Nu är jag ung hela mitt liv

Christina Kjellsson

Nu är jag ung hela mitt liv

SAGA Egmont

Nu är jag ung hela mitt liv

Originaltitel: Nu är jag ung hela mitt liv

Originalspråk: danska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2016, 2021 Christina Kjellsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726025224

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Nu är jag ung hela mitt liv

känns som en väg utan slut

Ulf Dageby

Vår

Mirjam ligger på golvet och håller andan. Hon drar in magen så mycket hon kan, det ska gå, det måste gå, hon behöver andas, ligger kvar på golvet, tar en paus, håller andan och drar i jeansen, de är för små men det är rätt märke, hon drar byxorna ända upp, så långt hon orkar, andas, håller andan, drar, får äntligen ihop dragkedjan och knäpper knappen. Byxorna är på.

Nu är hon klar. På med träskorna och jeansjackan. Snabbt ut genom dörren och sedan direkt ut på landsvägen som går genom byn.

Byn.

Här är hon född och här har hon bott jämt, hon känner alla. Det bor inte fler än femtio personer i byn. Många gamla. Långt mellan stugorna. En sjö och en massa skog. Granar och tallar. Asfalterad väg, förut var det grusväg.

Vägen.

Mirjam kan varenda meter, hon har gått den här sträckan hur många gånger som helst. Vägdammet som ligger som puder över gräs och över blommor i dikesrenen. Bron över bäcken. Plogpinnarna, i brandgul plast med silvergrå reflexband, asfalten, oljegruset och diket.

De där blå bergen runtom, som kulisser, okuvliga blå berg som avgränsar byn, som om den vore en manege på en stentrist cirkus. Inget som glittrar, inga blinkande ljus, inga röster som skrattar och sorlar.

Tystnaden.

Surr från turbinerna på kraftverket. Bilar på håll, man hör när en bil är på väg, motorljudet hörs flera minuter innan bilen kommer. Mirjam hoppas varje gång att det ska vara någon intressant som kommer körande, att något nytt ska hända. En ny människa eller varför inte en hel buss med nya människor. Men det är samma gamla bilar varje dag, bara några är okända och de kör fort som fan genom byn, utan att sakta in.

Stugor, lador och uthus finns det i byn, några garage, inga finare hus, inga villor finns det eller lägenheter. Skolan är stängd men den lilla affären är kvar.

De andra i byn verkar gilla att bo här. Det finns skog, det finns jakt och fiske för karlarna och käringarna har jobb i plantsättningen på sommaren och hemtjänsten på vintern. Några tjejer skaffar barn och är hemma med dem. Mirjam är varken tjej eller kille. Konstigt, men så är det. Men hon ser ut som en kille och lekte som en kille när hon var liten. Nu leker hon inte. Och hon passar inte in här. Hon hittar visserligen överallt, i skogen, runt sjön och till tjärnar och bäckar, hon vet vart vägarna leder, grusvägar som tar slut i tomma intet, mitt i skogen. Hon vet var man fiskar och plockar bär och hon vet hur man liftar.

Landsvägen är bred och asfalterad, åt ena hållet går den mot stan och sedan vidare norrut. Åt andra hållet, söderut, kan man lifta hur långt som helst. Men vägsträckan genom byn är stilla. Det är mest bara Mirjam som är ute och går, liftar eller cyklar. Och hon ska lifta långt härifrån så fort hon kan, bara hon blir färdig med högstadiet.

Hemma.

Hon trivs inte.

Pappa har flyttat, han har en ny familj.

Mamma jobbar på fabriken, har långa resor och är borta tolv timmar om dagen. Hon är trött och arg och har ont i händerna men hon stannar aldrig hemma från jobbet. När Mirjam är ensam hemma gör hon varma smörgåsar och dricker te, lyssnar på musik, just nu är det Bachman-Turner Overdrives Four wheel drive och en finsk grupp som heter Hurriganes. Hon gillar att spela sina LP-skivor riktigt högt, ljudet blir som en vägg, eller mer som luft med färger i, luft som går att andas. När det är hög volym tar musikvärlden över, tar över tystnaden, Hurriganes Chinatown över landsvägen och skogen. Musiken kommer med andra ord, nya språk.

Skolan.

Mirjam sitter fast i en stor papperskorg högt uppe på ett skåp. Hon törs inte röra sig, knappt andas, armarna är fastklämda inne i korgen, benen dubbelvikta, de har tryckt ner henne där och lyft upp korgen på skåpet, hela hon sitter fast i papperskorgen, högt ovanför det stenhårda golvet. Elever går förbi, utan att säga något, de tittar inte ens på henne. Sekunder blir minuter, blir en hel rast. Om hon bara lyckas vara stilla kommer hon kanske att klara sig.

Rösterna.

– Du är så jävla ful så jag tål inte se dig.

– Usch! Gå bort! Kan ingen ta bort den där?

– Det är ingen härinne som vill se dig.

– Ingen!

– Fattar du det?

Hon fattar.

– Din jävla glasögonorm. Måste du vara bäst på allt?

– Håll käften din jävla flata.

Flata. Först trodde hon att det berodde på att hon inte har några bröst. Men det verkar vara något annat. Något värre.

Och det är inget hon kan göra något åt. Hon har också vita fläckar på kroppen, på händerna, armarna, knäna och på hakan, det beror på att hon har för lite pigment på de ställena. Fläckarna syns lång väg. Och det går heller inte att göra något åt.

– Har du handskar på dig? Vad har du gjort på händerna? Vad äckligt det ser ut!

Det går inte att göra sig osynlig. Det går en teveserie som heter Den osynlige mannen och han kan göra sig osynlig när han vill. Vilken dröm!

Men Mirjam syns. Hon är en annan sort än de andra och det syns. De andra tål inte att det syns. Vad är det som syns mer än de vita fläckarna? Är det något som fattas, något som de andra har och som hon har missat? Var sitter det?

Skolan ligger i grannbyn, och består av tre tegelbyggnader på asfalt, det är det enda som är bra med den. Asfalt är slätt och snyggt, utom efter regn, när det är barmark. Då ligger det maskar precis överallt och man får akta sig för att inte trampa sönder dem. Ändå trampar man. Och man måste dit.

Skolan är för pojkar och flickor, lärarna säger att det egentligen inte är någon skillnad, att de är precis lika mycket värda, men allt handlar om det. Hur en pojke ska vara, han ska vara tystlåten, röra sig sävligt och tungt, flickor ska fnittra och prata mycket. I skolan lär de sig hur man ska se ut om man är det ena eller andra. Flickor ska helst vara med flickor och pojkar ska hålla sig till pojkar. Men de blir kära i varandra och löjlar sig, ingen pratar om något viktigt och lärarna är dumma i huvudet. Mirjam försöker göra sig så osynlig som möjligt. När hon måste förflytta sig mellan lektionssalarna och elevskåpen, försöker hon vänta in lärarna och hålla sig intill dem, nära utgångarna, med fria flyktvägar. Utanför klassrummet går landsvägen in mot stan eller hemåt byn. Timmerbilar kör ständigt förbi där, det är lätt att lifta därifrån. Svårt att sitta kvar.

Klassen ska välja representanter till elevrådet, en uppgift som ingen ville ha men de måste välja två. Det är lag på det.

– Skriv två namn på en lapp, en kille och en tjej ska det vara. Sen lägger ni dem i den här burken, säger klassföreståndaren Rolf. Han flinar med munnen som ett streck, han ser ut som en serieteckning och kliar sig oavbrutet på armen när han pratar.

– Det är det här som är demokrati, säger Rolf.

Henrik kollar runt i klassrummet innan han bestämmer sig.

– Det blir Ful-Mirjam. Absolut. Sen får vi se, vänta lite, jag måste tänka. Janne kanske?

Janne tittar ner i bänken. Rodnar. Henrik trummar med pennan i bänken medan han spanar runt i rummet.

– Ska det bli Janne? Eller inte?

Roll kliar sig på armen.

Dödstyst i klassrummet, förutom Henriks penna mot bänklocket.

– Ful-Mirjam och Janne. Nej, förresten, Konstig-Erik, givetvis. Mirjam och Konstig-Erik får det bli.

Henrik säger det högt, alla hör, Rolf hör.

Janne ser lättad ut, alla verkar lättade.

Sedan ska de rösta. Det finns en liten, liten chans att någon frivillig ska vilja ställa upp men ingen anmäler sig. Ingen vågar säga emot Henrik. Alla skriver två namn på en lapp. Mirjam röstar på Janne och Lina.

Rolf samlar in, vecklar upp och läser. Skriver upp några namn på tavlan, Mirjam, Lina, Stig-Erik och Janne.

Rolf svettas, torkar sig i pannan.

– Så bra, säger han till sist, det verkar som om alla är överens! Det blir alltså Mirjam och Stig-Erik, som ni ser. Med överväldigande majoritet!

Mirjam törs inte öppna munnen, Konstig-Erik protesterar.

– Det är inte schyst.

Rolf skrattar tillgjort och vrider en krita i händerna, torkar av sig på manchesterbyxorna, som blir kritvita på låren.

– Vad menar du, Stig-Erik? Det här gick väl jättebra? Det här visar ju att klassen har förtroende för er.

Henriks flin.

Rolf går fram till tavlan, börjar lektionen.

– Då var det avklarat. Jag ser fram emot det här läsåret tillsammans med er.

Märkte han inte vad som hände? Han måste ha märkt det. Gubben är lika rädd för Henrik som de andra är.

– Ni känner ju varandra. Ni har ju faktiskt följts åt, i samlad klass, genom hela grundskolan. Det är ju jättebra.

Varje termin säger lärarna att det är så bra att de går i samlad klass. Vad är det som är bra med det? Hon skulle byta vilken dag som helst och hon vet andra som också skulle det. Lina till exempel. Ingen pratar med henne. Mirjam har aldrig hört hennes röst fast de suttit i samma rum i åtta år. Lina svarar aldrig om hon får en fråga. Ändå frågar lärarna henne och det är aldrig så tyst i klassrummet som då. Hon är en sådan som aldrig får en snöboll på sig, inte ens av misstag och hon blir aldrig vald när det är någon lagsport eller grupparbete. Lärarna får alltid bestämma vilket lag som ska ha Lina med och varje gång protesterar och suckar laget som måste ha Lina.

Lina luktar illa. Det är omöjligt att sitta bredvid henne, hon stinker verkligen. Rolf har berättat att han har pratat med Lina och hennes familj om det men att det inte har hjälpt, hon luktar lika illa i alla fall. Det verkar som om det inte går att göra något åt.

Hon är dum i huvudet också, i dag ska hon gå fram till en karta och peka på Sverige. Hon kan inte det. Rolf psykar henne.

– Vet du vilket land du bor i, Lina? Kan du inte ens svara på vilket land du bor i? Bor du i Norge?

Lina står stilla och tittar ner i golvet tills Roll suckar, kliar sig på armen och säger åt henne att sätta sig igen.

På sätt och vis får Lina ändå vara ifred eftersom ingen någonsin rör henne, ingen går ens i närheten av henne. Det blir i stället Mirjam och Konstig-Erik som får ta emot snöbollarna och glåporden. Konstig-Erik är konstig men Mirjam är fulast.

Alla lärare springer in på lärarrummet så fort det är rast, de har ett fönster ut mot skolgården men där är persiennerna alltid nerdragna.

Hur mycket kan man göra innan någon lärare reagerar? Mycket.

Mirjam är rädd för att mamma ska få reda på att hon är mobbad, att hon ska få veta att alla ser hur ful hon är. Hon skäms, för att hon är ful, för att hon ser ut som en kille, för att hon har glasögon och vita fläckar, för att hon får stryk. Henrik och Martin drar in henne på toaletten och håller för dörren så att hon inte kan ta sig ut, hon har cellskräck och det tycker de är jätteroligt. Varje dag är Mirjam livrädd för att bli inlåst. Då och då blir hon det. Varje morgon vet hon att hon kommer att vara rädd resten av dagen. Det är fem skoldagar på en vecka, fem dagar när hon är rädd på bussen, rädd på lektionerna, rädd för mellanrummen, håltimmarna, matsalen, rasterna, toaletten, skolgården, uppehållsrummet, vägen till och från gympan och slöjden. Det finns inget rum där hon är trygg. Ingen säker plats. Glasögonen och snöbollarna, den där jävla snön som ligger kvar i evigheter. Femtio procent av året är hon rädd för snön fem dagar i veckan.

Det räcker med att ha glasögon för att bli mobbad. Ingen annan i klassen har glasögon eller fläckar. Och de andra tjejerna är perfekta, hur kan de vara så snygga? De ser ut som skådisar allihop och har skitstora bröst. Mirjam ser ut som en kille. Tjejerna har mobbat henne för det och killarna för att hon är så ful.

Hon måste gå i skolan, det är lag på det och det är lång tid kvar. Finns det något hon kan ändra på? Sig själv. Inte hur hon ser ut men den hon är på insidan. Det kommer att ta sin tid men hon måste göra något åt det här, så fort som möjligt. Hon måste försöka bli som de andra.

I morgon ska de på läkarundersökning.

– Ni ska bara ha bh och trosor på er, säger skolsyster.

Mirjam har aldrig haft någon bh men så kommer hon på att hon kan ta på sig bikini.

Hos doktorn märker hon direkt att hon gjort bort sig, ingen annan har bikini utan vanliga bh:ar.

I omklädningsrummet kan alla se Mirjam i bikini, tjejerna fnissar och viskar och redan på lunchrasten samma dag kommer killarna och drar med sig Mirjam bakom skolan, ut i en snödriva. De snödöper henne flera gånger, huvudet långt under snön, hon får ingen luft.

– Varför hade du bh hos doktorn? Va? Svara!

De försöker tvinga henne att svara och en eller ett par killar håller fast henne och trycker ner hennes huvud i snön.

– Du behöver väl ingen jävla bh. Du har ju ingenting. Ingenting!

– Hur kan du vara så ful?

– Varför vill du se ut som en kille?

Det har funnits dagar när Mirjam har varit så rädd att hon inte vågat gå till skolan överhuvudtaget. Hon har aldrig berättat det för någon. Ingen har frågat.

Hur ändrar man insidan? Kanske om hon härmar de som hörs mest?

Boel är snyggast och hon har faktiskt inte retats, hon står liksom över de andra. Mirjam vågar ändå gå med Boel ut till rökrutan, först står hon en bit ifrån men sedan, när Mirjam börjar härma en av lärarna, skrattar Boel faktiskt och bjuder på en cigarett. Rökrutan blir en ganska säker plats, i alla fall så länge Boel är där. Snart går Mirjam dit varje rast och hon börjar verkligen röka, hon lånar cigaretter av Boel, det är hemskt i början och hon spyr på skoltoaletten. Men snart går det bättre, hon tränar på att dra halsbloss så röken ska komma ut genom näsan, lär sig göra snygga rökringar med munnen, efter ett tag köper hon ett eget Princepaket och hon har också börjat prata med Jenny som är den tuffaste i klassen, hon har rökt i flera år. Jenny har lockigt hår och stora bröst, hon är tjock och ser nästan ut som en lärare, i alla fall som en vuxen. Och Boel är hur snygg som helst, hon håller jämt på och sminkar sig. De andra tjejerna i klassen är tysta och hemliga, går mest för sig själva. Lina för sig. Och så Mirjam som inte passar.

Men nu röker hon åtminstone.

Hon går genom byn, gömmer cigaretten inne i sin kupade hand, det är vårvinter och ljuset sådär särskilt, de röda ladorna ser självlysande ut och det är liksom ljusblått i snön, det lilla som är kvar av snön, dikesrenen är bar och ett par tussilago har faktiskt kommit upp. Snart är det dags att ta fram cykeln, då kan hon cykla och röka, det kommer att se skittufft ut, kanske tar hon fram cykeln den här veckan. I kväll ska hon klippa sig hos en käring i byn, hon har klippt sig där sedan hon var liten.

Frissan står ute på trappan när Mirjam kommer.

– Hej Mirjam. Nu var det allt länge sen du var hit till mig.

– Jiu.

– Minns du när du var liten och fick karameller här när du hade klippt dig?

– Ja.

Tjat. Samma varje gång. Snart kommer det där om polkagrisarna.

– Minns du vad du sa om polkagrisarna?

– Ja.

– Du sa alltid att du tyckte de såg ut som, vad var det nu?

– Jag har lite bråttom i dag, vi