Hoppa till innehållet

Visardiagram

Från Wikipedia
Exempel på en seriekrets och motsvarande visardiagram för en specifik frekvens ω

Inom fysik, ingenjörsvetenskap och undervisning är ett visardiagram (engelska phasor [1][2]) en grafisk representation av ett komplext tal som beskriver en sinusformad, tidsoberoende storhet med amplituden A, vinkelfrekvensen ω och fasen θ.

I enlighet med Eulers formel kan sinusformade storheter representeras som summan av två komplexa funktioner

eller som den reella delen av någon av två funktioner

Även den kompakta notationen   förekommer (se jω-metoden).

Tillämpningar

[redigera | redigera wikitext]
Induktans orsakar en positiv fasvridning. Om resistans förekommer i kretsen är den resulterande fasvridningen θ < 90 grader
Kapacitans ger negativ fasvridning

Elektroteknik

[redigera | redigera wikitext]

Grundläggande samband för resistanser och reaktanser:

Strömstyrkan är proportionell mot spänningen:
R orsakar inte någon fasvridning.
Strömstyrkans ändringshastighet är proportionell mot spänningen:
Spänningen ligger 90 grader före strömmen och motsvarande komplexa impedans är
då multiplikation med den imaginära enheten motsvarar en rotation av +90 grader.
Spänningens ändringshastighet är proportionell mot strömstyrkan:
Spänningen ligger 90 grader efter strömmen och den komplexa impedansen är
då division med den imaginära enheten svarar mot en rotation av -90 grader.

I diagrammen till höger används visaren för R som fasreferens/riktfas. Då resistans förekommer är beloppet av fasskillnaden mellan spänning och ström mindre än 90 grader. Strömmen genom R har samma fasvinkel som R då resistans inte ger upphov till fasvridning. Spänningarna har samma riktningar som de röda visarna.

Rotation av diagram

[redigera | redigera wikitext]
Roterat visardiagram

För en rotation med vinkeln θrot kan de komplexa tal som svarar mot de ingående visarna multipliceras med

det vill säga, ett komplext tal med absolutbeloppet 1 och argumentet θrot.

  1. ^ Huw Fox; William Bolton (2002). Mathematics for Engineers and Technologists. Butterworth-Heinemann. sid. 30. ISBN 978-0-08-051119-1 
  2. ^ Clay Rawlins (2000). Basic AC Circuits (2nd). Newnes. sid. 124. ISBN 978-0-08-049398-5 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]