Geo Widengren
| Geo Widengren | |
 | |
| Född | 24 april 1907[1][2] Stockholm[3] |
|---|---|
| Död | 28 januari 1996[1][2] (88 år) Stockholm[4] |
| Medborgare i | Sverige[5] |
| Utbildad vid | Uppsala universitet Stockholms universitet  |
| Sysselsättning | Teolog, författare, universitetslärare |
| Arbetsgivare | Uppsala universitet |
| Utmärkelser | |
| Hedersdoktor vid Strasbourgs universitet (1962)[6] | |
| Redigera Wikidata | |
Geo Widengren, född 24 april 1907 i Stockholm, död 28 januari 1996 i Stockholm, var en svensk professor i religionshistoria vid Uppsala universitet, orientalist, iranist och författare till en rad arbeten om bland annat iranska religioner (i synnerhet manikeism och zoroastrism), islam, judendom och gnosticism. Hans främsta verk är antagligen Die Religionen Irans som utkom 1965.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Geo Widengren föddes och växte upp i Stockholm. Han gjorde militärtjänst åren 1925–1927 och utsågs till fänrik vid Militärhögskolan Karlberg. Han deltog som frivillig i den svenska kontingenten i Finska vinterkriget.
Widengren studerade religionshistoria vid Stockholms högskola (idag Stockholms universitet) under sin läromästare Tor Andræ fram till 1933 och doktorerade vid teologiska fakulteten i Uppsala 1936. Hans doktorsavhandling hade titeln The Accadian and Hebrew Psalms of Lamentation as Religious Documents. 1940 blev han professor i religionshistoria vid samma fakultet, och var därutöver dekanus vid Teologiska fakulteten 1944–1945, 1950–1951 och 1964–1971.[7]
Widengren var känd för att han behärskade många språk vilket gav honom en fördel i studiet av Främre Orientens religioner under olika epoker. Han hade studerat assyriologi i Köpenhamn och iranistik i Uppsala för H.S. Nyberg. Han behärskade bland annat grekiska, latin, armeniska, persiska, arabiska, samt flera äldre iranska språk som avestiska och medelpersiska.
Widengren var vicepresident (1950–1960) och president (1960–1970) för International Association for the History of Religion. Han var också hedersdoktor vid Amsterdams universitet, Cardiffs universitet, Rostocks universitet och Uppsala universitet, samt ledamot eller korresponderande medlem av flera in- och utländska akademier, däribland Institut de France, Istituto Italiano per il Medio ed Estremo Oriente, American Society of Biblical Literature och World Union of Jewish Studies. 1958 mottog han Nordstjärneorden.[8]
Anders Hultgård har utgivit In memoriam Geo Widengren (1907–1996). Svenska Dagbladets kulturredaktör Leif Carlsson har skrivit om Widengrens verk om religionens ursprung, Religionens värld.[9]
Widengren var iranofil och framhöll det iranska inflytandet på judendom, kristendom och mithraism. Han besökte landet 1971, officiellt inbjuden till firandet av den iranska monarkins 2500-årsjubileum i Shiraz och Persepolis.
Hans vetenskapliga ståndpunkter utvecklades vidare av Anders Hultgård, Alessandro Bausani och Shaul Shaked, med flera.[10] Geo Widengren är begravd på Västerhaninge kyrkogård.[11]
Bibliografi (i urval)
[redigera | redigera wikitext]- Apocalyptique iranienne et dualisme qoumranien, Paris, 1995.
- Der Mandäismus, Darmstadt, 1982.
- The Pure Brethren and the philosophical structure of their system, Islam: past influence and present challenge, Edinburgh, 1979.
- The Gnostic attitude, Santa Barbara, 1973.
- Religionens värld, Stockholm, 1945, omarbetad och utökad upplaga 1953, omarbetad och förkortad 1971.
- Religionsphänomenologie, Berlin, 1969.
- Muhammed: hans liv och hans tro, Stockholm, 1967.
- Mani und der Manichäismus, Stuttgart, 1961. (engelska, 1965)
- Der Feudalismus im alten Iran : Männerbund, Gefolgswesen, Feudalismus in der iranischen Gesellschaft im Hinblick auf die indo-germanischen Verhältnisse, Köln, 1969.
- Iranische Geisteswelt: von den Anfängen bis zum Islam, Baden-Baden, 1961.
- Die Religionen Irans, Stuttgart, 1965.
- Kungar, profeter och harlekiner: religionshistoriska uppsatser, Stockholm, 1961.
- Ryttarfolken från öster: och andra artiklar, Stockholm, 1960.
- Muhammad, the apostle of God, and his ascension, Uppsala, 1955.
- The great Vohu Manah and the apostle of God : studies in Iranian and Manichaean religion, Uppsala, 1945.
- Hochgottglaube im alten Iran, Uppsala, 1938
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Oloph Bexell, Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet 1916–2000. Historiska studier. (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisation och historia 120), sidorna 101–105
- Göran Larsson: Geo Widenbäck, 2023
Källor
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: widengren-geo, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Bruno Delmas (red.), Annuaire prosopographique : la France savante, CTHS person-ID: 115675, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 20 december 2014.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014.[källa från Wikidata]
- ^ Libris, Kungliga biblioteket, 1 oktober 2012, Libris-URI: xv8bcx4g2nz8jh1, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
- ^ Jérôme Fenoglio (red.), Inauguration de la nouvelle faculté de droit à l'université de Strasbourg, Le Monde (på franska), Societe Editrice Du Monde, 23 november 1962, s. 20, läs online .[källa från Wikidata]
- ^ Anders Hultgård (2017). ”Geo Widengren” (på engelska). Encyclopaedia Iranica. http://www.iranicaonline.org/articles/widengren-geo. Läst 11 januari 2018.
- ^ Sigrid Kahle. ”Entusiastisk meteorolog”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/familj/entusiastisk-meteorolog/. Läst 13 februari 2019.
- ^ Leif Carlsson (12 juni 1980 (tillgänglig i SvD:s digitala arkiv)). ”Lammets bröllop”. Svenska Dagbladet: s. 8.
- ^ Yarshater, Ehsan (1998). The Persian Presence in the Islamic World. Cambridge: Cambridge University Press
- ^ ”Widengren, Geo”. SvenskaGravar.se. https://www.svenskagravar.se/gravsatt/092203cb-4405-4fd0-a86e-1b315ba20aa4. Läst 26 oktober 2023.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||
|