Albumet är en hyllning till pianisten Bill Evans, som Monica Zetterlund samarbetade med på 1960- och 1970-talen. (De gjorde bland annat albumet Waltz for Debby tillsammans.) Det var planerat att bli Zetterlunds sista studioalbum, vilket det också blev. Då hon var rörelsehindrad gjorde hon sin sånginsats sittande hemma i sin fåtölj.[1]