Hoppa till innehållet

Goter

Från Wikipedia
Ej att förväxla med Gutar.
Gotiska stammarnas utsträckning
  Gotiska stammarna – ca 300 f.Kr..
  Gotiska stammarna – ca 400 e.Kr..

Goterna (uttal: gω´t eller gå´t,[1] gotiska: gutans, fornsvenska: gutar, tyska: Goten, latin: gothi, klassisk grekiska: Γότθοι, gótthoi) är en av de mest kända och omtvistade germanstammarna under folkvandringstiden. Första gången de omtalas, av Tacitus i hans bok Germania år 98 e.Kr., är de bosatta i trakten av floden Wisłas mynning i nuvarande Polen. Jordanes hävdade att goterna hade sitt ursprung från en ö Scandza, som identifieras med Skandinaviska halvön. Gotiskan är det äldsta välbelagda germanska språket.

Goternas olika stammar och deras namn

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Goternas ursprung
Visigoternas rike cirka 500.
Östgoternas rike.

Namnet goter (gotones, gutones) är en latinsk version av goternas eget namn för sig själva gut-thiuda (gut-folket) eller *gutans vilket i sin tur är formellt identiskt med folknamnet gutar på Gotland.[2][3] Under andra halvan av 100-talet flyttade goterna från nuvarande Polen söderut och i sydöstlig riktning varmed de delade sig i två grupper, ofta kallade för öst- respektive västgoter. Östgoterna bosatte sig i Ukraina där de grundade ett rike. Deras egentliga namn var Greutungi men från slutet av 400-talet ersattes det av benämningen ostrogoter. Västgoterna levde norr om Donau i dagens Rumänien och kallades egentligen för Tervingi. Efter att västgoterna i slutet av 300-talet bosatt sig på romerskt territorium söder om Donau kom en grupp av dem att benämnas Vesi. Dessa bröt freden med Rom 395 och härjade länge Romarriket innan de som romerska bundsförvanter bosatte sig i Akvitanien 418. Därefter ersattes "Vesi" med visigoter som benämning på dem. De västgoter som stannade kvar i den östra rikshalvan kom att kallas för mesogoter efter den romerska provinsen Moesien (de kallades även gothi minores, "de mindre goterna"). Ända till 1500-talet fanns det en mindre grupp, som talade en form av gotiska, kvar på Krimhalvön, de så kallade krimgoterna. Tidigare trodde man att namnen ostro- och visigoter betydde öst- respektive västgoter, men numera är den rådande uppfattningen att dessa namn snarare betyder "de glänsande goterna" respektive "de ädla goterna". Detta innebär dock inte att öst- och västgoter skulle vara felaktiga termer, snarare är de att betrakta som mindre precisa benämningar som kan vara lämpliga att använda för tiden innan namnen ostrogoter och visigoter kom i bruk.

Goternas förhistoria

[redigera | redigera wikitext]
Stencirkel (Domarring) i norra Polen i Wielbarkulturens område, som är förbundet med goterna.

En viktig källa till gotisk historia är Getica av 500-talshistorikern Jordanes, som kan ha varit av gotisk härkomst.[4][5] Jordanes hävdar att han har baserat Getica på ett tidigare förlorat verk av Cassiodorus, men citerar också material från femton andra klassiska källor, inklusive en annars okänd författare, Ablabius.[6][7][8] Många forskare accepterar att Jordanes redogörelse för gotiskt ursprung åtminstone delvis härrör från gotisk stamtradition och är korrekt på vissa detaljer.[9][10][11][12]

Enligt Jordanes hade goterna sitt ursprung på en ö som hette Scandza (Skandinavien), varifrån de emigrerade sjövägen till ett område som kallades Gothiscandza under deras kung Berig.[13] Historiker är inte överens om äktheten och riktigheten i denna redogörelse.[14][15][16][17][18]De flesta forskare är överens om att gotisk migration från Skandinavien återspeglas i de arkeologiska fynden,[19] men bevisen är inte helt klara.[20][21][22] Snarare än en enda större migration av ett helt folk, föreställer sig nu forskare som är öppna för hypotetiskt skandinaviskt ursprung en process av gradvis migration under de första århundradena f.Kr. och e.Kr., som troligen föregicks av långvariga kontakter och kanske begränsades migrationen till ett fåtal klaner av Skandinaviens eliter.[23][24][25][26]

Likheter mellan goternas namn, vissa svenska ortnamn och gutarnas och göternas namn har anförts som bevis för att goterna härstammade från Gotland eller Götaland.[27][28][29] Goterna, gutarna och götarna kan alla ha härstammat från en tidig grupp av sjöfarare som var aktiva på båda sidor av Östersjön.[30][31][32]Likheter och olikheter mellan det gotiska språket och de skandinaviska språken (särskilt gutniska) har anförts som bevis både för och emot ett skandinaviskt ursprung.[33][34]

En arkeogenetisk genomgång av DNA från gotiska gravar inom Wielbarkkulturen visar en tydlig sydskandinavisk prägel, vilket utgör en diskontinuitet från tidigare gravar inom området.[35]

Forskare förlägger i allmänhet Gothiscandza till området för Wielbarkkulturen.[36][37][38] Denna kultur uppstod vid nedre Wisła och längs Pommerns kust under det första århundradet e.Kr., och ersatte eller inkorporerade den så kallade Oksywiekulturen.[39] Wielbarkkulturen skiljer sig främst från Oksywiekulturen genom bruket av inhumation det vill säga helkroppsbegravningar, frånvaron av vapen i gravar och i förekomsten av stencirklar så kallade domarringar.[40][41] Detta område vid Wisla hade haft täta kontakter med områden i Skandinavien ända från tiden för den nordiska bronsåldern och lausitzkulturen.[42] Under Wielbark-perioden anses kulturten ha varit buren av germanska folk, såsom goterna och rugierna.[43][44][45][46][47] Jordanes skriver att goterna, strax efter att de hade bosatt sig i Gothiscandza, erövrade Ulmerugis landområden.[48][49]

Tidig historia enligt antika källor

[redigera | redigera wikitext]

Goterna tros allmänt ha blivit först belagda av grekisk-romerska källor under det första århundradet under namnet Gutones.[50][51][52][53][54] Likställandet mellan gutoner och senare goter är omtvistat av flera historiker.[55][56][57][58]

Strabon

[redigera | redigera wikitext]

Omkring år 15 e.Kr. nämner Strabon butonerna, lugierna och semnonerna som en del av en stor grupp folk som stod under den markomanniske kungen Maroboduus herravälde.[59] Butones likställs i allmänhet med Gutones.[60][61] Lugierna har ibland betraktats som samma folk som vandalerna, med vilka de säkerligen var nära förbundna.[62] Vandalerna förknippas med Przeworskkulturen, vars område låg söder om Wielbarkkulturen.[63] Wolfram föreslår att gutonerna var klienter till Lugii och vandalerna under det första århundradet e. Kr. Enligt skelettmorfologiska och genetiska studier av mitokondrie-DNA skulle både Przeworskkulturen och Wielbarkkulturen kunna ha mer gemensamt med den västslaviska befolkning som levde kvar i området till medeltiden än med den germanska befolkningen.[64] Det råder alltså stora svårigheter att knyta arkeologiska kulturer till särskilda etniska grupper. Av naturliga skäl är de gamla romerska källor av litet värde för att bestämma etniska nationaliteter.

Plinius den äldre

[redigera | redigera wikitext]

År 77 e.Kr. nämner Plinius den äldre gutonerna som ett av folken i Germanien. Han skriver att gutones (goter), bourgognerna (burgunder), varini (Variner)och carini tillhör vandilierna (vandalerna). Plinius klassificerar vandilerna som en av de fem viktigaste germanska folken, tillsammans med Ingaevoner, Istvaeoner, herminoner och bastarner.[65][62][66] I ett tidigare kapitel skriver Plinius att resenären Pytheas på 300-talet f.Kr. mötte ett folk som kallades Guiones. Vissa forskare har likställt dessa Guiones med Gutones, men äktheten i redogörelse är osäker.[67][68]

Tacitus

[redigera | redigera wikitext]

I sitt verk Germania från omkring 98 e.Kr. skriver Tacitus att gotonerna (eller goterna) och de närliggande Rugii och Lemovii var germaner som bar runda sköldar och korta svärd och levde nära havet, bortom vandalerna. (se citat nedan). De styrdes av av kungar, lite strängare än de andra germanska stammarna. I ett annat av Tacitus verk, Annaler, skriver Tacitus att Gotonerna hade hjälpt Catualda, en ung markomann som var landsflyktig, att störta Maroboduus styre.[69][70][70] Dessförinnan är det troligt att både gutonerna och vandalerna hade varit undersåtar till markomannerna.[71]

Jordanes

[redigera | redigera wikitext]

En tid efter att ha slagit sig ner i Gothiscandza skriver Jordanes att goterna besegrade de närliggande vandalerna.[72] Wolfram tror att gutonerna befriade sig från vandalisk dominans i början av 100-talet.[62]

Ptolemaios

[redigera | redigera wikitext]

I sin Geografi från omkring 150 e.Kr. nämner Ptolemaios att gytonerna (eller gutonerna) levde öster om Wisła i vad han kallade Sarmatien, mellan venetierna (Vistula Veneti) och fennierna.[73][74][75] I ett tidigare kapitel nämner han ett folk som kallas Gutae (eller Gautae) som ett folk som lever i södra Skandinavien.[76][75] Dessa Gutae är troligen desamma som den senare Gauti som nämns av Prokopius. Wolfram föreslår att det fanns nära släktskap mellan Gythones och Gutae, och att de kan ha varit av gemensamt ursprung.[74]

Goterna vid Wisla

[redigera | redigera wikitext]
Keramik från Wielbarkkulturen.
Rekonstruktion av ett långhus från Wielbarkkulturen.

I början av 1: a århundrade e.Kr. uppstod en ny arkeologisk kultur vid Wisłas mynning i ett område som tidigare var bebott av Oksywiekulturen. År 1874 hittades ett gravfält nära staden Wielbark. Gravfältet var mycket stort och innehöll cmkring 3 000 gravar. I början kallades den nyfunna kulturen för den gotisk-gepidisk kultur, men eftersom inget säkert samband kan bevisas har kulturen sedan 1970-talet kallats för Wielbarkkulturen. Detta namn som introducerades av den polske arkeologen Ryszard Wołągiewicz.[77] Senare spred sig kulturen söderut, främst längs den östra stranden av Wisła, och från åren 180-230 e.Kr. har liknande fynd hittats i Volynien och norra Ukraina.[78] Denna förflyttning motsvarar vad Jordanes berättade troligen med hjälp de gamla gotiska sångerna. Fynden stärker teorin om ett samband mellan goterna och Wielbarkkulturen.[79] Den romerske historikern och ämbetsmannen Tacitus skrev i sin bok Germania från år 98 om goterna:

På andra sidan Lyes bor goterna, som styrs av en kung och därför kontrolleras något strängare än andra germanska folk, men inte så strängt att de utplånar all deras frihet. Vid havskusten och ända upp till dem bor rugier och lemovier, och den runda skölden, ett kort svärd och kungligt styre är typiska för alla dessa folk.[80]

Peter Heathers förklaring till varför goterna flyttade från området kring Wisła och började sin förflyttning mot sydost grundas på försörjningen. och är alltså ekonomisk: Jorden i norra Ukraina är betydligt bördigare än vid Wisłas mynning. Nära Roms gränser fanns ett mer utvecklad ekonomi och mera guld och rikedomar i omlopp. Stammar som hade direkt kontakt med romarna var oftast mer välställda än de mera perifera stammarna långt från Roms gränser. Vid Svarta havet fanns rika städer som goterna redan var bekanta med eftersom de låg längs vägen för bärnstenshandeln.[81]

Goterna och andra germaner vid Svarta Havet

[redigera | redigera wikitext]

Redan i början av 200-talet anlände de första goterna till Svarta havet, efterföljda av gepider och heruler. De första goterna begav sig snart därifrån och bosatte sig vid Donaus mynning, och det var denna stam som senare blev de ryktbara visigoterna. Andra goter bosatte sig i området norr om Svarta havet i början av 200-talet. Det blir också anledningen till deras första kända konflikt med romarna. Goterna och herulerna anföll sedan Romarriket både till lands och till sjöss ett flertal gånger och försökte erövra Konstantinopel, Aten m.fl. Provinsen Moesia vid Donaus mynning i Svarta havet anfölls år 238 och staden Istrien plundrades. År 249 korsade goterna återigen Donau och plundrade staden Marcianopolis i dagens Bulgarien. Året därpå bröt goterna igenom försvarslinjen till provinsen Dacien, och de fortsatte över Donau, där de år 251 besegrade den romerska fältarmén under kejsar Decius. Både kejsaren och hans son stupade i slaget. Efter flera mindre räder över gränsen fortsatte goterna att anfalla romarna från Svarta havet. År 255-257 anföll de städer längs Svarta havet och efter att ha byggt upp en stor flotta, plundrade de under åren 268-270 också i östra Medelhavet. Deras anfallande flottor "räknade ofta så många fartyg att de mer kunde betraktas som flytande kungariken än som sjörövareskader". År 268 kommer främst herulerna tillbaka men besegras av kejsar Claudius II, och det finns uppgifter om drygt 100 000 stupade goter, varefter Moesien och Thrakien åter blir romerska besittningar. Den romerska flottan besegrade goterna och deras allierade, och de återkom inte senare till Medelhavet, men plundringen längs kusterna hade varit våldsamma och omfattande.[82] De invaderande gotiska styrkorna längs gränsen slogs också tillbaka, men räderna skapade ett behov av en mer hållbar försvarslinje. År 275 övergav därför kejsar Aurelianus provinsen Dacien, med undantag för några fästningar omedelbart norr om Donau, och stabiliserade därmed den romerska gränsen mot goterna och de andra folkstammar norr om Donau.[83] Sedan Dacien (motsvarande ett område som utgör nuvarande östra Ungern, Moldavien, stora delar av Rumänien och de nordligaste delarna av Serbien och Bulgarien) givits åt goterna, lyckades ostrogoterna småningom underkuva en mängd germanska, slaviska och finskugriska folk norr om Donau, så att de under Ermanarik (av amalernas ätt) efter år 350 behärskade ett område ända upp mot Östersjön (dock enligt osäkra källor). Ermanariks stora, men löst hopfogade välde störtade emellertid samman vid hunnernas anstormande 375, och ostrogoterna blev själva lydfolk under dessa, tidvis med, tidvis utan egna kungar. Efter hunnerkonungen Attilas tåg till Gallien, vid vilket ostrogoterna måste medverka, lösgjorde de sig emellertid från det hunnernas välde och fick såsom romerska foederati (bundsförvanter) slå sig ned i Pannonia (västra Ungern).

Tjernjahivkulturen

[redigera | redigera wikitext]

Goternas bosättning vid Svarta havet sammanfaller i tiden med den grupp av arkeologiska fynd som kallas Tjernjahivkulturen. Ännu mer än Wielbarkkulturen var denna kultur en blandad kultur. Området beboddes inte bara av goter utan även av andra germanska stammar och även slaviska stammar. I Jordanes Getica finns det en berättelse om att det tredje av kung Berigs skepp var bemannat av gepider, som omtalas som släktingar till goterna.[84] Från den romerska historieskrivningen från 250-talet verkar det som om tre nya germanska grupperingar uppstod under dessa år: gepiderna, herulerna och taiferna. Det kan röra sig om gamla germanska stammar som romarna helt enkelt inte kände till tidigare, men de kan också vara nya sammanslutningar baserade på andra stammar.[85] Gravfälten från Tjernjahivkulturen, liksom Wielbarkkulturen, uppvisar en blandning av kremeringar och helkroppsbegravningar. Männen fick inte vapen med sig i gravarna, och kvinnornas dräkter i båda kulturerna hade en utformning, där dräkten hölls samman av en fibula på båda axlarna. Wielbarkkulturen och Tjernjachovkulturen hade olika byggnadssätt, där Tjernjachovkulturen blandade Wielbarkkulturens långhus med delvis nedgrävda grophus. Wielbarkkulturen hade handgjorda skålar och bunkar av keramik som ersattes med kokkärl i romersk stil, gjorda på drejskiva.[86]

Goterna och kristendomen

[redigera | redigera wikitext]

Som vi sett ovan fanns från 200-talet och framåt flera dokumenterade gotiska härjningståg in i Romarriket och slag med romerska härar som utföll till goternas fördel. Genom romerskt inflytande vann arianismen tidigt insteg bland goterna, och detta föranledde, att en del av goterna under ledning av biskop Wulfila omkring 348 lämnade sina stamförvanter och flyttade in i det romerska Moesien (i nuvarande Bulgarien), efter vilket land de erhöll namnet mesogoter (de kallades även gothi minores, "de mindre goterna") och där de sedan i århundraden fortlevde som ett fredligt herdefolk. Bland folkets huvudmassa, som kvarstannade i Dacien (i Rumänien och östra Ungern), uppträdde en av hövdingarna, Atanarik, som ivrig förföljare av de kristna (369-372), under det att en annan hövding, Fritigern (Friþigern), som i ett krig med Atanarik (369-372) understöddes av romarna, och då verkade för kristendomen.

Tervingerna

[redigera | redigera wikitext]

Under de första 75 åren av 300-talet hörs inte mycket om goterna i de romerska berättelserna. Det är förvånande då goterna var en stor befolkningsgrupp, även med romerska mått mätt. Peter Heather förklarar detta med att goterna var uppdelade i flera olika grupperingar. Bland de många gotiska bosättningar som har hittats har sex stora bosättningar grävts ut. Var och en av dessa kan ha varit ett hövdingasäte.[87] De romerska källorna nämner två huvudgrupper: tervingerna och greutungerna, som bodde i de västra respektive östra delarna av området vid Svarta Havet. I romerska källor förekommer namnet tervinger för första gången år 291.[88] De skilde sig från de andra goterna genom att deras ledare inte var en hövding eller kung, utan en "domare". Tervinger som bodde längs Donau hade en viss kontakt med romarna. År 332 ledde kejsaren Konstantin en armé över Donau. Han besegrade tervingerna och tvingade dem att erkänna den romerska överhögheten. Tervingerna skulle förse den romerska armén med hjälptrupper vid fälttåg, och deras domares son skulle hållas som gisslan, som säkerhet för att de skulle vara trogna överenskommelsen. I gengäld erhöll tervingernas domare varje år en summa pengar från romarna som han skulle dela ut bland sina stamfränder.[89] På 360-talet kände sig tervingerna tillräckligt starka för att göra sig kvitt förbindelsen, och efter ett misslyckat romerskt fälttåg norr om Donau under åren 367–369 slöts ett nytt fördrag.[90] Tervingerna stod sedan inte längre under romersk överhöghet, men de årliga betalningarna försvann och handeln över Donau minskade också kraftigt.

Goterna och hunnerna

[redigera | redigera wikitext]
Kartan visar effekten av hunnernes angrepp på alanerne och därefter på greutungerne.

Om tervingerna hade nämnts sparsamt under dessa 75 år så måste historien förlita sig ännu mera på arkeologin när det gäller greutungerna. Fynden på deras boplatser visar att de hade omfattande handel med tervingerna (till exempel glas, silverföremål och kammar).[91] Man kan inte säga något exakt om deras politiska strukturer utifrån fynden.[87] Greutungerna bodde i området mellan floderna Dnestr och Don. Norr och öster om dem – mellan Don och Volga – bodde alanerna, ett iranskt folk, och på andra sidan Volga bodde hunnerna.

Striderna mellan goterna och hunnerna beskrivs i "Hlöðskviða", en medeltida isländsk saga. Sagan påminner om att Gizur, Geaternas kung, kom till hjälp för goterna i konflikten med hunnerna. Denna saga kan dock skildra en senare konflikt mellan goter och hunner.[92]

Historien skrevs om då hunnerna omkring år 370 anföll alanerna. Alanerna kunde inte stå emot anfallet, och var tvungna att underkasta sig omkring år 375. De blev en del av hunnernas fortsatta vandring västerut. Christopher I. Beckwith antyder att hunnernas intåg i Europa och Romarriket var ett försök att kuva de oberoende goterna i väster.[93] Hunnerna och alanerna anföll sedan greutungerna. Jordanes är en av de två viktiga historiska källorna för händelser, men hans redogörelse skrevs långt senare. Enligt Jordanes styrdes greutungerna vid denna tid av kung Ermanarik.[94] En källa för denna period är den romerska historikern Ammianus Marcellinus, som skrev att hunnernas herravälde över de gotiska kungadömena i Skytien började på 370-talet.[159] Det är möjligt att hunnernas attack kom som ett svar på den gotiska expansionen österut.[160] Efter Ermanarics självmord år 376 föll greutungerna gradvis under hunnisk dominans.[95] Efter Ermanarics självmord dog hans efterträdare Vithimir i strid kort därefter,[96] då en del av återstående greutungerna sökte skydd hos tervingerna väster om Dnestr.

Nya gotiska grupperingar

[redigera | redigera wikitext]

Hunnernas och alanernas anfall medförde omfattande förändringar i goternas bosättning men också i uppdelningen av goterna i olika grupper. Fem grupper (1-3, 7-8 nedan i tabellen) försökte rädda sig till säkerhet i Romarriket under åren 376-405. Fyra andra grupper (4-5, 9-10) blev underordnade hunnerna. Grupp 5 kom under romerskt beskydd på 420-talet, men de andra tre gotiska grupperna lämnade hunnernas dominans vid olika tillfällen först efter Attilas död. Gruppen tervinger (6) under Atanariks – som stannade kvar norr om Donau – försvann utan större spår i Karpaterna efter 385, och två andra mindre grupper (11–12) som stannade kvar norr om Svarta havet.[97]

Grupp Namn Senare grupp Kommentar
1 Tervinger under Fritigern Visigoter Fick tillstånd att bosätta sig i Romarriket 376
2 Greutunger under Ermanarik Visigoter Boende i Romarriket från 377 (efter Ermanariks död)
3 Goterna under Radagaisus Visigoter Flyttade västerut och invaderade Romarriket 405. Se Radagaisus
4 Goter under Amalernas ätt Ostrogoter Under hunnerna fram till Attilas död.
5 Goterna under Theoderik Strabon. Ostrogoter Befriades från hunnerna på 420-talet och bosatte sig i Romarriket de Thrakiska goterna
6 Tervinger (?) under Arimer. Försvann cirka 385 Resterna av Atanariks tervingar i Karpaterna
7 Greutunger under Farnobius Upplöstes 377 Korsade Donau år 377 och besegrades av romarna
8 Greutunger under Odotheus Upplöst efter 399 Korsade Donau 386 och blev tilldelad land i Frygien
9 Goter under Bigelis Försvann efter 466 Under hunnerna. Gjorde en misslyckad invasion av Österrike
10 Goter underkastade Dengizich Försvann efter 468 Under hunnerna. Deltog i hunnernas invasion av Österrike
11 Krimgoter Försvann på 1700-talet Gotisktalande i den lokala befolkningen. En folkspillra som fanns kvar länge.
12 Goterna vid Azovska sjön Försvann på 500-talet Gotisktalande i den lokala befolkningen.

Tabellen visar tydligt att man inte kan sätta likhetstecken mellan tervinger = visigoter eller greutunger = ostrogoter. Dessa forntida stammar ingick nya kombinationer, och tabellen visar också att det fanns andra goter än Atanariks tervinger och Ermanariks Greutunger. Jordanes hade ett politiskt intresse av att framställa Ermanarik som en mäktig kung, eftersom han var stamfader till ostrogoternas kungar. Jordanes skildring av ett enat sammanhållet gotiskt imperium av greutunger vid Svarta havet kan inte säkert bevisas historiskt eller arkeologiskt.[87]

Goterna bosätter sig i Romerska riket

[redigera | redigera wikitext]

Tervingerna försökte säkra sin gräns mot alanerna och hunnernas räder, men utan framgång. När östgotariket störtades av hunnerna, underkastade sig visigoterna ej hunnerna, vilket största delen av ostrogoterna tvingades göra. En mindre del av visigoterna under domaren Atanarik drog sig istället västerut genom Karpaterna till Siebenbürgens berg.

Även om hunnerna framgångsrikt underkuvade många av goterna, som därefter tvingades ansluta sig till deras led, kontaktade Fritigern den östromerske kejsaren Valens 376 med en del av sitt folk och bad om att få bosätta sig på Donaus södra strand. Valens tillät detta och hjälpte till och med goterna i deras överfart av floden, troligen vid fästningen Durostorum. Den gotiska evakueringen över Donau var förmodligen inte spontan, utan snarare en noggrant planerad operation som inleddes efter långa debatter bland ledande medlemmar av det romerska samhället.[98]Vid ankomsten skulle goterna avväpnas enligt deras överenskommelse med romarna, även om många av dem lyckades behålla sina vapen.[99]

En liknande begäran från Greutungerna avslogs. Kejsaren och större delen av fältarmén var upptagna med ett krig mot perserna, så romarna hade svårt att kontrollera goterna som anlände. År 377 tog delar av Greutungerna chansen och korsade Donau utan tillstånd. Delar av tervingerna hade fått bosätta sig på Balkan som foederati (allierade). De ansåg sig emellertid illa behandlade av snikna romerska ståthållare, grep till vapen och drog härjande och plundrande omkring i Thrakien och de var med och tillfogade Valens hans stora nederlag.. Våren 377 utvecklades situationen till ett fullskaligt krig mellan goter och romare, och sex säsonger i rad var den romerska armén i fält för att besegra goterna. Till en början gick det illa för romarna. i slaget vid Adrainopel den 9 augusti 378 blev den östromerska armén nästan förintad av en kombinerad gotisk armé bestående av tervinger och greutunger. Valens stupade i slaget, som av Amminianus beskrivs som den värsta katastrofen för den romerska armén sedan slaget vid Cannae. Händelsen betraktas som startpunkten på den germanska folkvandringen (se folkvandringstiden) med vilket man inte menar de germanska stammarnas vandringar i allmänhet och försök att intränga i romerska riket, vilka började långt tidigare, utan deras slutliga inträngande där. Den västromerska armén under kejsaren Gratianus stabiliserade situationen under de följande åren, och år 382 slöts fred, varefter goterna tilläts bosätta sig på Balkan. Styrkeförhållandena mellan goter och romare hade förändrats. Goterna fick behålla sina egna ledare, och när de deltog i romerska krig var det som en enad grupp under gotiskt befäl.

Goternas senare historia skildras i andra artiklar som behandlar olika grupper.

Visigoter

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Visigoter

Visigoterna (eller västgoterna) drevs på irrfärder när hunnerna invaderade Europa från öster. Efter Alariks plundring av Rom år 410 slog de sig ned i nuvarande Frankrike och bildade senare ett rike i Spanien som varade ända till år 710.

Ostrogoter

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Ostrogoter

Ostrogoterna (eller östgoterna) till sin största del hamnade under hunnernas välde år 375. De frigjorde sig från hunnerna och erövrade senare hela Italien under och återstoden av Västrom år 493 under Theoderik den store. Ostrogoternas rike gick under på 550-talet.

Krimgoter

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Krimgoter

En restbefolkning blev kvar i det som i dag är södra Ukraina på halvön Krim. Språket överlevde fram till och med 1700-talet då de sista talarna kan ha blivit assimilerade eller dödade av krimtatarer.

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Svenska Akademiens ordbok: got
  2. ^ Andersson 1996
  3. ^ Fornvännen 1969, Elias Wessén, s 21
  4. ^ Heather 1994, s. 3. "[T]he Getica of Jordanes has nevertheless played a crucial role. Written in the mid-sixth century, it is the only source which purports to provide an overview of Gothic history in our period, and has decisively influenced all modern historians of the Goths.
  5. ^ Heather 1998, pp. 9–10. "Modern approaches to the history of the Goths have been decisively shaped by the survival of one particular text: the Origins and Acts of the Goths or Getica of Jordanes. Written in Constantinople in about AD 550, it is a unique document. Although its author wrote in Latin, he was of Gothic descent, and drew upon Gothic oral traditions... [T]he Getic's consolidated account has exercised enormous influence on the overall "shape" of modern reconstructions of Gothic history... Thanks to [archaeology]... it is now possible to exercise at least some kind of control of Jordanes' account of even this earliest period of Gothic history."
  6. ^ Peter Heather (4 augusti 1994). ”Goths and Romans 332–489”. https://doi.org/10.1093/acprof:oso/9780198205357.001.0001. https://academic.oup.com/book/9992?login=false. Läst 21 november 2023. 
  7. ^ Jordanes (1915). The Gothic history of Jordanes. Översatt till engelskla av Mierow, Charles C. Princeton University Press. sidorna 19-22
  8. ^ Gillett, Andrew (2000-01-01). ”Jordanes and Ablabius”. In Studies in Latin Literature and Roman History X, ed. Carl Deroux, Collection Latomus 254 (Brussels 2000) 479-500.. https://www.academia.edu/18189601/Jordanes_and_Ablabius. Läst 21 november 2023. 
  9. ^ Fulk 2018, sidorna 21–22. "How the Goths arrived at the Black Sea, and where they originated, are matters of debate. The usual assumption, and the one still credited by the considerable majority of scholars, has been that the account given in the sixth-century Getica of Jordanes is trustworthy at least in general outline: according to this account, the Goths migrated, perhaps about 100 BCE, from Scandinavia (Scandza) to the banks of the Vistula. Their area of settlement on the southern coast of the Baltic is called by Jordanes Gothiscandza... In accordance with the account of Jordanes, the Goths have usually been identified with the Gutones first mentioned by Pliny the Elder ca. 65 CE as living on the shore of (apparently) the Baltic Sea. On this reasoning the Goths have also commonly been associated with the island of Gotland and with the region of south-central Sweden called Götaland (named after the ON Gautar, OE Gēatas), from which areas they are assumed to have migrated originally... In more recent times the account of Jordanes, recorded so many centuries after the purported departure from Scandinavia, has been called into question, in part on archaeological grounds... [T]he presence of Goths in Scandinavia is not to be doubted... At all events, the name of the Goths is so common in place-names in Sweden – and place-names are often among the most archaic evidence – that it is difficult to believe that the Gothic presence in Scandinavia could have been a late development."
  10. ^ Robinson 2005, p. 36. "Greek and Roman sources of the first and second centuries A.D. are the earliest written evidence we have for the Goths, under the names Guthones, Gothones, and Gothi. The sources agree in placing these people along the Vistula river, although whether they were on the coast or a bit inland is unclear. Also not totally clear is the connection between these people and other tribal groupings of similar names found at that time and later in parts of south central Sweden (now Västergötland and Östergötland) and on the island of Gotland. If the legend recorded by the sixth-century Gothic historian Jordanes is accurate, the Goths came to the mouth of the Vistula from across the sea, displacing a number of Germanic tribes who were there before them, including the Vandals. The weight of scholarship appears to support this story, with (mainland) Götland being seen as the likely point of origin, and the early first century B.C. as the likely time. Owing perhaps partially to population pressure, a large number of Goths subsequently left the Vistula in the mid-second century A.D. Around 170 they reached an area north of the Black Sea, where they settled between the Don and the Dniester rivers."
  11. ^ Kasperski 2015. "The story by Jordanes about the migration of Goths from Scandza is a matter of a vivid and long standing discussion between historians. Most scholars argue that it is a part of the Gothic tribal tradition... Historians have long wondered how Jordanes learned about the migration. Some researchers claim that the source of his inspiration was an original Gothic tribal saga. It is even believed that the story about the origin (origo) of the Goths in Scandza is one of the most important parts of the Gothic tribal tradition, passed orally from generation to generation, a pillar sustaining the ethnicity of this people. However, not all scholars share this belief"
  12. ^ Goffart 2010, pp. 56–57. "The report that the earliest Goths departed from Scandinavia for the Continent at some undetermined moment in the distant past still commands an impressive body of believers.... Experts in Germanic literature who instantly discount reports of Trojan or Scythian or Noachic origins as being fabulous, solemnly assent: emigration from Scandinavia is an authentic "tribal memory:' the one kernel of historicity to be plucked from an unholy stew of misconceptions and fabrications.
  13. ^ Jordanes (1915). The Gothic history of Jordanes. Translated by Mierow, Charles C. Princeton University Press. s IV (25)
  14. ^ Hedeager 2000, p. 27. "Nevertheless, that these explanations cannot be used to confirm the historicity of the origin myth does not mean that the Goths and many others did not originate from Scandinavia. Several independent, unrelated, pieces of evidence, both philological and archaeological, indicate that there might be a grain of historical truth in these stories. If Scandza is a literary motif, it might also reflect some long-gone historical reality, at least for the Goths, the Lombards, and the Anglo-Saxons, and perhaps even for groups like the Heruli, the Vandals and the Burgundians too."
  15. ^ Heather 1994, sidorna 6, 66. Some sections of narrative may also derive from oral tradition. We hear of King Berig, for instance, who led the Goths' migration from Scandinavia (4. 25), and of King Filimer guiding them into lands above the Black Sea (4. 28). Both are events of the distant past, and Gothic oral history seems the most likely source of these stories.... "[T]he Scandinavian origin of the Goths would seem to have been one sixth-century guess among several... The myths themselves perhaps referred only to an unnamed, mysterious island... The Scandinavian origin-tale would thus be similar to much else in the Getica, depending upon a complex mixture of material from Gothic oral and Graeco-Roman literary sources."
  16. ^ Goffart 2005, p. 391. "[I]t takes a weird conception of any Gothic oral tradition to imagine that it would have supplied Jordanes or his source with Scandinavia in the same garb as Ptolemy, Pliny, and Pomponius Mela and would have added to it, besides, circumstantial recollections of the Goths' one-time neighbors when they emigrated 2,030 years ago."
  17. ^ Christensen 2002, s. 346. "[Cassiodorus] had found out about this island [of Scandza] by reading works by Ptolemy and by listening to reports from people who had come to Ravenna from those regions... [He] knew... that this island was home to a people whose name was strongly reminiscent of the name of the Goths. They were called Gauts, however, and had nothing at all to do with the Goths.".
  18. ^ Christensen 2002, s 349. "Today we are able to conclude that this narrative is fictitious, a fabrication in which the omnipotent author himself has created both the framework and the content of the story. But in spite of all this, it is never justifiable to completely discard a relic of the past. If it cannot tell us something about the past it claims to describe; then at least it speaks volumes about the period in which it was conceived – contingent of course upon our own ability to precisely date the source. Parting is a painful process, as in this case, where we must relinquish something we have grown accustomed to regarding as Gothic history."
  19. ^ Olędzki 2004, s. 279. "Most scholars agree that contents of Jordanes' text... concerning the arrival of the Goths and Gepidae from Scandinavia to Pomerania is fully reflected in archaeological sources."
  20. ^ Heather 2012, p. 623. "Goths, a Germanic people, who, according to Jordanes' Getica, originated in Scandinavia. The Cernjachov culture of the later 3rd and 4th cents. AD beside the Black Sea, and the Polish and Byelorussian Wielbark cultures of the 1st–3rd. cents. ad, provide evidence of a Gothic migration down the Vistula to the Black Sea, but no clear trail leads to Scandinavia."
  21. ^ Heather 1998, pp. 25–29. "The archaeogical evidence would seem at least partly to confirm Jordanes' account of Filimer's migration; the movement of Goths from the European mainland opposite Scandinavia to the hinterland of the Black Sea. Given that the events occurred some 300–400 years before the Getica was composed, at a time when the Goths were not themselves literate, Jordanes' account is more correct, it seems to me, than we have any right ro expect... It is certainly possible... that Scandinavia was explicitly mentioned in Gothic tales of the past... The story of Berig as told by Goths might have said Scandinavia... I think it likely... that the story of Berig and his migration genuinely reflect Gothic story telling in some way, but I am less sure that the original Gothic stories mentioned Scandinavia."
  22. ^ Oxenstierna, Eric :Die Urheimat der Goten 1948 s 73 (tyska) : påstod sig ha funnit arkeologiska bevis på gotiskt ursprung i Östergötland. Rolf Hachmann Die Goten und Skandinavien 1970: hävdade att det inte fanns några arkeologiska bevis för ett skandinaviskt ursprung hos goterna. Kokowski, Andrzej Archäologie der Goten (på tyska) och Kaliff, Anders The Goths and Scandinavia 2008, s 236 tror att det finns arkeologiska bevis för ett delvis gotiskt ursprung i Skandinavien
  23. ^ Kazanski, Michel: Les Goths (på Franska) sidorna 15–18: R. Wolagiewicz som har studerat kronologin för de gotiska kungarna som Jordanes berättat om, uppskattar med rätta, enligt Kazanskis åsikt, att Berig, kungen som ledde goterna till Östersjöns södra kust, skulle ha levt vid denna tid... Wolagiewicz' synvinkel kräver dock några anmärkningar. För det första, varför verkade de första skandinaviska nybyggarna vara så få? Skulle den första gotiska migrationen inte ha varit den från ett folk eller en stor stam, utan av en mera begränsad grupp? Det är också vad Jordanes tycks berätta för oss, eftersom han rapporterar att goterna anlände från Skandinavien på bara tre skepp. Hur kan vi då motivera att Jordanes fäste tillräckligt så stor vikt vid denna migration att han nämner den flera gånger? Den politiska roll som dessa nyanlända spelar, och deras kung Berigs närvaro bland dem är utan tvekan betydelsefull för detta. Den polske historikern J. Kolendo har tolkat goternas historia som den om den gotiska kungliga dynastin Amales, som skulle regera fram till det sjätte århundradet. och varav Berig var den förste kungen. Med hänsyn till de arkeologiska data som vi just har nämnt, verkar denna hypotes som trolig tolkning. Vi får anta att kungen av goterna och hans närmaste anhängare, när de väl hade gått i land på kontinenten, började dominera de lokala stammarna. Vi känner till liknande fall i historien om forntida folk som högaktade kungar som härstammade från berömda släkter, ofta gjorde heliga ....... Endast den kungliga dynastin och deras anhängare kan ha haft ett skandinaviskt ursprung. Också att de skandinaviska parallellerna till platserna i Pommern är mycket spridda. Vi hittar dessa även i södra Norge samt i Sverige och på öarna i Östersjön. Dessa fakta kan visa att migranternas hade olika ursprung. (fri översättning)
  24. ^ Wolfram, Herwig: History of the Goths. 1990 översatt till engelska av Dunlap, Thomas J kapitel 2 sidorna 36–42.
  25. ^ Heather, Peter: The Goths 1998 sidorna 24–26.
  26. ^ A Kaliff The Goths and Scandinavia. I Biehl, P. F.; Rassamakin, Y. Ya. (red.). Import and Imitation in Archaeology Beier & Beran. pp. 2008 sidorna 223, 235–236: Det arkeologiska materialet pekar på att Jordanes historia om goternas ursprung baserades på en muntlig tradition med verklig bakgrund... I modern forskning har teorin om en massiv migration i allmänhet övergivits... Begränsad migration har sannolikt ägt rum."
  27. ^ Wolfram 1990, s. 23. Likheten mellan det gotiska folkets namn och namnet på ön Gotland verkar stödja migrationslegenden om Origo Gothica (goternas ursprung). Detta område var också ursprungsorten för den medeltida Gutasagan.
  28. ^ Brink, Stefan: People and Land in Early Scandinavia. 2008 I Garipzanov, Ildar H.; Geary, Patrick J.; Urbańczyk, Przemysław [på polsk] (red.). Franks, Northmen, and Slavs. Cursor Mundi. Volym 5. sidorna 87–112.
  29. ^ Strid, Jan Paul: Retracing the Goths. I Kaliff, Anders; Munkhammar, Lars (red.). Wulfila 311–2011 2011 Acta Universitatis Upsaliensis. sidornaa 41–54.
  30. ^ Rübekeil, Ludwig: Scandinavia in the Light of Ancient Tradition. 2002 I Bandle, Oskar (red.). The Nordic Languages. Volym 1. Walter de Gruyter. sidorna 593–604..
  31. ^ Kaliff 2008, s. 236.
  32. ^ Andersson, Thorsten (1998b). "Gøtar" [Geats]. I Beck, Heinrich; Steuer, Heiko; Timpe, Dieter (red.). Reallexikon der Germanischen Altertumskunde (på tyska). Volym 12. De Gruyter sidorna 278–283: De tre folkstammarna Gauten, Goter och Gutar verkar ha utvecklats i södra Östersjöregionen från ett *gautōz/*gutaniz-folk. Var och hur stammarnas etnogenes ägde rum är fortfarande osäkert, men i den fortsatta diskussionen om det geografiska ursprunget är I alla fall är den språkliga analysen av stamnamnen av väsentlig betydelse (fritt översatt)
  33. ^ Kortlandt, Frederik The Origin of the Goths i Amsterdamer Beiträge zur älteren Germanistik. Rodopi. 55 (1):sidorna 21–25. 2001 ...Witold Mańczak har hävdat att... goternas ursprungliga hemland måste därför ligga i den sydligaste delen av de germanska områdena... Jag tror att hans argument är korrekt...
  34. ^ Peel, Christine: Guta Lag and Guta Saga: The Law and History of the Gotlanders. 2015 Routledge. Archived from the original on 14 June 2021. Retrieved 21 March 2021.
  35. ^ ”The genetic origin of the Goths”. 26 oktober 2023. https://genomicatlas.org/2023/10/26/the-genetic-origin-of-the-goths/#htoc-who-lived-in-poland-before-the-goths. Läst 12 december 2023. 
  36. ^ Kaliff 2008, s. 228.
  37. ^ Wolfram 1990, s. 38
  38. ^ Liebeschuetz, J. H. W. F: East and West in Late Antiquity: Invasion, Settlement, Ethnogenesis and Conflicts of Religion. Brill. 2015
  39. ^ Kaliff 2008, s. 232
  40. ^ Heather, Peter: Empires and Barbarians: The Fall of Rome and the Birth of Europe. Oxford University Press. 2010
  41. ^ Kokowski 2011, sidorna 72–73
  42. ^ Kaliff 2008, s. 236
  43. ^ Heather 2012, s. 623: Goter, ett germanskt folk, som enligt Jordanes Getica hade sitt ursprung i Skandinavien. Cernjachov-kulturen från det senare 3:e och 4:e århundradet e- Kr. vid sidan av Svarta havet, och den polska och vitryska Wielbarkkulturen från 1:a till 3:e århundradet e.Kr., är bevis för en gotisk migration nedför Wisla till Svarta havet, men inget tydligt spår leder tillbaka till Skandinavien. (fritt översatt)
  44. ^ Wolfram 1990, s. 12: Arkeologer likställer goternas tidigaste historia med artefakter från en kultur uppkallad efter den östpreussiska staden Willenberg-Wielbark (fritt översatt).
  45. ^ Heather 2010, s. 104: det är nu allmänt accepterad att Wielbark-kulturen inkorporerade områden som under de första två århundradena e.Kr. dominerades av goter, rugier och andra germaner. (fritt översatt).
  46. ^ Heather 2010, s. 679: Vielbark- och Przeworsk-kulturerna har kommit att förstås som helt och hållet dominerade av germansktalande, med de tidigare arkeologiska så kallade bevisen på att det senare kulturen hade bestått av bara ett fåtal migranter från södra Skandinavien nu övergivna av forskarna (fritt översatt).
  47. ^ Heather 1998, sidorna. xiv, 2, 21, 30: Goterna hittas i historiska källor..... i norra Polen under det första och andra århundradet... Goter nämns först när de ockuperade ett territorium i det som nu är Polen under det första århundradet e.Kr. ... Människors historia som heter goter sträcker sig alltså över 700 år, och stora delar av Europa från norra Polen till Atlanten ..... Wielbarkkulturen ... tog form i mitten av det första århundradet e.Kr. ...... i Pommern och på båda siorn om nedre Wiska... Detta är det området där våra få litterära källor placerar en grupp som kallas goter vid denna tid... Tacitus Germania 43–44 placerar dem inte riktigt vid Östersjökusten; Ptolemaios Geografi 3.5.8 lokaliserar dem öster om Wisla, Strabo Geografi 7.1.3 (om Butones skulle ändras till Gutones) överensstämmer i stort med Tacitus... Den ömsesidigt bekräftande informationen från antika källor och de arkeologiska efterlämningarna tyder båda på att goterna först kan identifieras vid Wisla. Det är här som detta försök att skriva deras historia kommer att börja (fritt översatt)
  48. ^ Jordanes 1915, s iv (26).
  49. ^ Wolfram 1990, sidorna 36–42.
  50. ^ Heather 2018, s. 673: en germansk stam vars namn betyder 'folket', först omvittnad omedelbart söder om Östersjön under de två första århundradena (fritt översatt)
  51. ^ Fulk 2018, sidorna 21–22.: Hur goterna anlände till Svarta havet, och var de har sitt ursprung, är diskussionsfrågor. Det vanliga antagandet, och det som fortfarande krediteras av den stora majoriteten av forskare, har varit att den redogörelse som gavs i 500-talets Getica of Jordanes är tillförlitlig åtminstone generellt: enligt denna redogörelse migrerade goterna, kanske omkring 100 BCE, från Skandinavien (Scandza) till stranden av Wisla. Deras bosättningsområde på Östersjöns södra kust kallas av Jordanes Gothiscandza... I enlighet med Jordanes berättelsen har goterna vanligtvis identifierats med de gutoner som först nämndes av Plinius den äldre ca. 65 e.Kr. som bor på stranden av (tydligen) Östersjön. Av detta resonemang har goterna också ofta förknippats med ön Gotland och med den region i södra mellersta Sverige som kallas Götaland (uppkallad efter ON Gautar, OE Gēatas), från vilka områden de antas ha invandrat ursprungligen... På senare tid har berättelsen om Jordanes, nedtecknad så många århundraden efter den påstådda avgången från Skandinavien, ifrågasatts, delvis på arkeologiska grunder... närvaron av goter i Skandinavien är inte att betvivla. I alla händelser är goternas namn så vanligt i ortnamnen i Sverige – och ortnamnen är ofta bland de mest ålderdomliga bevisen – att det är svårt att tro att den gotiska närvaron i Skandinavien kan ha varit en sen utveckling. Fulk ger också några kritiska källor mot goternas skandinaviska ursprung men han bemöter Manczaks argumemt om att gotiska skulle ha mer gemensamt med sydtyska dialekter än svenska med att referersa till Eulers studier av nordiska runinskrifter som belägger stora likheter med gotiska i dessa runinskrifter
  52. ^ Robinson 2005, s. 36 : Grekiska och romerska källor från det första och andra århundradet e.Kr. är de tidigaste skriftliga bevisen vi har för goterna, under namnen Guthones, Gothones och Gothi. Källorna är överens om att placera dessa människor längs floden Vistula, även om de var vid kusten eller en bit in i landet är oklart. Inte heller helt klart är sambandet mellan dessa människor och andra stamgrupper med liknande namn som påträffades vid den tiden och senare i delar av södra Mellansverige (nuvarande Västergötland och Östergötland) och på ön Gotland. Om legenden som registrerats av den gotiska historikern Jordanes från 600-talet är korrekt, kom goterna till mynningen av Vistula från andra sidan havet och fördrev ett antal germanska stammar som var där före dem, inklusive vandalerna. Vetenskapens tyngd verkar stödja denna berättelse, där (fastlandet) Götland ses som den troliga utgångspunkten, och det tidiga första århundradet f.Kr. som trolig tidpunkt. Kanske delvis på grund av befolkningstrycket, lämnade ett stort antal goter sedan Vistula i mitten av det andra århundradet e.Kr. Omkring 170 nådde de ett område norr om Svarta havet, där de bosatte sig mellan floderna Don och Dnjestr. (fri översättning)
  53. ^ Heather 1998, sidorna xiv, 2, 21, 30: Goterna träffas i historiska källor... i norra Polen under det första och andra århundradet... Goter nämns först när de ockuperade territorium i det som nu är Polen under det första århundradet e.Kr. "Goter" sträcker sig alltså över 700 år, och enorma delar av Europa från norra Polen till Atlanten... Wielbark-kulturen... tog form i mitten av det första århundradet e.Kr.... i Pommern och länder vardera sidan om nedre Wisla... [Detta är det breda område där våra få litterära källor placerar en grupp som kallas goter vid denna tid... Tacitus Germania 43–4 placerar dem inte riktigt vid Östersjökusten; Ptolemaios Geografi 3.5.8 lokaliserar dem öster om Wisla; Strabo Geography 7.1.3 (om Butones skulle ändras till Gutones) överensstämmer i stort med Tacitus... Den ömsesidigt bekräftande informationen från antika källor och den arkeologiska uppteckningen tyder båda på att goter först kan identifieras bredvid Wisla. Det är här som detta försök att skriva deras historia kommer att börja."
  54. ^ Wolfram 1990, sidorna 12–13, 20, 23: Goter – eller gutoner, som de romerska källorna kallade dem... De gutoniska invandrarna blev goter i samma ögonblick som medelhavsvärlden betraktade dem som "skyter"... Det gotiska namnet dyker upp för första gången mellan år 16 och 18 e.Kr., men inte den starka formen Guti utan bara den derivativa formen Gutoner... Härefter, närhelst Gutonerna och Guti nämns, hänvisar dessa termer till goterna.(fritt översatt)
  55. ^ Goffart 1980 sidorna 21–22; Vi hör till exempel att "goternas sanna historia" - sann, det vill säga till skillnad från legendariska "men inte otillåten" - "börjar med Plinius, som mot 75 e.Kr. citerade Gutones och Tacitus, som, år 98, känner Gothones." Underverk av uppfinningsrikedom utförs i att skapa argument som ibland är helt cirkulära. Med normala standarder för källanalys är de tidiga gotiska migrationerna i Jordanes ungefär lika historiska som berättelserna om Genesis och Exodus; att kämpa för deras enkla likvärdighet med den kända historien är en uppgift för religiösa fundamentalister.
  56. ^ Christensen 2002, s. 343: De kan möjligen ha nämnts i några geografiska och etnografiska verk från det första århundradet e.Kr., men likheten i namnen är inte betydande, och ingen antik författare anser dem senare vara goternas förfäder... Ingen ser detta samband, även under den stora migrationen. Kronologiskt skulle det naturligtvis vara en ganska realistisk möjlighet...
  57. ^ Kulikowski 2006, s. 212: Gotonerna som nämns i Tacitus, Germania 44.1 och som ligger någonstans i det nu moderna Polen skulle inte betraktas som goter om Jordanes migrationsberättelser inte fanns. (fritt översatt)
  58. ^ Halsall 2007, sidorna 52, 120 : Även om skyterna för länge sedan var borta, användes deras namn fortfarande på invånarna i dessa regioner: taifaler och sarmater, alaner och goter... Betydande är också det faktum att, som nämnts, när de inte använde "skytiskt", använde dessa författare Getae som en synonym för goter, snarare än (som moderna historiker gör) att associera goterna med gutonerna, som hade en respektabel stamtavla som gick tillbaka till Plinius åtminstone... Vi kanske noterar likheten mellan namn som Eudoses och Jutes, eller Gutoner och goter, men hur mycket kontinuitet innebär detta, speciellt när de olika namnen finns registrerade på olika geografiska platser? (fritt översatt)
  59. ^ Strabo 1903, Bok VII, kapitel 1
  60. ^ Wolfram 1990, s. 38. Gutonerna... nämns först hos Strabo... (fritt översatt)
  61. ^ Christensen 2002, s. 33. det antas vanligen att Btutoner /Gutoner är identiska med goterna (fritt översatt)
  62. ^ [a b c] Wolfram 1990, s. 40
  63. ^ Wolfram 1990, sidorna 394–395
  64. ^ Marta Mielnik-Sikorska, Patrycja Daca, Boris Malyarchuk, Miroslava Derenko, Katarzyna Skonieczna, Maria Perkova, Tadeusz Dobosz, och Tomasz Grzybowski. (2013). ”The History of Slavs Inferred from Complete Mitochondrial Genome Sequences”. PLoS One 8 (1). National Library if Medicine. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3544712/. Läst 23 november 2023. ”Baserat på de senaste antropologiska uppgifterna har det föreslagits att området mellan floderna Oder och Vistula bevittnade kontinuitet i mänsklig bosättning mellan den romerska perioden och tidig medeltid. Baserat på morfologiska egenskaper hos skelettmaterial har det faktiskt fastställts att populationer av kulturerna Przeworsk, Wielbark och Cherniakhovo från den romerska perioden har nära likheter med de tidiga medeltida västslaverna och inte med de medeltida germansktalande befolkningarna. (fritt översatt)” 
  65. ^ Pliny 1855, Bok IV, kapitel. 28
  66. ^ Christensen 2002, sidorna 34–35
  67. ^ Rübekeil, Ludwig: Scandinavia in the Light of Ancient Tradition. In Bandle, Oskar (red.). The Nordic Languages. Vol. 1. 2002 Walter de Gruyter. sidorna 593–604.
  68. ^ Christensen, Arne Søby : Cassiodorus, Jordanes and the History of the Goths. Museum Tusculanum Press.
  69. ^ Tacitus (1876b). The Annals. Translated by Church, Alfred John; Brodribb, William Jackson.
  70. ^ [a b] Christensen 2002, pp. 36–38
  71. ^ Wolfram 1990, pp. 40–41
  72. ^ Jordanes 1915, iv (28).
  73. ^ Ptolemy 1932, 3.5
  74. ^ [a b] Wolfram 1990, sidorna 37–39.
  75. ^ [a b] Christensen 2002, sidorna 38–39
  76. ^ Ptolemy 1932, 2.10
  77. ^ Ryszard Wołągiewicz: Pole orne ludności kultury wielbarskiej z okresu wczesnorzymskiego w Gronowie na Pomorzu. I: Wiadomości Archeologiczne. Årgång 42, 1977, sidorna 227–244; (polska)
  78. ^ Peter Heather, 1996. Goterna (Europas folk). Blackwell, s 21
  79. ^ Herwig Wolfram: Die Goten, C.H. Beck, München, flera upplagor sedan 1979. engelsk översättning History of the Goths. 1990 översatt till engelska av Dunlap, Thomas J kapitel 2 sidorna 36–42.
  80. ^ Tacitus: Germania på Project Gutenberg: Beyond the Lygians dwell the Gothones, under the rule of a King; and thence held in subjection somewhat stricter than the other German nations, yet not so strict as to extinguish all their liberty. Immediately adjoining are the Rugians and Lemovians upon the coast of the ocean, and of these several nations the characteristics are a round shield, a short sword and kingly government. (engelska texten)
  81. ^ Heather (1996), s. 49-50
  82. ^ Heather (1996), s. 40-41
  83. ^ Heather (2005), s. 85
  84. ^ Heather (1996), s.44
  85. ^ Heather (1996), s. 45
  86. ^ Heather (2009), s. 118
  87. ^ [a b c] Heather (1996), s 55.
  88. ^ Wolfram, s. 24
  89. ^ Heather (1996), s. 57-62
  90. ^ Heather (1996), s. 62
  91. ^ Heather (1996), sidorna 81-83
  92. ^ Maenchen-Helfen: The world of the Huns; studies in their history and culture 1973, sidorna 152–155.
  93. ^ Beckwith, Christopher I: Empires of the Silk Road: A History of Central Eurasia from the Bronze Age to the Present. Princeton University Press. 2009 sidorna 81–83, 94–100, 331–332
  94. ^ Jordanes, kapitel 24. Jordanes kaller honom Hermanaric
  95. ^ Ammanianus Marcellinus, bok 31, kapitel 3. Här benämns han Ermenrichus
  96. ^ Heather (2005), s 151
  97. ^ Heather (1996), s. 53
  98. ^ Heather 2010, s. 69.
  99. ^ Kulikowski, Michael: Rome's Gothic Wars: From the Third Century to Alaric. Cambridge University Press. 2006 s, 130

Litteratur

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Goter&oldid=56037401”