_r=1&hp. Läst 23 februari 2011. 
  39. ^ Constitutional Declaration of Libya, Article 2. «The Holy Qur'an is the social code in the Socialist People's Libyan Arab Jamahiriya, since authority belongs solely to the people, by whom it is exercised through people's congresses, people's committees, trade unions, federations and professional associations (the General People's Congress, the working procedures of which are established by law).»
  40. ^ ”World report 2011: Libya”. Arkiverad från originalet den 27 februari 2011. https://web.archive.org/web/20110227185159/http://www.hrw.org/en/world-report-2011/libya. Läst 23 februari 2011. 
  41. ^ ”Libya - Amnesty International Report 2010”. Arkiverad från originalet den 20 februari 2011. https://web.archive.org/web/20110220010712/http://www.amnesty.org/en/region/libya/report-2010. Läst 23 februari 2011. 
  42. ^ ”Freedom House: Freedom in the World 2010 - Libya”. Arkiverad från originalet den 23 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110823022919/http://www.freedomhouse.org/template.cfm?page=22&year=2010&country=7862. Läst 23 februari 2011. 
  43. ^ "Revolutionens ledare"
  44. ^ [a b] Eljahmi, Mohamed (2006). ”Libya and the U.S.: Qadhafi Unrepentant”. The Middle East Quarterly. The Middle East Forum. http://www.meforum.org/878/libya-and-the-us-qadhafi-unrepentant. Läst 30 mars 2011. ”Perhaps the most dangerous tool of judicial oppression is the Law of Collective Punishment, passed in 1997, which allows the state to sanction entire families, towns, or districts for the wrongdoing of individuals. There are no checks and balances. Qadhafi rules supreme. His nationalization of private property has allowed him to exert complete control over the economy and also keep foreign investors in check. Fulfillment of the needs of all Libyan citizens depends upon their absolute obedience.” 
  45. ^ ”Country theme - Libya - Civil Society”. Programme on Governance in the Arab Region. UNDP. Arkiverad från originalet den 27 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110727181845/http://www.pogar.org/countries/theme.aspx?cid=10&t=2. Läst 30 mars 2011. 
  46. ^ Vandewalle sid.6.
  47. ^ Vanewalle sid. 152.
  48. ^ Davis, Brian Lee (1990). Qaddafi, terrorism, andthe origins of the U.S. attack on Libya. Praeger Publishers. sid. 183. ISBN 0275933024 
  49. ^ Qaddafi, Muammar (1998). Escape to Hell and Other Stories. [Montréal]: Stanké. ISBN 2-7604-0613-X 
  50. ^ The One-State Solution The New York Times. 22 januari 2009. Hämtad 30 mars 2011.
  51. ^ "His Revolutionary Command Council issued a "Law for the Protection of the Revolution," making it a criminal offense to proselytize against the state, to arouse class hatred, to spread falsehood, or to participate in strikes and demonstrations"
  52. ^ … and the People's Court will issue a sentence of death based on this law, because execution is the fate of anyone who forms a political party," Qadhafi said during a speech in Tripoli on November 9, 1974. He backed his threats with action. There were public hangings and mutilations of political opponents
  53. ^ ”Freedom of the Press 2011”. Freedom House. Arkiverad från originalet den 15 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110515162314/http://freedomhouse.org/images/File/fop/2011/FOTP2011GlobalRegionalTables.pdf. Läst 15 juli 2011. 
  54. ^ ”Gaddafi's Western Gunslingers”. 16 november 1981. Arkiverad från originalet den 3 november 2011. https://web.archive.org/web/20111103122655/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,953172,00.html. Läst 15 juli 2011. 
  55. ^ ”On this Day 17 April 1984: Libyan embassy shots kill policewoman”. 17 april 1984. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/april/17/newsid_2488000/2488369.stm. Läst 15 juli 2011. 
  56. ^ ”Egypt, Libya Linked to Abduction”. 28 september 1997. http://www.washingtonpost.com/wp-srv/inatl/mideast/sep/30/abduct28.htm. Läst 15 juli 2011. 
  57. ^ Indyk, Martin S. (2004). ”The Iraq War did not Force Gaddafi's Hand”. The Financial Times. Arkiverad från originalet den 31 mars 2004. https://web.archive.org/web/20040331025946/http://www.brookings.edu/views/op-ed/indyk/20040309.htm. Läst 14 juli 2011. 
  58. ^ Leverett, Flynt (2004). ”Why Libya Gave Up on the Bomb”. The New York Times. Arkiverad från originalet den 1 januari 2006. https://web.archive.org/web/20060101191245/http://www.mtholyoke.edu/acad/intrel/bush/libya.htm. Läst 14 juli 2011. 
  59. ^ ”Libya Has Trouble Building the Most Deadly Weapons”. The Risk Report "1". 1 december 1995. Arkiverad från originalet den 20 april 2013. https://web.archive.org/web/20130420212851/http://www.wisconsinproject.org/countries/libya/trouble.html. Läst 14 juli 2011. 
  60. ^ ”Libyan Chemical Weapons”. Global Security. http://www.globalsecurity.org/wmd/world/libya/cw.htm. Läst 14 juli 2011. 
  61. ^ ”Libya Chemical Weapons Destruction Costly”. Armscontrol.org. http://www.armscontrol.org/act/2006_05/Libya. Läst 14 juli 2011. 
  62. ^ Thomson, Mike. ”The Libyan Prime Minister”. Today Programme. http://www.bbc.co.uk/radio4/today/reports/misc/libya_20040224.shtml. Läst 14 juli 2011. 
  63. ^ 35 years of total state control of the economy has left them in a situation where they're simply not generating enough economic activity to give employment to the young people who are streaming through their successful education system. I think this dilemma goes to the heart of Colonel Gaddafi's decision that he needed a radical change of direction.
  64. ^ ”US to renew full ties with Libya”. London: BBC News. 15 maj 2006. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/africa/4773617.stm. Läst 14 juli 2011. 
  65. ^ ”Rice in talks with Libya's Gaddafi”. BBC News. 5 september 2008. http://news.bbc.co.uk/2/hi/7599199.stm. Läst 14 juli 2011. 
  66. ^ In June 2008, Gaddafi strongly criticised U.S. presidential candidate Barack Obama for saying Jerusalem should remain the undivided capital of Israel, saying "The statements of our Kenyan brother of American nationality, Obama, on Jerusalem ... show that he either ignores international politics and did not study the Middle East conflict or that it is a campaign lie."
  67. ^ ”Gaddafi attacks Obama on Israel”. London: BBC News. 12 juni 2008. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7450000.stm. Läst 14 juli 2011. 
  68. ^ ”Analysis: Lockerbie's long road”. London: BBC News. 31 januari 2001. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/1144147.stm. Läst 14 juli 2011. 
  69. ^ ”Libya completes Lockerbie payout”. London: BBC News. 22 augusti 2003. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/americas/3167907.stm. Läst 14 juli 2011. 
  70. ^ ”Libya compensates terror victims”. London: BBC News. 31 oktober 2008. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/americas/7703110.stm. Läst 14 juli 2011. 
  71. ^ ”Anger at Lockerbie bomber welcome”. London: BBC News. 21 augusti 2009. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/8213352.stm. Läst 14 juli 2011. 
  72. ^ ”Obama condemns Lockerbie bomber's 'hero's welcome'”. CNN. 21 augusti 2009. http://edition.cnn.com/2009/WORLD/europe/08/21/scotland.lockerbie.bomber/index.html. Läst 14 juli 2011. 
  73. ^ ”Brown finally condemns Megrahi welcome”. Sbs.com.au. Arkiverad från originalet den 27 augusti 2009. https://web.archive.org/web/20090827170440/http://www.sbs.com.au/news/article/1077927/Brown-finally-condemns-Megrahi-welcome. Läst 14 juli 2011. 
  74. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/3566545.stm
  75. ^ Gustavsson, Rolf (12 mars 2011). ”Fallet Libyen blottar hyckleriet i politiken”. SvD. http://www.svd.se/opinion/kolumnister/rolfgustavsson/fallet-libyen-blottar-hyckleriet-i-politiken_6002197.svd. Läst 14 mars 2011. 
  76. ^ ”Sarkozy signs deals with Gaddafi”. London: BBC News. 25 juli 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/africa/6914857.stm. Läst 14 juli 2011. 
  77. ^ ”Libya to discuss hosting Russian base”. Financial Times. Arkiverad från originalet den 16 november 2008. https://web.archive.org/web/20081116011436/http://www.ft.com/cms/s/0/00e2583c-a743-11dd-865e-000077b07658.html. Läst 14 juli 2011. 
  78. ^ ”Libya: Ministries Abolished”. Carnegieendowment.org. http://www.carnegieendowment.org/2008/03/05/arab-reform-bulletin-march-2008/1nx#libya. Läst 14 juli 2011. 
  79. ^ ”Berlusconi in Benghazi, Unwelcome by Son of Omar Al-Mukhtar”. The Tripoli Post. 30 augusti 2008. Arkiverad från originalet den 2 december 2013. https://web.archive.org/web/20131202225659/http://www.tripolipost.com/articledetail.asp?c=1&i=2335. Läst 14 juli 2011. 
  80. ^ ”Italia-Libia, firmato l'accordo”. La Repubblica (Italy). 30 augusti 2008. http://www.repubblica.it/2008/05/sezioni/esteri/libia-italia/accordo-firmato/accordo-firmato.html. Läst 14 juli 2011. 
  81. ^ ”Gheddafi a Roma, tra le polemiche”. Demokratiska partiet. 10 juni 2009. Arkiverad från originalet den 16 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110716220615/http://www.partitodemocratico.it/dettaglio/81290/gheddafi_a_roma_tra_le_polemiche. Läst 14 juli 2011. 
  82. ^ ”Gheddafi a Roma: Radicali in piazza per protestare contro il dittatore” (på italienska). Iris Press. 10 juni 2009. Arkiverad från originalet den 17 juni 2009. https://archive.is/20090617192706/http://www.irispress.it/Iris/page.asp?VisImg=S&Art=41589&Cat=1&I=null&IdTipo=0&TitoloBlocco=Politica&Codi_Cate_Arti=27. Läst 14 juli 2011. 
  83. ^ The Earthtimes (10 juli 2009). ”The Earth Times Online Newspaper”. Earthtimes.org. Arkiverad från originalet den 16 oktober 2009. http://arquivo.pt/wayback/20091016020540/http://www.earthtimes.org/articles/show/276995%2Cleadall-g8-summits-sets-seal-on-obamas-new-diplomacy.html. Läst 14 juli 2011. 
  84. ^ ”Gaddafi comes in from the cold”. Express.co.uk. 11 juli 2009. http://www.express.co.uk/posts/view/113179/Gaddafi-comes-in-from-the-cold. Läst 14 juli 2011. 
  85. ^ ”Feeing the hungry to changing the climate – what the G8 did for us”. Euronews.net. 28 juni 2009. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120525/http://www.euronews.net/2009/07/10/feeing-the-hungry-to-changing-the-climate-what-the-g8-did-for-us/. Läst 14 juli 2011. 
  86. ^ "[Until] his conversion to pan-African unity, Qadhafi claimed to represent the future of pan-Arabism and Arab nationalism in the Middle East. Yet Libya remained forever too inconsequntial a player on the regional politickal scene to pursue and implement such ambitions and the Libyan leaders's exhortations for Arab unity were routinely dismissed with derision and scorn in the Arab world and the West alike. In the same vein, although the Libyan leader is an austere and devout Mulim, his vision of Islam is both deeply personal and idiosyncratic. Vandewalle, sid 6.
  87. ^ Sydatlantisk försvarspakt, Times online UK
  88. ^ [a b] Gaddafiprisets hemsida
  89. ^ [a b c d] Farah, Douglas (4 mars 2011). ”Harvard for Tyrants”. Foreign Policy. http://www.foreignpolicy.com/articles/2011/03/04/harvard_for_tyrants. Läst 5 mars 2011. ”'What Símon Bolívar is to the Venezuelan people, Qaddafi is to the Libyan people,' Chávez said while awarding the Libyan leader the "Order of the Liberator" medal, along with a replica of Bolívar's sword.” 
  90. ^ [a b] Cárdenas, José R. (24 februari 2011). ”Libya's Relationship Folly with Latin America”. Shadow Government (blog of Foreign Policy). Arkiverad från originalet den 12 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120112092601/http://shadow.foreignpolicy.com/posts/2011/02/24/libyas_relationship_folly_with_latin_america. Läst 25 mars 2011. ”To great fanfare, Ortega pronounced, "I have been speaking with Qaddafi on the telephone ... he is again fighting a great battle, how many battles has Qaddafi had to fight. In these circumstances they are looking for a way to have a dialogue, but defend the unity of the nation, so the country does not disintegrate, so there will not be anarchy in the country."” 
  91. ^ Watkins, John (18 mars 2006). ”Libya's thirst for 'fossil water'”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/4814988.stm. Läst 14 februari 2010. 
  92. ^ Sagem. ”SAGEM”. Sagem-ds.com. Arkiverad från originalet den 17 juni 2008. https://web.archive.org/web/20080617232838/http://www.sagem-ds.com/fra/site.php?spage=02020100. Läst 14 februari 2010. 
  93. ^ ”卡扎菲千万美元定购望远镜 可能安装在沙漠深处（组图）”. 东方军事. 6 januari 2005. Arkiverad från originalet den 22 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090122122747/http://mil.eastday.com/eastday/mil/node3230/node3231/node3401/userobject1ai776743.html. Läst 27 juli 2008. 
  94. ^ "Libya", Global Policy Forum.
  95. ^ Vandewalle, Dirk (2006). ”The Green Book, 1973-1986, Terrorism, Adventurism, and Confrontation with the west.” (på engelska). A history of modern Libya. Cambridge: Cambridge University Press. sid. 131-133. Libris 10146062. ISBN 0-521-61554-2 (hft.). ”[In 1980], Libya's total development spending reached $10 billion per year. In 1981 alone, however, this still left $11 billion at the discretion of the government. Much of the money was spent in part of military purchases and international adventures. In 1981, Libya renewed its involvement in a dispute with Chad [...] over the Aouzuo strip. [...] Defense and military spending grew rapidly, even as development and regular administrative budgets were curtailed: defense as part of the country's declared regular budget climbed from $709 million to $1,149 million [...] between 1982 and 1984. Qadhafis attempt to destabilize neighboring Tunisia led to a more open confrontation with France and the United States [...] [The US] accused Libya of supporting terrorism, of engaging in subversion in sub-Saharan Africa and beyond, of boycotting the Middle East peace process, and, eventually, of attempting to produce weapons of mass destruction. The assassination of Israeli athletes at the Munich 1972 Olympics and the 1973 killing of the US ambassador to Sudan raised the first, albeit still unsubstantiated, questions about Libya's involvement with terrorist groups. [...] [The] regime increasingly and openly expressed its support for radical Palestinian groups and attempted to ship weapons to the Irish Republican Army. Several radical Palestinian movements - including the Abu Nidal group, the popular Front for the Liberation of Palestine - General Command, and Palestinian Islamic Jihad - had found a home in the Jamahiriyya. In 1989, Washington accused Libya of supporting roughly thirty international terrorist and revolutionary movements worldwide.” 
  96. ^ US Department of State: Background note: Libya. Oktober 2007. Hämtad 2010-09-11. "Following a terrorist bombing at a discotheque in West Berlin frequented by American military personnel, in 1986 the U.S. retaliated militarily against targets in Libya, and imposed broad unilateral economic sanctions."
  97. ^ USA-attacker mot Libyen
  98. ^ USA-attacker, historisk översikt
  99. ^ [a b c] ”The rule-breaking conduct of Qaddafi's Libya”. Strategic Review for Southern Africa. 1 november 2003. Arkiverad från originalet den 11 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110311125600/http://findarticles.com/p/articles/mi_hb1402/is_2_25/ai_n29060112/. Läst 29 mars 2011. 
  100. ^ Joseph T. Stanik (2002). El Dorado Canyon: Reagan's undeclared war with Qaddafi. US Naval Institute Press. ISBN 1557509832 
  101. ^ [a b c] Day, James (15 mars 2011). ”Revealed: Colonel Gaddafi's school for scoundrels”. Metro. http://www.metro.co.uk/news/858166-revealed-colonel-gaddafis-school-for-scoundrels. Läst 26 mars 2011. 
  102. ^ ”How the mighty are falling”. The Economist. 5 juli 2007. http://www.economist.com/world/international/displaystory.cfm?story_id=9441341. Läst 17 juli 2007. 
  103. ^ ‘The amputation of the arms and legs of men, women, and children as part of a scorched-earth campaign was designed to take over the region’s rich diamond fields and was backed by Gaddafi, who routinely reviewed their progress and supplied weapons,’ says Farah.
  104. ^ Philips 2011-02-26, "After joining tribal chiefs and rebel leaders in the eastern city of al Baida, Mr Jalil said that the Libyan leader had personally ordered the bombing of Pan Am flight 103 over Lockerbie in 1988. "I have information that is one hundred per cent sure that Gaddafi is behind the tragedy at Lockerbie," he said. "It is nothing that I think – it is something that I know and am 100 per cent sure about."
  105. ^ ”Förslag till åternationalisering av oljan och direkt fördelning till befolkningen”. Arkiverad från originalet den 18 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110718192814/http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/africa/article5776215.ece. Läst 2 mars 2011. 
  106. ^ ”Top Associate and Weapons Supplier of the FARC Sentenced to 330 Months in Prison for Conspiring to Import Tons of Cocaine into the United States”. News from DEA. U.S. Drug Enforcment Administration. 24 augusti 2010. Arkiverad från originalet den 17 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101017123552/http://www.justice.gov/dea/pubs/states/newsrel/2010/nyc082410.html. Läst 26 mars 2011. 
  107. ^ ”Gaddafi: the man who would be king of Africa” (på engelska). The Guardian. 26 augusti 2011. http://www.theguardian.com/commentisfree/2011/aug/26/gaddafi-legacy-meddling-africa. 
  108. ^ George B.N. Ayittey, Foreign Policy 2010-06-21 The Worst of the Worst, 11. MUAMMAR AL-QADDAFI of Libya. Arkiverad 20 november 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  109. ^ Gaddafis ordförande-kontrovers i AU
  110. ^ Asser, Martin (26 mars 2011). ”The Muammar Gaddafi story” (på engelska). BBC World. London: BBC. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-12688033#. Läst 4 april 2011. ”I am an international leader, the dean of the Arab rulers, the king of kings of Africa and the imam of Muslims, and my international status does not allow me to descend to a lower level.” 
  111. ^ ”Libya: Gaddafi Rails Against 'No Fly' Attacks and Berbers”. allAfrica.com. 20 mars 2011. http://allafrica.com/stories/201103200010.html. Läst 15 juli 2011. ”In the past, Gaddafi has denied the existence of indigenous Berbers as an ethnicity alongside the now-dominant population of Arab origin, although communities of Berbers still live in areas west and southwest of the capitol Tripoli. Estimates put the Berber population of Libya at 25,000 to 150,000.” 
  112. ^ "Tidigare förnekade Gaddafi de infödda berbernas förekomst som en etnisk grupp vid sidan av den nu dominerade befolkningen av arabiskt ursprung, fast berbiska samhällen fortfarande bor i områden väster och sydväst om huvudstaden Tripoli. Den berbiska befolkningen i Libyen uppskattas vara mellan 25000 och 150000."
  113. ^ Argaw, Ashine (5 februari 2009). ”Gaddafi defends Somali pirates”. Daily Nation. http://www.nation.co.ke/News/africa/-/1066/525348/-/13rtrgiz/-/index.html. Läst 15 juli 2011. ”It is a response to greedy Western nations, who invade and exploit Somalia’s water resources illegally. It is not a piracy, it is self defence... If they (Western nations) do not want to live with us fairly, it is our planet and they can go to [an]other planet.” 
  114. ^ ”Yugoslavia, Military Exchanges” (på engelska). country-data.com. http://www.country-data.com/cgi-bin/query/r-14952.html. Läst 8 september 2011. ”"Yugoslavia had many contacts with countries in North Africa and the Middle East, with special attention to Libya, Egypt, and Ethiopia. Several high-level exchanges occurred with the Libyan armed forces in the late 1970s and 1980s. As a result, Libya purchased Yugoslav armored personnel carriers, small arms, patrol boats, and ammunition as well as training for Libyan officers in Yugoslavia."” 
  115. ^ Economist: "Libya's Balkan connections Qaddafi's Yugoslav friends" Feb 25th 2011, 17:13 by T.J. (http://www.economist.com/blogs/easternapproaches/2011/02/libyas_balkan_connections) Nedladdat 2011-09-08.
  116. ^ ”Libya, Serbia Sign Agreement on Military, Technical Cooperation”. The Tripoli Post. 27 juni 2010. Arkiverad från originalet den 3 april 2015. https://web.archive.org/web/20150403054646/http://www.tripolipost.com/articledetail.asp?c=1&i=4643. Läst 8 september 2011. 
  117. ^ Gaddafi's Oddest Idea: Abolish Switzerland Arkiverad 10 april 2010 hämtat från the Wayback Machine. Time, 25 september 2009
  118. ^ ”Qaddafi’s Serbian TV Interview Result Of Close Belgrade-Tripoli Ties”. 28 februari 2011. Arkiverad från originalet den 15 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110315235031/http://libyarevolt.wordpress.com/2011/03/01/qaddafis-serbian-tv-interview-result-of-close-belgrade-tripoli-ties/. Läst 8 september 2011. 
  119. ^ ”The Nation: All Eyes On Obama At The United Nations”. http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=113110885. Läst 28 mars 2011. 
  120. ^ ”General Debate of the 64th Session (2009) – Statement Summary and UN Webcast”. http://www.un.org/ga/64/generaldebate/LY.shtml. Läst 28 mars 2011. 
  121. ^ ”Gadafi's speech to the UN General Assembly(2009)”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525073044/http://www.btinternet.com/~davidbeaumont/msf/gadafi.htm. Läst 28 mars 2011. 
  122. ^ Neil MacFarqhuar (23 september 2009). ”Libyan Leader Delivers a Scolding in UN Debut”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2009/09/24/world/24nations.html?_r=1. Läst 29 mars 2011. 
  123. ^ James Bone & Francis Elliott (24 september 2009). ”Arkiverade kopian”. The Times (London). Arkiverad från originalet den 4 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110604174412/http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/us_and_americas/article6846440.ece. Läst 29 mars 2011. 
  124. ^ ”Khaddafi kan bli näste man till rakning i arabisk resning”. nyheter24.se. 20 januari 2011. http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/516681-khaddafi-kan-bli-naste-man-till-rakning-i-revolt. 
  125. ^ Gaddaffi i Pakistan
  126. ^ Gaddafis tält väcker ilska i USA
  127. ^ Adie, Kate (3 mars 2011). ”Kate Adie: The Gaddafi I knew”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/world/2011/mar/02/gaddafi-i-knew-kate-adie?intcmp=239. Läst 16 mars 2011. ”He had a troupe of women all usually referred to as his bodyguards – and indeed, one or two seemed as if they might be quite useful in a tight corner. However, there was always one, perhaps two, quiet, physically compact Berbers unobtrusively just a few yards away: amiably ruthless men, who smiled when I pointed to the women, and remarked that it was useful that the foreign press concentrated on the women...” 
  128. ^ Hammadè, Kassem (28 februari 2011). ”Kvinnorna som omger Khadaffi”. Expressen. Arkiverad från originalet den 28 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110728125328/http://www.expressen.se/nyheter/1.2347255/kvinnorna-som-omger-khadaffi. Läst 28 juni 2011. ”Muammar Khadaffi går inte ett steg utan sin specialstyrka av 40 hårdföra kvinnliga livvakter. Att styrkan - som kallas "Amazon-gardet" - enbart består av kvinnor förklaras av att "de inte blir lika distraherade som män", enligt diktatorn.” 
  129. ^ Hinshaw, Drew (16 mars 2011). ”Photos: Gaddafi's female bodyguards” (på engelska). GlobalPost. Boston, MA: International News. http://www.globalpost.com/dispatch/news/regions/middle-east/110314/libya-gaddafi-female-bodyguards. Läst 28 juni 2011. ”Whether he is under siege or on the offensive, Libyan leader Muammar Gaddafi is always surrounded by his female bodyguards, also known as his Amazonian guard.” 
  130. ^ ”Middle East and North Africa unrest”. BBC News. 24 februari 2011. http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-12307698. Läst 24 februari 2011. 
  131. ^ ”Libya: Strategy of scorched earth, desire for widespread and systematic elimination”. International Federation for Human Rights. 24 februari 2011. http://www.fidh.org/Libya-Strategy-of-scorched-earth-desire-for. ”Gaddafi is implementing a Scorched earth strategy of scorched earth. It is reasonable to fear that he has, in fact, decided to largely eliminate, wherever he still can, Libyan citizens who stood up against his regime and furthermore, to systematically and indiscriminately repress civilians. These acts can be characterized as crimes against humanity, as defined in Article 7 of the Rome Statute of the International Criminal Court” 
  132. ^ Varas, Arturo (25 februari 2011). ”Chavez Joins Ortega and Castro To Support Gaddafi”. Ecuador Times. Arkiverad från originalet den 12 januari 2013. https://archive.is/20130112003411/http://www.ecuadortimes.net/2011/02/25/chavez-joins-ortega-and-castro-to-support-gaddafi/. Läst 25 mars 2011. ”The Venezuela president Hugo Chavez expressed in his twitter his support to Muammar al Gaddafi, by saying that the Libyan leader faces a civil war. With this comment he joined the Cuban leader Fidel Castro and the president of Nicaragua, Daniel Ortega as the only voices in favor of Gaddafi.However, Ecuador opted to maintain diplomatic prudence... Meanwhile 12 countries of Latin America condemned the violent suppression that the Libyan leader, Muammar al Gaddafi, used to respond to the demonstrations of civilians that demand his resignation.” 
  133. ^ Toothaker, Christopher. ”Chavez says he won't condemn Libya's Gadhafi”. AP. MSNBC.COM. Arkiverad från originalet den 4 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110304172650/http://www.msnbc.msn.com/id/41841136. Läst 25 mars 2011. ”"We must be prudent. We know what our political line is: We don't support invasions, or massacres, or anything like that no matter who does it. A campaign of lies is being spun together regarding Libya," said Chavez, in a televised speech to a crowd of graduates who had just received diplomas from state universities.... "I'm not going to condemn him (Gadhafi)," he said. "I'd be a coward to condemn someone who has been my friend."...Chavez noted that numerous countries have condemned Gadhafi for cracking down on Libyans who have risen up against him. "Maybe they have information that we don't have," he said.” 
  134. ^ ”Ortega Expresses Solidarity With Gaddafi”. Inside Costa Rica. 2 mars 2011. http://www.insidecostarica.com/dailynews/2011/march/02/centralamerica11030201.htm. Läst 26 mars 2011. ”Ortega warned against 'imperial intervention' in the North African country. He said Libya was experiencing 'tragic and decisive moments' in which the 'fate of Africa, the Middle East and the wealth of humankind' were at stake. 'Nicaragua, my government the Sandinista National Liberation Front and our people are with you in these battles,' Ortega said.” 
  135. ^ http://blogg.aftonbladet.se/kulturbloggen/2011/03/castro-och-sanningen
  136. ^ ”Libya protests: Pressure mounts on isolated Gaddafi”. 2011. http://www.bbc.co.uk/news/mobile/world-middle-east-12550719. Läst 28 mars 2011. 
  137. ^ For a complete English translation, see: The fatwa of Shaykh Yûsuf al-Qaradâwî against Gaddafi. Translation by Yahya M. Michot with the collaboration of Samy Metwally, on scribd.com
  138. ^ ”Gadhafi Battles to Hang On”. The Wall Street Journal. 22 februari 2011. http://online.wsj.com/article/SB10001424052748703498804576157460505874944.html. Läst 22 februari 2011. 
  139. ^ Williams, Davis; Greenhill, Sam (25 februari 2011). ”Now Gaddafi Blames Hallucinogenic Pills Mixed with Nescafe and bin Laden for Uprisings... Before Ordering Bloody Hit on a Mosque”. Daily Mail. http://www.dailymail.co.uk/news/article-1360343/Libya-Gaddafi-blames-Osama-bin-Laden-hallucinogenic-pills-Nescafe-uprising.html. Läst 28 mars 2011. 
  140. ^ Millership, Peter; Blair, Edmund (24 februari 2011). ”Gaddafi Says Protesters Are on Hallucinogenic Drugs”. Reuters. Arkiverad från originalet den 19 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110319110429/http://www.reuters.com/article/2011/02/24/us-libya-protests-gaddafi-idUSTRE71N4NI20110224. Läst 28 mars 2011. 
  141. ^ Ben Gedalyahu, Tzvi (2 mars 2011). ”Yemen Blames Israel and US; Qaddafi Accuses US – and al-Qaeda”. Arutz Sheva. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/142629. Läst 28 mars 2011. 
  142. ^ ”Gadhafi: US, Britain, France Conspiring To Control Libya Oil – Spokesman for Rebel National Libyan Council Says Victory Against Libya's Longtime Leader Will Only Come When Rebels Get a No-Fly Zone, an Issue That Western Nations Are Seriously Debating”. Haaretz. 9 mars 2011. http://www.haaretz.com/news/international/gadhafi-u-s-britain-france-conspiring-to-control-libya-oil-1.348104. Läst 28 mars 2011. 
  143. ^ [a b] Blomfield, Adrian (23 februari 2011). ”Libya: 'More Than 1,000 Dead' – More, Than 1,000 People Are Thought To Have Died in Violence in Libya as Government Forces Continue To Crackdown on Protesters Demanding an End to Col Gaddafi's Regime”. The Daily Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8342543/Libya-more-than-1000-dead.html. Läst 28 mars 2011. 
  144. ^ ”Gaddafi: 'I Will Not Give Up', 'We Will Chase the Cockroaches'”. The Times (Malta). 22 februari 2010. http://www.timesofmalta.com/articles/view/20110222/local/gaddafi-in-fighting-speech-i-will-not-give-up. Läst 26 mars 2011. ”The people should not let their young get drunk and be misled, he said. The gangs, like cockroaches, did not represent anyone, they were nothing, just a handful trying to imitate what had happened in Egypt and Tunisia after being drugged.” 
  145. ^ ”Air strike hit 11 vehicles in Gaddafi convoy -NATO” (på engelska). Reuters. 21 oktober 2011. https://www.reuters.com/article/nato-libya-gaddafi-idAFL5E7LL2L820111021. Läst 17 april 2023. 
  146. ^ Chulov, Martin (20 oktober 2012). ”Gaddafi's last moments: 'I saw the hand holding the gun and I saw it fire'” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/world/2012/oct/20/muammar-gaddafi-killing-witnesses. Läst 17 april 2023. 
  147. ^ Beaumont, Peter; Stephen, Chris (22 oktober 2011). ”Gaddafi's last words as he begged for mercy: 'What did I do to you?'” (på brittisk engelska). The Observer. ISSN 0029-7712. https://www.theguardian.com/world/2011/oct/23/gaddafi-last-words-begged-mercy. Läst 17 april 2023. 
  148. ^ ”The Rule of Law and the Extrajudicial Killing of Muammar Gaddafi” (på amerikansk engelska). www.jurist.org. https://www.jurist.org/commentary/2011/10/curtis-doebbler-gaddafi-killing/. Läst 17 april 2023. 
  149. ^ Black, Ian (27 februari 2011). ”World's message to Libyan leader Gaddafi: time to end your regime”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/world/2011/feb/27/libya-gaddafi-pressure-russia-china. Läst 28 februari 2011. ”Gaddafi also became the first sitting head of state to be referred to the international criminal court by unanimous vote of the often-divided UN security council. British officials also said his exclusion from the UK was an unprecedented act.” 
  150. ^ Wyatt, Edward (26). ”Security Council Calls for War Crimes Inquiry in Libya” (på engelska). New York Times. http://www.nytimes.com/2011/02/27/world/africa/27nations.html?_r=1&hp. Läst 27 februari 2011. ”The United Nations Security Council voted unanimously on Saturday night to impose sanctions on Libya’s leader, Col. Muammar el-Qaddafi, and his inner circle of advisers, and called for an international war crimes investigation into “widespread and systemic attacks” against Libyan citizens who have protested against the government over the last two weeks. The vote, only the second time the Security Council has referred a member state to the International Criminal Court, comes after a week of bloody crackdowns in Libya in which Colonel Qaddafi’s security forces have fired on protesters, killing hundreds. [The] Security Council resolution also imposes an arms embargo against Libya and an international travel ban on 16 Libyan leaders, and freezes the assets of Colonel Qaddafi and members of his family, including four sons and a daughter. Also included in the sanctions were measures against defense and intelligence officials who are believed to have played a role in the violence against civilians in Libya.” 
  151. ^ Sherwell, Philip (26). ”Gaddafi's empire crumbles as his inner circle abandon him” (på engelska). The Daily Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8349491/Gaddafis-empire-crumbles-as-his-inner-circle-abandon-him.html. Läst 27 februari 2011. ”In the tsunami of diplomatic defections, the most outspoken was the deputy ambassador to the United Nations, Ibrahim Dabbashi. Accompanied by most of his colleagues in New York, he announced they were no longer working for the old government but for the Libyan people, accusing Gaddafi of genocide and urging world powers to impose a no-fly zone over his country.” 
  152. ^ Pilkington, Ed (3). ”International criminal court to probe Libyan violence”. http://www.guardian.co.uk/law/2011/mar/03/icc-probe-libyan-violence. Läst 3 mars 2011. 
  153. ^ Svahn, Clas. ”Interpol jagar Khaddafi”. DN. http://www.dn.se/nyheter/varlden/interpol-jagar-khaddafi. Läst 4 mars 2011. 
  154. ^ ”Libya protests: Pressure mounts on isolated Gaddafi”. 2011. http://www.bbc.co.uk/news/mobile/world-middle-east-12550719. Läst 23 februari 2011.  BBC report regarding the death toll of the uprising, and listing disaffected officials.
  155. ^ ”Civila har dödats "enligt förutbestämd plan"”. DN (TT-Reuters). http://www.dn.se/nyheter/varlden/civila-har-dodats-enligt-forutbestamd-plan. Läst 6 april 2011. 
  156. ^ ”Prosecutor’s Application Pursuant to Article 58 as to Muammar Mohammed Abu Minyar GADDAFI, Saif Al‐Islam GADDAFI and Abdullah AL‐SENUSSI” (på engelska) ( PDF). International Criminal Court. 16 maj 2011. Arkiverad från originalet den 15 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110815110444/http://www.icc-cpi.int/iccdocs/doc/doc1073503.pdf. Läst 11 juni 2011. 
  157. ^ Ed Pilkington, Xan Rice, Chris Stephen, Richard Norton-Taylor (9 juni 2011). ”Gaddafi faces new ICC charges for using rape as weapon in conflict” (på engelska). The Guardian. http://www.guardian.co.uk/world/2011/jun/08/gaddafi-forces-libya-britain-nato. Läst 10 juni 2011. ”Luis Moreno-Ocampo told reporters at the UN in New York last night there were strong indications that hundreds of women had been raped in the Libyan government clampdown on the popular uprising and that Gaddafi had ordered the violations as a form of punishment. The prosecutor said there was even evidence that the government had been handing out doses of Viagra to soldiers to encourage sexual attacks. Moreno-Ocampo said rape was a new tactic for the Libyan regime. "That's why we had doubts at the beginning, but now we are more convinced. Apparently, [Gaddafi] decided to punish, using rape."” 
  158. ^ ”Report of the International Commission of Inquiry to investigate all alleged violations of international human rights law in the Libyan Arab Jamahiriya*” (på engelska) (pdf). A/HRC/17/44. Genève: FN:s råd för mänskliga rättigheter. 1. sid. 71-73. http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/17session/A.HRC.17.44_AUV.pdf. Läst 12 juni 2011. 
  159. ^ Stephen, Chris. ”Muammar Gaddafi war crimes files revealed”. The Observer. http://www.guardian.co.uk/world/2011/jun/18/muammar-gaddafi-war-crimes-files. Läst 19 juni 2011. ”Plans to bombard the city are also in the archive, say investigators, who also claim they have a message from Gaddafi relayed to the troops ordering that Misrata be obliterated and the "blue sea turned red" with the blood of the inhabitants. [...] 'From what we have here, the case is already proved,' Khalid Alwab, a Misrata war crimes investigator, told the Observer. 'All the evidence is here. Signed and stamped.' The documents have yet to be revealed to the ICC, according to the 60-strong team of Libyan lawyers who brave daily shelling to collect evidence from the city.” 
  160. ^ Stephen, Chris. ”Gaddafi files show evidence of murderous intent”. http://www.guardian.co.uk/world/2011/jun/18/gaddafi-misrata-war-crime-documents?intcmp=239. Läst 19 juni 2011. ”We have lots of evidence that Gaddafi wanted all of Misrata gone," said Misratan war crimes investigator Khalid Alwab, 35. "We have him [Gaddafi] saying he wanted the people of Taruga [the town to the west] and Zlitan [the town to the east] to each take half. He says that he wanted to turn the blue sea red.” 
  161. ^ ”Situation in the Libyan Arab Jamahiriya The Prosecutor v. Muammar Mohammed Abu Minyar Gaddafi, Saif Al-Islam Gaddafi and Abdullah Al-Senussi Case No. ICC- 01/11-01/11” (på engelska) (pdf). Case Information Sheet. International Criminal Court. 27 juni 2011. Arkiverad från originalet den 30 september 2020. https://web.archive.org/web/20200930192303/http://www.worldcourts.com/icc/eng/decisions/2012.03.09_Prosecutor_v_Gaddafi2.pdf. Läst 28 juni 2011. ”Pre-Trial Chamber I considers that there are reasonable grounds to believe that, under article 25(3)(a) of the Rome Statute, Muammar Gaddafi and Saif Al-Islam Gaddafi are criminally responsible as indirect co-perpetrators and Abdullah Al-Senussi is criminally responsible as indirect perpetrator, for two counts of crimes against humanity: Murder, within the meaning of article 7(1)(a) of the Statute; and Persecution, within the meaning of article 7(1)(h) of the Statute.” 
  162. ^ Kleberg, Carl Fridh (26 juni 2011). ”ICC: Arrestera Khaddafi”. DN. http://www.dn.se/nyheter/varlden/icc-arrestera-khaddafi. 
  163. ^ ”Libya rejects ICC arrest warrant for Muammar Gaddafi”. BBC News. 27 juni 2011. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-13937034. Läst 27 juni 2011. ”The leader of the revolution and his son do not hold any official position in the Libyan government and therefore they have no connection to the claims of the ICC against them.” 
  164. ^ ”Situation in the Libyan Arab Jamahiriya The Prosecutor v. Muammar Mohammed Abu Minyar Gaddafi, Saif Al-Islam Gaddafi and Abdullah Al-Senussi Case No. ICC- 01/11-01/11” (på engelska) (pdf). Case Information Sheet. International Criminal Court. 27 juni 2011. Arkiverad från originalet den 30 september 2020. https://web.archive.org/web/20200930192303/http://www.worldcourts.com/icc/eng/decisions/2012.03.09_Prosecutor_v_Gaddafi2.pdf. Läst 28 juni 2011. ”...that Muammar Gaddafi, as the recognised and undisputed leader of Libya had absolute, ultimate and unquestioned control over the Libyan State apparatus of power, including the Security Forces” 
  165. ^ ”Judges order arrest of Gadhafi, son for slayings”. http://www.google.com/hostednews/ap/article/ALeqM5jv8hrNy6qTnDTzZAv4UaFe8tpG4Q?docId=ccbccea382864d3484d1c444b7e6e9ea. Läst 14 juli 2011. ”The presiding judge, Sanji Monageng, stated that there were "reasonable grounds to believe" that Gaddafi and Saif al-Islam were "criminally responsible as indirect co-perpetrators" for the murder of civilians” 
  166. ^ ”International arrest warrant issued for Libya’s Gadhafi”. http://www.thestar.com/news/world/article/1015431--international-arrest-warrant-issued-for-libya-s-gadhafi?bn=1. Läst 14 juli 2011. ”She added that they "conceived and orchestrated a plan to deter and quell by all means the civilian demonstrations" and that Senussi used his position to have attacks carried out.” 
  167. ^ Kunskapskanalen den 11 augusti 2011 kl. 17.20. Rubrik: Varför så svårt att stava till Kaddafi?
  168. ^ [a b c d e f g] BBC: The Gaddafi family tree 21 February 2011 Last updated at 19:03 GMT (http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-12531442) Nedladdat 2011-09-08
  169. ^ ”Libya’s first lady owns 20 tons of gold”. Al Arabiya. 6 mars 2011. Arkiverad från originalet den 9 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110309035315/http://www.alarabiya.net/articles/2011/03/06/140415.html. Läst 29 augusti 2011. 
  170. ^ Om familj och övrigt
  171. ^ ”Gaddafi’s son given 1,000-ticket allocation for London Olympics” (på engelska). The Journal. 15 juni 2011. http://www.thejournal.ie/gaddafis-son-given-1000-ticket-allocation-for-london-olympics-156320-Jun2011/. Läst 8 september 2011. ”"Mohammed al-Gaddafi has been given the tickets in his role as the head of the Libyan Olympic Committee – which the International Olympic Committee has refused to expel, in spite of the country’s domestic civil war-"” 
  172. ^ Desai, Meghnad (4 mars 2011). ”LSE is paying a heavy price for Saif Gaddafi's PhD”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/mar/04/lse-heavy-price-saif-gaddafis-phd. Läst 5 mars 2011. 
  173. ^ [a b c] Forsberg, Håkan (25). ”Familjeliv i såpastil”. SvD. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/familjeliv-i-sapastil_5967521.svd. Läst 3 mars 2011. 
  174. ^ ”Schweiz säger upp Libyenavtal”. Dagens Nyheter. 4 november 2009. http://www.dn.se/nyheter/varlden/schweiz-sager-upp-libyenavtal/. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Företrädare:
Idris I
Kung av Libyen 		Libyens ledare
Diktator
Kallade sig själv "Revolutionens vägvisare och ledare"
1969–2011 		Efterträdare:
Mustafa Abdul Jalil
Ordförande för Nationella övergångsregeringen


Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Muammar_al-Gaddafi&oldid=56169066”