Hoppa till innehållet

Louis François Armand de Vignerot du Plessis de Richelieu

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Armand de Vignerot du Plessis)
Louis François Armand de Vignerot du Plessis de Richelieu
Född13 mars 1696[1][2][3]
Paris
Död8 augusti 1788[1][2][3] (92 år)
Paris
Medborgare iFrankrike[4]
SysselsättningDiplomat, duellant, militär befälhavare[5]
Befattning
Frankrikes ambassadör i Österrike
Stol nummer 32 i Franska akademien (1720–1788)
Ordförande, Franska vetenskapsakademin (1735–1735)[6]
Förste herre i kungens kammare (1743–)
MakaAnne-Catherine de Noailles
(g. 1711–1716, döden)
Élisabeth Sophie of Lorraine
(g. 1734–1740, döden)[7][8]
Jeanne de Lavaulx
(g. 1780–1788, döden)
PartnerLouise-Anne de Bourbon
Marie Sophie de Rohan
BarnAntoine de Vignerot du Plessis (f. 1736)
Jeanne Sophie Egmont (f. 1740)
Louis-François Faur (f. 1746)
FöräldrarArmand Jean de Vignerot du Plessis
Anne Marguerite d'Acigné[9]
Utmärkelser
Riddare av Helgeandsorden
Marskalk av Frankrike
Riddare av Mikaelsorden
Helgeandsorden
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Louis François Armand de Vignerot du Plessis, hertig av Richelieu, född den 13 mars 1696 i Paris, död där den 8 augusti 1788, var en fransk statsman och militär. Han var systersons sonson till Armand Jean du Plessis de Richelieu och farfar till Armand Emmanuel du Plessis de Richelieu.

Richelieu kom redan som barn till hovet. Han tyckte om kärleksäventyr, och två gånger förde de honom till Bastiljen; vilket även hans obetänksamma delaktighet i Cellamares sammansvärjning gjorde 1719.

År 1725 sändes han som ambassadör till Wien, där han med framgång motarbetade det spanska inflytandet. I Polska tronföljdskriget visade han personlig tapperhet. När han återvände till hovet involverade han sig i dess intriger. Han tog uppdrag som guvernör i Languedoc varigenom han så småningom vann kungens förtroende.

Richelieu hjälpte hertiginnan av Chateauroux till en ställningen som erkänd kunglig mätress 1742, vilket gjorde att han, för en tid, blev en av hovets inflytelserikaste personligheter. Han förmådde kungen att gå i fält mot österrikarna, åtföljde honom som adjutant och bidrog till segern vid Fontenoy (1745). Han blev belönad för sina förtjänster med marskalkstaven (1748) och återvände efter fredsslutet till Paris. Där han anslöt till madame de Pompadours parti.

kriget med England började lyckades Richelieu genom en kupp ta besittning över ön Menorca (1756). Som befälhavare för den franska armén i Nordtyskland följande år vann han militära framgångar, men omintetgjorde dem genom det ofördelaktiga stilleståndet i Kloster-Zeven (1757). Han hade dålig disciplin på sina trupper och då stilleståndet uppsagts, tvingades han retirera. Han avsattes 1758 för att sedan aldrig mer återvända i fält.

Genom de plundringar som han tillåtit armén i Hannover hade han förbrukat den popularitet han fått efter segern 1756. Istället gav folket i Paris honom öknamnet "père la maraude" (svenska: Fader plundraren).

Återstoden av sitt liv delade han mellan sina plikter som guvernör i Guyenne och livet vid hovet. Richelieu var en av de mest utpräglade representanterna för 1700-talets Frankrike.

Han hade inga spår av moraliska principer, han var ytlig, lättsinnig och flärdfull, vilket gjorde att han helt och hållet gick upp i hovets intriger. Hans otaliga kärleksäventyr som sträckte sig ända till hans höga ålderdom har över tid utsmyckats och blivit ordspråk i Frankrike. Han var inte särskilt kunnig militär, men han var djärv vilket belönades med framgång.

Richelieu var gift tre gånger; i sitt andra gifte (med en prinsessa av huset Guise) hade han en son och en dotter, dottern blev den berömda grevinnan Egmont.

  1. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6dn45z7, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: richelieu-louis-francois-armand.[källa från Wikidata]
  4. ^ Libris, Kungliga biblioteket, 1 oktober 2012, läs online, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  5. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: mzk2008458941, läst: 15 december 2022.[källa från Wikidata]
  6. ^ Franska vetenskapsakademin, läs online, läst: 6 juli 2020.[källa från Wikidata]
  7. ^ The Peerage person-ID: p4241.htm#i42406, läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  8. ^ läs online, genealogy.euweb.cz , läst: 19 januari 2016.[källa från Wikidata]
  9. ^ Leo van de Pas, Genealogics, 2003, läs online och läs online.[källa från Wikidata]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]