Brån

Brån
del av Vännäsby, fd småort
Land	Sverige
Landskap	Västerbotten
Län	Västerbottens län
Kommun	Vännäs kommun
Distrikt	Vännäs distrikt
Koordinater	63°54′35″N 19°51′16″Ö
Area	14 hektar (2010)
Folkmängd	55 (2010)
Befolkningstäthet	3,9 inv./hektar
Tidszon	CET (UTC+1)
- sommartid	CEST (UTC+2)
Småortskod	S8475
Beb.områdeskod	2460SB103 (2005–2015)
Ortens läge i Västerbottens län Ortens läge i Västerbottens län
SCB:s bebyggelseområdesavgränsning Redigera Wikidata

Brån (västerbottniska Bröön /brɞ́ːɳ/) är en by i Vännäs kommun i Västerbotten belägen längs länsväg 554, 1-2 kilometer sydöst om Vännäsby. Söder om Brån finns Brånsjön som är ett naturreservat sedan 1970. Björkallén genom byn är en av de längsta i Sverige och planterades med start 1923. Under slutet av 1900-talet påbörjades en omplantering.

Ordet 'brån' betyder troligen avbränt skogsområde som sekundärt även kommit att betyda stenig mark som ligger högt och torrt.

Jordbruk och boskapsskötsel i Brån från 1500-talet och till idag

I anslutning till sammanflödet av Vindeälven och Umeälven fanns några bondbyar redan under sen medeltid. En av dessa byar var Brån som låg på en ås nära Umeälven. Där bodde under 1500-talet fem bondefamiljer vilket framgår av skattelängder och jordaböcker.

Den då uppodlade åkermarken i byn var endast ca 10 ha. Djurhållningen var varierad med 30 mjölkkor, getter, får, svin och hästar. Bisysselsättningar var fiske och jakt. Ett problem för byarna nära sammanflödet med älvarna var de många översvämningarna. Ett 20-tal översvämningar inträffade under 1600- och 1700-talet med även positiv påverkan genom tillförseln av slam och näringsämnen till markerna. Byn utvecklades relativt långsamt under ovanstående tidsperiod, på grund av ett hårdare och kallare klimat med många missväxtår och de återkommande utskrivningarna av unga män till krigen. I slutet av 1700-talet fanns sju bönder i byn.

Det äldsta hemmanet i Brån har från 1500-talet och fram till i slutet av 1900-talet tillhört samma släkt på samma gårdstomt. Där finns idag byns äldsta byggnader från ca 1750. Under två århundraden alternerade ägarna mellan namnen Sven Larsson och Lars Svensson i sex generationer i följd. Detta var ett sätt att tydligt markera arvsutvecklingen på gården.

Först i mitten av 1800-talet då laga skifte av både jordbruks- och skogsmark genomfördes började jordbruksnäringarna att utvecklas snabbare. Byn hade då 19 brukningsenheter och åker- och ängsareal var ca 250 ha. 9 gårdar fick på grund av brandrisken flytta från den gamla tätbebyggda byn vid älven till delvis omfördelade skiften på andra ställen. Omkring 250 personer bodde i byn. En del nya grödor och handelsgödsel började användas men mekaniseringen av jordbruket hade knappt börjat. Mellan 1872 och 1918 drevs ett av de större andelsmejerierna i Västerbotten i Brån. Brånsmejeriet gjorde ostar av hög kvalitet.

Under början av 1900-talet ökade tillgången på fossila bränslen och handelsgödsel samt användningen av nya redskap för jordbearbetning och skördearbete m.m. Hästdragna plogar, harvar, såmaskiner och så vidare införskaffades. Den första traktorn och mjölkmaskinen köptes in i mitten av 1920-talet. Skola under delar av året startade 1910 och el- och telenätet byggdes ut under 1920-talet. Diversehandel fanns i byn från 1887 fram till 1955. Samtidigt ökade antalet invånare från ofta barnrika familjer. Många av de yngre flyttade då från byn och några fick möjlighet att bygga små gårdar och etablera sig i utkanten av byn eller i lämpliga skogsområden. En familj flyttade till Nyverket väster som Sidensjön och en familj flyttade till Knösen mellan Brånsberget och Hålberget.

I början av seklet förbättrades infrastrukturen med nya vägar och en hängbro (1930) över Umeälven. Vidare grävdes ungefär 14 km större och mindre diken genom byn samtidigt som åkerarealen i byn började täckdikas 1921. De första skyddsvallarna längs Umeälven färdigställdes 1939 och har senare förbättrats. Vattenledningar med självtryck grävdes och trästockar lades från källor i Brånskogen med början 1927. Jordbruket var fortfarande i stort behov av mänsklig arbetskraft särskilt under det korta sommarhalvåret.

Nyodlingen av stora arealer kunde genom mekaniseringen och användningen av fossila bränslen och handelsgödsel intensifieras och omkring 1950 var åker- och ängsarealen i byn ca 500 ha. Utgångspunkten för utvecklingen av jordbruket och djurskötseln var den gamla byordningen och andra samarbetsformer och föreningar. Lantbrukets gemensamma angelägenheter behandlades i första hand på byastämman. På åkermarken bedrevs växelbruk med först korn och havre och därefter vall med i första hand klöver och timotej. Den samfällda fågelrika Brånsjön nyttjades för slåtter av starr och fräken. Byns marker brukades då av 50 familjer. I byn bodde då totalt 320 personer, fler och fler i hus ej knutna till lantbruket. Produktionsdjurbeståndet var 380 mjölkkor 42 arbetshästar, och en del grisar, höns och ungdjur. Får och getter var inte vanligt förekommande. Vid denna tid fick Brån benämningen "Västerbottens kornbod".

Lönsamheten i jordbruket blev successivt sämre under 1950-talet, bl.a. på grund av den förda jordbruks- och livsmedelspolitiken. Dessutom var gårdarna i byn små med ofta äldre brukare och med i genomsnitt 10 ha åker och 20 ha skog per enhet. För att bygga upp rationella jordbruk i Norrland utvaldes Brån som en av fyra byar i Västerbotten, byn skulle genomgå koncentrerad rationalisering (KR). Myndigheterna köpte in 137 ha åkermark och 355 ha skogsmark i byn. Dessa marker köptes därefter av ett tiotal bönder i byn. Fyra gårdar blev KR-gårdar med ca 30 ha jordbruksmark och dubbelt så stor skogsmark. På dessa skedde om- och nybyggnad av ladugårdar, utökning av maskinparken och annan utrustning. Dessa fyra större gårdar och några till gavs stöd till åtgärderna med 50 procent av kostnaden.

Försäljningen och sammanslagningen av enheter fortsatte under 1970- och 1980-talet. År 1985 fanns endast endast fem gårdar med mjölkkor och 2002 såldes de sista mjölkkorna. Övriga hade då övergått till spannmåls-, vall-, potatis- och jordgubbsodling eller i början av 2000-talet till träda med EU-stöd. Köttdjurs- och svinuppfödning förekom också. Vallodlingen utökades på bekostnad av spannmålsodlingen och allt större arealer började används för trav- och ridhästar under 1990-talet. Denna verksamhet har vuxit under 2010-talet. Under de senaste 15 åren har fårhållningen ökat på åkermarken och ett hundratal naturbetesköttdjur går sedan ett tiotal år i den inhägnade Brånsjön.

Skogen och skogsbruket

Skogarna i anslutning till byn i väster består främst av blåbärsgranskog med påtagligt inslag av tall och björk och andra lövträd. Större delen av skogsområdet är bergigt med myrar, bäckar och en mindre sjö, Sidensjön. Från 1500-talet och fram till början 1800-talet nyttjades skogen i huvudsak för kreatursbete, vedhuggning och uttag av byggnadstimmer. Bärplockning och småviltjakt förekom förstås också.

Den bygemensamma skogen, ca 1400 ha, delades upp på enskilda hemman i början av 1850-talet och började då också användas i mindre omfattning för bränning av kolmilor och tjärdalar. Alla skogsuttag gjordes på den tiden med handverktyg och med draghästar, främst under vintern. Under början av 1900-talet fortsatte bönderna denna utveckling och med plockhuggning och gallring, för bönderna i Brån har skogen alltid varit en viktig bisysselsättning särskilt i svåra tider. De första små kalavverkade områdena började göras med motorsåg under början av 1960-talet.

Därefter har under 1980-talet trakthyggesbruket med skogsprocessorer varit det helt dominerande avverkningssättet. På detta har följt markberedning och plantsättning och senare gallring av lövsly. Denna brukningsform har stört många känsliga miljöer och generellt minskat den biologiska mångfalden i hela skogsområdet. Idag är stora delar av den äldre skogen avverkad och på väg att växa upp till ny planterad eller självsådd tall- och granskog.

Kvinnoföreningar i byn

Flertalet av den omfattande föreningsverksamheten i Brån under 1900-talet hade koppling till jordbruket på olika sätt. Några föreningar enbart riktade till kvinnor och flickor bildades under 1950-talet. Ett 20-tal kvinnor samlades under åren 1960 till 1982 i föreningen Svenska landsbygdens Kvinnoförbund (SLKF). I slutet bytte föreningen namn till Centerns kvinnoförbund (CKF). Mötena hölls i skolan eller hemma hos deltagarna. Under sommarmånaderna gjordes uppehåll då arbete med lantbruket och hushållsarbetet tog all tid.

Under åren 1955 till 1960 kunde flickor delta i Solglimten som anordnades av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). Ledaren läste religiösa berättelser och flickorna handarbetade. Man samlades hemma hos varandra och det bjöds på choklad, saft och bullar. Även söndagsskola drevs från mitten av 1950-talet och fram till ca 1980 av några kvinnor i byn.

Externa länkar

• Bråns webbplats