Kungsgatan Quotes

“Adrian kom denna klara höst till socialisterna, dit varje ung individualist kommer, då han vill söka uttrycket för sin individualism, utan att finna det. Människan vill aristokrati. Den fattigaste arbetare älskar djupast sett endast lyxkvinnan, som bäst förkroppsligar hans kvinnoideal, står över hans förnuft och även över klasskampen, liksom skönheten står över allting. Men när den ensamme icke når dit han vill, då går individualisten till socialisterna och inordnar sig i kampen för den demokratiska idén." (Sid. 231)”
― Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan

“— Livet är värt precis så mycket, som vi vet med oss själva, att vi kan göra av värde i det, inte vad andra möjligen förmår uppskatta. Känslan av gemensamhet ligger kanske inte så väl till för oss människor, ifall vi inte någon gång är sjuka eller i nöd, men vi måste kunna lita på varann, uppåt som nedåt, även om uppåt och nedåt nog kommer att finnas i alla fall ...” (Sid. 421)”
― Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan

“Fast han förlorade, så segrade han dock ... Det var åter slaget vid Poltava ...” (Sid. 264)”
― Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan

“För att göra sig gällande här måste han bli som de andra, inte som Bogglund och drömmaren, utan som förmannen och Fågel blå. Då måste han, med befordringsdrömmarna hela tiden starkt levande inom sig lära sig klättra väl men icke fort. Han måste sparka till dem som ville komma om honom, alltid passa på, när ingen såg honom, smickra sig in hos de överordnade och lära sig intrigerna, så att intrigerna icke som bumeranger kom tillbaks. Han måste begränsa sig, envetet hålla sig inom gränsen, aldrig mera anse sig ha råd att göra en generös eftergift bara av nöjet att få göra den. Det var det man menade med "att sköta sig". (Sid. 225)”
― Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan

“In i det längsta ville hon vara en god dotter ... In i det sista ville hon visa en ängels tålamod ... Ända in på slutet beredde hon sig att orubblig försöka ta emot de stötar, som föräldrarnas obetänksamma uppträdande och otakt kunde ge henne ... Hon beslöt sig att vara karaktärsfast. Hade hon sagt en sak, så skulle ingenting kunna förmå henne att ändra den. Ingen skulle kunna säga efteråt: "Det var tal om det, men det vart inte .. ." Marta skulle visa minsann, att det skulle bli!” (Sid. 190)”
― Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan

“Först med tidningarna fick man perspektivet på händelsen. Det var som om man i staden inte kunde fatta något, förrän man läst om det i tidningarna. Först med tidningen framför sig förstod man, vad man varit med om." (Sid. 158)”
― Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan

“Marta upptäckte plötsligt, att en kvinna aldrig behöver skämmas, bara hon är vacker. Hon behöver inte direkt kunna någonting, inte uppföra sig synnerligen väl, inte vara särskilt intelligent eller ha en fin uppfostran — ty över allt detta står skönheten. Hon skall likväl finna massor av beundrare, just därför att skönheten står över allting." (Sid. 135)”
― Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan

“En landsvägsluffares värsta problem är inte brödhungern. Bröd finns nog . .. Det är svälten på kvinnor och vänner, som gör hans liv torftigt och icke värt att leva. Det är den som kommer honom att känna sig utom samhället och människornas värld." (Sid. 129)”
― Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan

“Så hade Adrian blivit borgare, inte arbetare, och Moderats sätt mot honorn förändrades [...] därför att han blivit "fin". Under alla de följande åren skulle Adrian komma att bli en kronans tjänsteman. Han kunde därmed tillräkna sig respekt överallt, till och med i Humla, där man brukade säga, allvarligt som om det varit ett ordspråk: "Kronans kaka är liten, det må vara sant, men naggande god är den .. ." Man menade därmed, att den var säker, att lita på, nästan som jorden själv." (Sid. 92)”
― Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan

“Han förde cykeln bredvid sig som ett stort ök, lastat med mattorna, genom ett ödsligt Sahara. Det var persiska mattor, vävda av tyska proletärer, förmedlade av en judinna med vit jättebarm, nu jagande fram svetten på en bondson från Humla by. Nu var han en länk i denna sällsamma kedja.
(Sid. 57)”
― Ivar Lo-Johansson, Kungsgatan