Användare:Hasse JH/Notskrift

{{dubblett|Notskrift}} {{dubblett|Symboler_i_notskrift}}

Notskrift, eller ofta noter, är ett system för att nedteckna musik som använder sig av rader med flera linjer, där varje ton representeras av en not. Den är tätt förknippad med den västerländska konstmusiken, och anses ofta vara en förutsättning för utvecklingen av orkestrering, satslära och avancerad musikalisk form. I modern tid har notskriften kommit att användas i de flesta typer av musik, och har blivit ett de facto universiellt sätt att representera musik.

Struktur

Rader och system

Noter skrivs på horisontella rader. Varje rad består av ett antal parallella linjer, vanligen fem. Avståndet mellan linjerna, kallat mellanrum är den grundläggande måttenheten i notskrift, vilket gör att noternas propotion lätt kan ändras. Ett mellanrum motsvarar vanligen ca 1–2 millimeter. Raden skrivs ihop med ett vertikalt streck till vänster.

Noter skrivs på eller mellan linjerna. Varje linje och mellanrum representerar en av stamtonerna. Intilligande linjer och mellanrum motsvarar ett tonsteg, avståndet mellan två linjer en ters och så vidare. Intervallet mellan högsta och lägsta linjen är en nona. Högre toner skrivs som framgår av benämningen högre upp och vice versa. Om tonerna sträcker sig utanför raden används hjälplinjer.

Mellan raderna lämnas plats för skaft, hjälplinjer, text och instruktioner. Avståndet mellan raderna är cirka 5–15 mellanrum, vilket ger plats för ungefär 10 rader per sida.

Om stycket har flera stämmor noteras de i regel på seperata rader, som tillsammans sägs utgöra ett system. Systemet binds ihop med en rad längst till vänster, ofta förtydligat med en klammer eller ackolad. Avståndet mellan system är något större än avståndet mellan rader. Noter som står över eller under varandra i samma system spelas samtidigt. Därmed kan noterna sägas avbilda musiken i två dimensioner: tonhöjden vertikalt och tiden horisontalt.

Takter

Musiken delas in i takter med vertikala streck, taktstreck, som dras genom raden. Som regel placeras rad- och sidbrytningar i slutet av en rad, så att taktstrecket binder ihop systemet till höger, men det är inte nödvändigt.

Takterna brukar numreras för att underlätta referens. Taktnumreringen brukar antingen skrivas strax ovanför början av varje system, eller var femte takt ovanför taktstrecken (numret avser alltid kommande takt).

För att markera slutet på sektioner i stycket, eller viktiga vändpunkter såsom tempobyten används ofta dubbelt taktstreck. I slutet av varje stycke skrivs ett slutstreck, som består av en tunn och en grov linje.

Repriser och hopp

Taktstreck kan också ersättas av repristecken.

Notens delar

Noten består av nothuvud och notskaft. Nothuvudet är vanligen en oval snedställd cirka 30 grader. Höjden är precis ett mellanrum, och bredden ca 1,5. Nothuvudet kan vara fyllt (svart) eller ofyllt (genomskinligt med svarta kanter).

Skaftet är i regel 3 1/2 (en oktav) nothuvden högt. Noter på och ovanför mittlinjen har nedåtgående skaft på vänster sida, och noter under uppåtgående på höger sida. Skaftet kan ha en eller flera flaggor, vilka alltid placeras på höger sida.

Notens utseende, fyllning, skaft och antal flaggor visar dess rytmvärde, medan placeringen på linjerna visar dess tonhöjd.

Tonhöjd

Klaver

Klaven (av italienskan 'nyckel') anger vilka toner linjerna representerar. De är ursprungligen stiliserade bokstäver som placeras i först i varje system. Dess utseende markerar på vilken linje en viss ton placeras, och de övriga kan lätt härledas. Det finns tre typer av klaver: g-klav, c-klav och f-klav, vilka representerar tonerna g¹, c¹ respektive f.

g-klav

c-klav

f-klav

För g-klaven placeras den smalaste änden i mitten av symbolen på den linje som ska avse g¹. För c-klaven är det krysset i mitten som avser c¹, och på f-klaven den tjockare, övre punkten som avser f.

Ursprungligen kunde klaverna placeras på vilken linje som helst, och därmed flytta radens omfång till alla tänkbara register. Numera har dock fyra placeringar standardiserats:

• G-klaven på fjärde linjen, vilket kallas diskantklav eller sopranklav.
• C-klaven på tredje linjen, vilket kallas altklav.
• C-klaven på andra linjen, vilket kallas tenorklav.
• F-klaven på andra linjen, vilket kallas basklav.

Ovanligare placeringar inkluderar c-klaven på första linken (barytonklav), eller g-klaven på femte linjen (fransk violinklav).

Förtecken

Förtecken anger kromatiska altereringar av tonerna. De vanligaste är korsförtecken (♯) och b-förtecken (♭), som altererar en halvton upp respektive ner. Återställningstecken (♮) upphäver verkan av föregående tecken (vilket även de övriga tecknen gör), men altererar inte.

Tillfälliga förtecken skrivs framför respektive ton, och gäller i resten av takten. Samma ton kan ändras igen med ett nytt tillfälligt förtecken, dock.

Fasta förtecken skrivs till vänster i början av varje rad direkt efter klaven. De avser en permanent förändring av vissa toner. Den första förekomsten av fasta förtecken kallas tonartssignaturen, eftersom den oftast visar vilken tonart ett stycke går i. För att byta tonart anger man en ny tonartssignatur i början av den aktuella takten. Därefter gäller en ny tonart, och nya fasta förtecken skrivs på flöjande system. Vid tonartsbyte i början av ett system skrivs tonartssignaturen dessutom i slutet av föregående system.

Korsförtecken används i signaturer för tonarter som står efter C i kvintcirkeln (G, D, A, E, H och F♯), så kallade korstonarter. b-förtecken används för de som står före (F, B♭, E♭, A♭, D♭ och G♭), så kallade b-tonarter.

Det finns inga regler för hur tillfälliga förtecken ska skrivas, förutom att det ska vara lätt att läsa. Som tumregel används dock kors i stigande rörelse och korstonart, b i fallande rörelse och b-tonart.

Tid och rytm

Pulsvärden

En nots pulsvärde är det som avgör tonens längd, i förhållande till tempot. Den visas genom notens utseende, fyllning samt eventuella flaggor, balkar eller punkteringar.

De vanligaste pulsvärdena är helnot (  ), halvnot (  ), fjärdedel (  ), åttondel (  ), sextondel (  ) och trettiotvådel. Varje värde representerar det föregående delat med två:

Pauser

Varje pulsvärde har en mostvarande paus, vilket indikerar tystnad. De vanligaste pausvärdena är helpaus, halvpaus , fjärdedelspaus (  ), åttondelspaus (  ), sextondelspaus och trettiotvådelspaus.

Artikulation

Dynamik

Styrkegrad anges med stiliserade bokstavsbeteckningar. De är ursprungligen förkortningar för italienska ord.

Skrivning och gravering

Notskrivning var tidigare ett kaligrafiskt arbete som numera förenklats tack vare notskrivningsprogram, som dessutom ofta möjliggör uppspelning (över en MIDI-synth eller datorns ljudkort som innehåller en synth) så att man kan kontrollyssna och korrigera eventuella felaktigheter.

Uppbyggnad

Se även Symboler i notskrift

Noter på en notrad. Lägg märke till hur de placeras mitt på, eller mitt emellan de fem linjerna, samt hur notskaften byter riktning när noterna placeras på de övre raderna.

Notskrift skrivs på notrader, som är en grupp vågräta linjer (vanligen fem) placerade på ca tre millimeters avstånd ifrån varandra. På dessa kan man sedan placera noter, vilket är små cirklar, som representerar tonerna. Noterna kan placeras mitt på strecken, eller i utrymmet mellan dem, deras läge i förhållande till raden avgör tonhöjden.

Noternas rytmiska värden, i fallande ordning.

Pausernas rytmiska värden, i fallande ordning.

Varje not kan vara ihålig eller ifylld, samt hänga ihop med ett notskaft och en eller flera flaggor. Noternas fyllning, nothuvuden och antalet flaggor bestämmer tonens rytmiska värde, alltså hur länge tonen klingar i förhållande till pulsen. För att kunna skriva in uppehåll i musiken finns det också paustecken, som motsvarar tonernas rytmiska värden.

Musikstycken delas in i takter av lodräta taktstreck. Varje takt innehåller lika många slag som taktarten anger, och tar följaktligen lika lång tid att spela, såvida man inte ändrar rytmen eller tempot.

För att få plats med flera stämmor eller instrument kan man binda ihop flera notrader till ett system. Detta görs med hjälp av ett långt lodrät streck över alla notradernas högra kant, samt ett yttre, tjockare streck som kallas för klammer. Det enklaste notsystemet är noter för piano där huvudsakligen varje hand har egen notrad - den övre linje oftast med G-klav för den högra handen, och den nedre linjen oftast med F-klav för vänsterhanden. I verklig användning är inte händerna begränsade av notrader. Det mest komplexa notsystemet är orkester-/operapartitur. I en partitur ordnar man upp ett antal notlinjer avsedda för olika instrument eller vokala stämmor på varje sida. Till exempel en sida i partituren till Richard Wagners Nibelungens ring ofta återger ett 20-tal notlinjer för instrumentgrupper och vokalist. Det är fortfarande inte "världsrekord" i storlek. Mer modesta barocka och klassiska verk (till exempel Ludwig van Beethovens symfonier) har upp till 10-tal notlinjer i partitursystemet. Ofta är en intrumentgrupp uppdelad på stämmor. Varje instrument får sedan en avskrift med deras notlinje att spela efter. Partituren återger den totala musikbilden och är avsedd för dirigenten.

Noter som står under varandra i ett notsystem klingar samtidigt, och de som står bredvid varandra klingar i följd. Musiken läses från vänster till höger, som vanliga böcker. När ett system tar slut hoppar man nedåt till nästa.

Det finns ett mycket utförligt system för tilläggssymboler som anges ovanför notraden eller ovanför systemet:

• dynamik
  • ppp, pp, p, mp, där p står för piano (svagt), ju fler p desto svagare, mp betyder mezzo piano dvs halvsvagt.
  • fff, ff, f, mf, där f står för forte (starkt), och flera f anger styrkenivå. mf betyder mezzo forte dvs halvstarkt.
  • crescendo och diminuendo anger gradvis ökning respektive minskning av ljudstyrkan. Ofta anges det med utdragna < och > symboler.
  • sforzando (förkortas sfz eller sf) anger en stark(are) betoning.
• tempoangivelser dels genom exakta metronomvärden, och dels genom mer subjektiva benämningar som adagio (mycket långsamt), andante (lagom långsamt), moderato (måttligt), allegretto (något snabbt), allegro (snabbt), presto (mycket snabbt).
• agogik med tempoavvikelser, som till exempel ritardando kortvarigt långsammare, och accelerando för uppsnabbning.
• fraseringar, som även inkluderar variation för olika instrumenttyper. Ofta används bågar för att binda ihop fraser, ungefär som man slår ihop talade ord i meningar med rätt satsmelodi.

Noterad musik används ofta som definition på musik där noterna är det primära mediet, i motsats till improvisationsmusik, studioproducerad musik eller EAM.

Dess främsta syfte är att på ett enkelt sätt kunna bevara och vidarebefordra musikaliska idéer eller stycken. Till exempel kan musiker lära sig nya stycken utan att nödvändigtvis behöva höra dem innan eller uppträda med noter framför sig som och därmed slippa memorera hela stycken. Noter kan också användas för att enkelt kunna överblicka musikaliska skeenden, av exempelvis musikanalytiker, tonsättare och dirigenter.

Notsystemets fördelar och begränsningar

Notskriften möjliggör fullständiga redogörelser för alla tonföljder och melodier och som följer det västerländska tolvtonssystemet (större delen av världens musik), och klarar av de flesta rytmförhållanden, även om det är något bättre anpassat till enklare rytmik. Det finns också olika möjligheter att skriva kvartstoner och vissa former av avvikande intonation, samt specialfall som glissandon.

Frasering innebär ett visst kommunikationsproblem för personer som spelar flera instrument samt dirigenter och tonsättare, eftersom olika instrument därmed använder sig av ganska olika typer av fraseringssystem. Några av de mest utmärkande skillnaderna finns mellan systemen för sång, stråkinstrument och blåsinstrument. Detta innebär att även en person som behärskar ett av dessa kan ha svårt att förstå de andra.

Ett annat problem är att notsystemet traditionellt premisserar att musiken håller sig till samma tempo och tonart. Detta missgynnar fritonal och atonal musik, samt musik som innehåller många tempokonstraster och/eller tonartsväxlingar. Dessa tvingas använda mycket plats till tempoinstruktioner och tillfälliga förtecken.

Notsystemet är mycket enkelt att läsa och spela från på piano och andra klaviaturer, vilket är förklarar att pianot så ofta används som stöd vid träning i notläsning. Det är också lätt att tillämpa på alla typer av greppbaserade blåsinstrument, även om de ibland tvingas lära sig flera grepp för samma ton på grund av tekniska eller intonationsmässiga skäl. Något svårare är det för stränginstrumenten, som måste lära sig en mängd alternativa grepp för varje ton och tonkombination. Allra svårast är det på gitarrliknande instrument, som tvingas hålla reda på olika grepp för en mängd toner samtidigt. Gitarrister föredrar därför ofta att använda tabulatur, när det inte räcker med ackordanalys.

Se även

• Musiknotation för en bredare genomgång av notationssystem.
• Generalbas
• Tabulatur