Hoppa till innehållet

Hypertoni

Från Wikipedia
Högt blodtryck
Synonymer: hypertoni, arteriell hypertoni, hypertension
Latin: hypertonia
Grade 1 hypertension.jpg
En automatisk blodtrycksmätare som visar arteriell hypertension med ett systoliskt blodtryck på 158 mmHg, och ett diastoliskt blodtryck på 99 mmHg. Hjärtfrekvensen är 80 slag per minut.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10I10, I11, I12, I13, I15
ICD-9401
OMIM145500
DiseasesDB6330
Medlineplus000468
eMedicinemed/1106  ped/1097 emerg/267
MeSHsvensk engelsk

Hypertoni, vanligen kallat högt blodtryck, är en kronisk sjukdom där blodtrycket i artärerna är förhöjt. Detta leder till en ökad arbetsbelastning för hjärtat och kärlskador och ökar risken för många följdsjukdomar, framförallt stroke, hjärtinfarkt, hjärtsvikt och njursvikt samt artärsjukdomar såsom aneurysm och benartärsjukdom.

Definition

[redigera | redigera wikitext]

Blodtryck mäts med två mått: systoliskt (övertryck; det första talet) och diastoliskt (undertryck; det andra talet); mäts i enheten mmHg (millimeter kvicksilver) och anges vanligen med snedstreck mellan systoliskt och diastoliskt tryck, t.ex. "120/80 mmHg".[1] Systoliskt tryck är det högsta tryck som kan uppmätas då hjärtat kontraheras (drar ihop sig) i systole, diastoliskt tryck är det tryck som kvarstår i blodkärlen då hjärtat slappnar av och fylls i diastole. Normalt blodtryck i vila är ca 100–140 mmHg systoliskt och 60–90 mmHg diastoliskt. Högt blodtryck föreligger om trycket under en längre tid är lika med eller högre än 140/90 mmHg.

Hypertoni kan diagnostiseras om blodtrycket vid två olika tillfällen är högre än normala nivåer.[2][3] Om mätningarna utförs med en apparat som individen bär på sig över 24 timmar eller med egen mätningsutrustning i hemmet används lägre tröskelvärden.[4] Hypertoni betecknas som resistent om flera läkemedel inte sänker blodtrycket till normala nivåer.[5]

Även måttlig förhöjning av blodtrycket är kopplat till en förkortad medellivslängd. Kost- och livsstilsförändringar kan förbättra kontrollen över blodtrycket och minska riskerna för komplikationer i samband med dålig hälsa. Läkemedelsbehandling är dock ofta nödvändigt för personer där livsstilsförändringar inte avhjälper de medicinska problemen.

Hypertoni delas in i primär (eller essentiell) hypertoni och sekundär hypertoni.[6] Omkring 90–95 procent av fallen är primär hypertoni, vilket innebär högt blodtryck utan någon tydlig bakomliggande medicinsk orsak.[6] Övriga 5–10 procent klassas som sekundär hypertoni, vilket innebär högt blodtryck orsakat av andra tillstånd, exempelvis sådana som påverkar njurarna, artärerna, hjärtat eller det endokrina systemet.[6]

För barn definieras hypertoni om ett genomsnitt av systoliskt eller diastoliskt blodtryck mätt vid flera tillfällen är lika med eller högre än den 95:e percentilen för barnets kön, ålder och längd.[7] Hos ungdomar diagnostiseras hypertoni med samma kriterier som används för vuxna.[7] Hypertoni hos spädbarn är sällsynt och mäts inte rutinmässigt hos friska nyfödda.[8] Hypertoni under barndomen, särskilt under förpuberteten, är oftast sekundär till en underliggande sjukdom. Njursjukdom är i de fallen den vanligaste orsaken. Ungdomar har oftast primär hypertoni och förekommer vanligen hos dem med fetma.[9][10]

Symptom och tecken

[redigera | redigera wikitext]

Hypertoni ger sällan några symptom.[1] Hälften av alla personer med hypertoni vet inte om att de har det.[11] Hypertoni upptäcks vanligen vid screeningundersökning eller när en person söker vård för orelaterade hälsoproblem.

Vissa människor med högt blodtryck rapporterar huvudvärk samt yrsel, svindel, tinnitus, förändrad syn eller svimningsepisoder.[12]

Sekundär hypertoni

[redigera | redigera wikitext]

Vissa ytterligare tecken och symptom kan tyda på sekundär hypertoni, det vill säga högt blodtryck som beror på en identifierbar orsak. Till exempel kan omfördelning av kroppsfettet från underhud till bukfetma, diabetesliknande glukosintolerans, månansikte, en fettknöl i nacken och lila bristningar tyda på Cushings syndrom.[13] Hypertyreos och akromegali kan också orsaka högt blodtryck och har utöver hypertoni även karakteristiska symptom och tecken.[13] Ett blåsljud i buken kan tyda på njurartärstenos (förträngning av artärerna som försörjer njurarna). Sänkt blodtryck i benen eller avsaknad av puls i lårbensartär kan tyda på aortakoarktation (en förträngning av kroppspulsådern strax efter den lämnar hjärtat). Hypertoni som varierar kraftigt med huvudvärk, hjärtklappning, blekhet och svettningar föranleder misstankar om feokromocytom.[13]

Hypertensiv kris

[redigera | redigera wikitext]

Kraftigt förhöjt blodtryck (systoliskt tryck ≥ 240 eller diastoliskt tryck ≥ 130 mmHg) betecknas ibland akut hypertoni eller hypertensiv kris och ger hög risk för komplikationer. Även sådana blodtryck behöver inte ge symptom, men patienter kan ibland rapportera huvudvärk (22 procent av fallen)[14] och yrsel.[12] Andra symptom på hypertensiv kris kan innefatta synnedsättning eller andnöd på grund av hjärtsvikt eller en allmän sjukdomskänsla på grund av njursvikt.[13] De flesta människor som upplever hypertensiv kris har sedan tidigare ett känt förhöjt blodtryck, men ytterligare utlösningsmekanismer kan ha lett till en plötslig ytterligare höjning.[15]

"Akut hypertoni", tidigare benämnd "malign hypertoni", uppstår när det finns tecken på direkt skada på ett eller flera organ som ett resultat av det kraftigt förhöjda blodtrycket. Denna skada kan inkludera hypertensiv encefalopati, som orsakas av svullnad och dysfunktion i hjärnan, och känns igen på huvudvärk och en förändrad vakenhetsgrad (förvirring eller dåsighet). Retinalt papillödem och blödningar och exsudat från fundus av ögat är ett annat tecken på skador på ögat. Bröstsmärta kan indikera skada på hjärtmuskeln (som kan utvecklas till hjärtinfarkt eller ibland aortadissektion; ruptur i den inre väggen i aorta. Andnöd, hosta och upphostningar av blodfärgat slem är karakteristiska tecken på lungödem. Detta tillstånd är en uppsvällning av lungvävnaden på grund av svikt i vänster hjärtkammare, det vill säga att vänster hjärtkammare inte kan pumpa blod från lungorna till artärsystemet tillräckligt bra.[15] Snabb försämring av njurfunktionen (akut njurskada) och mikroangiopatisk hemolytisk anemi (att blodcellerna förstörs) kan också förekomma.[15] I dessa situationer är snabb sänkning av blodtrycket nödvändigt för att stoppa pågående organskada.[15]

Graviditet

[redigera | redigera wikitext]

Hypertoni förekommer vid cirka 8–10 procent av alla graviditeter.[13] De flesta kvinnor med hypertoni under graviditeten har sedan tidigare primär hypertoni. Högt blodtryck under graviditeten kan vara det första tecknet på preeklampsi (även kallat havandeskapsförgiftning), ett allvarligt tillstånd under graviditetens andra hälft och några veckor efter förlossningen.[13] En diagnosticerad preeklampsi innefattar förhöjt blodtryck och proteinförekomst i urinen.[13] Preeklampsi förekommer vid cirka 5 procent av alla graviditeter och är orsaken till omkring 16 procent av alla fall av mödradödlighet i världen.[13] Preeklampsi dubblar också risken för att barnet skall dö.[13] I allmänhet ger preeklampsi inga symptom utan upptäcks via rutinkontroller. Då det förekommer symptom på preeklampsi är dessa vanligen huvudvärk, synstörningar, kräkningar, buksmärta och ödem (svullnad). Preeklampsi kan i vissa fall utvecklas till ett livshotande tillstånd som kallas eklampsi (eller graviditetskramp). Eklampsi innefattar akut hypertoni med flera allvarliga komplikationer, bland andra synförlust, svullnad i hjärnan, tonisk-kloniska anfall eller konvulsioner, njursvikt, lungödem och disseminerad intravasal koagulation (ett blodkoagulationstillstånd).[13][16]

Spädbarn och barn

[redigera | redigera wikitext]

Låg viktökning, epileptiska anfall, irritabilitet, brist på energi och andningssvårigheter[17] kan uppstå i samband med hypertoni hos nyfödda barn och hos yngre spädbarn. Hos äldre spädbarn och barn i övriga åldrar kan hypertoni orsaka huvudvärk, oförklarad irritabilitet, trötthet, undermålig viktökning, dimsyn, näsblod och ansiktsförlamning.[8][17]

Komplikationer

[redigera | redigera wikitext]
Diagram som illustrerar de huvudsakliga komplikationerna vid ihållande hypertoni.

Hypertoni är den viktigaste förebyggbara riskfaktorn av för tidig död i världen.[18] Med hypertoni följer ökad risk för ischemisk hjärtsjukdom,[19] stroke,[13] perifer vaskulär sjukdom,[20] och andra kardiovaskulära sjukdomar, exempelvis hjärtsvikt, aortaaneurysm, åderförkalkning och lungemboli.[13] Hypertoni utgör också en riskfaktor för kognitiv nedsättning, demens och kronisk njursjukdom.[13] Andra komplikationer kan vara hypertensiv retinopati (synpåverkan).[21]

Orsaker

[redigera | redigera wikitext]

Primär hypertoni

[redigera | redigera wikitext]

Primär (essentiell) hypertoni är den vanligaste formen av hypertoni, och den ligger bakom 90–95 procent av alla fall av hypertoni.[22] I nästan alla moderna samhällen stiger blodtrycket med ålder och risken för hypertoni i senare skeden av livet är betydande.[23] Hypertoni är ett resultat av en komplex interaktion mellan gener och miljöfaktorer. Ett flertal vanliga gener med en liten inverkan på blodtrycket har identifierats[24] liksom några sällsynta gener med stor inverkan på blodtrycket[25] men fortfarande vet man ganska lite om de genetiska orsakerna till hypertoni. Flera miljöfaktorer påverkar blodtrycket: livsstilsfaktorer som sänker blodtrycket är till exempel minskat intag av salt,[26] och konsumtion av fett och ökad konsumtion av frukt (DASH-diet). Träning,[27] viktminskning[28] och minskat intag av alkohol bidrar också till att sänka blodtrycket.[29] Andra faktorer som påverkar är stressnivå[27] och koffeinintag.[30] Insulinresistens (vanligt vid fetma och metabolt syndrom) tros också bidra till hypertoni.[31] Händelser tidigt i livet (till exempel låg födelsevikt, en mor som röker och brist på amning) kan utgöra riskfaktorer för essentiell hypertoni hos vuxna.[32] Exakt hur och enligt vilka mekanismer dessa faktorer påverkar hypertoni hos vuxna är däremot oklart.[32]

Sekundär hypertoni

[redigera | redigera wikitext]

Sekundär hypertoni uppstår till följd av identifierbara orsaker. Njursjukdom är den vanligaste sekundära orsaken bakom hypertoni.[13] Hypertoni kan också orsakas av endokrina eller hormonella tillstånd som Cushings syndrom, giftstruma, hypotyreos, akromegali, Conns sjukdom eller hyperaldosteronism, hyperparatyreos och feokromocytom.[13][33] Andra orsaker till sekundär hypertoni är bland annat fetma, sömnapné, graviditet, aortakoarktation, överdriven konsumtion av lakrits och vissa receptbelagda mediciner, örtkurer och narkotika.[13][34]

Patofysiologi

[redigera | redigera wikitext]
Diagram som beskriver faktorer som påverkar artärtryck

Hos de flesta personer med fastställd primär hypertoni svarar ett ökat motstånd (resistens) mot blodflödet (total perifer resistens) för det höga trycket, medan hjärtminutvolymen förblir normal.[35] Förhöjd perifer resistens vid fastställd hypertoni kan huvudsakligen tillskrivas strukturella förträngningar i små artärer och arterioler.[36] En minskning av antalet eller av tätheten hos kapillärerna kan också vara en bidragande orsak till perifer resistens.[37] Hypertoni har också ett samband med minskad dilatation-konstriktionskapacitet hos de perifera venerna,[38] vilket kan öka blodets återflöde till hjärtat, öka hjärtats preload och slutligen orsaka diastolisk dysfunktion. Huruvida förhöjd aktiv sammandragning av blodkärlen spelar en roll vid fastställd essentiell hypertoni är oklart.[39]

Pulstrycket (skillnaden mellan det systoliska och det diastoliska blodtrycket) stiger ofta hos äldre personer med hypertoni. En sådan situation kan exempelvis innebära att det systoliska trycket är onormalt högt, medan det diastoliska trycket kan vara normalt eller lågt. Det här tillståndet benämns isolerad systolisk hypertoni.[40] Högt pulstryck hos äldre personer med hypertoni eller isolerad systolisk hypertoni förklaras med förhöjd artärstelhet eller ateroskleros, som är typiskt i samband med åldrande och som kan förvärras av högt blodtryck.[41] Många mekanismer har föreslagits ligga bakom förhöjd resistens i artärsystemet vid hypertoni. De flesta bevisen omfattar en eller båda av följande orsaker:

Dessa mekanismer utesluter inte varandra och det är troligt att båda i viss utsträckning är bidragande i de flesta fall av primär hypertoni. Det har också föreslagits att endotelial dysfunktion (dysfunktion i blodkärlens inre skikt - endotelet) och vaskulär inflammation också kan bidra till förhöjd perifer resistens och till vaskulära skador vid hypertoni.[44][45]

Diagnos

[redigera | redigera wikitext]

Hypertoni diagnostiseras om personen har ihållande högt blodtryck. Diagnosen bekräftas genom minst två mätningar med förhöjt blodtryck tagna vid två olika tillfällen.[3]

För att undvika att feldiagnostisera patienter med hypertoni som egentligen har "vitrockshypertoni" används i utvalda fall 24-timmars ambulatorisk blodtrycksmätning eller blodtrycksmätare för hemmabruk.[3] Fenomenet har får sitt namn av att personer kan ha högre blodtryckvärden än de vanligen har i exempelvis hemmiljö när det mäts av vårdpersonal som läkare, då de "blir nervösa" under omständigheterna där den vita rocken förekommer.[3]

Världshälsoorganisationen (WHO) föreslår följande undersökningar efter det att hypertonidiagnos har ställts: elektrolyter och kreatinin i blodet samt urinsticka för att värdera skada på njurarna och inför att vissa läkemedel påbörjas, lipidstatus för att värdera risken för hjärtkärlsjukdom, långtidsblodsocker eller fasteblodsocker för att upptäcka eventuell diabetes, och elektrokardiogram (EKG) för att se om det finns tecken på att hjärtat är överbelastat.[11]

Prevention

[redigera | redigera wikitext]

Nästan 50 % av alla personer som har hypertoni i världen vet inte om att de har hypertoni.[11] Åtgärder riktade mot hela befolkningen krävs för att minska konsekvenserna av högt blodtryck och för att minska behovet av behandling med blodtryckssänkande mediciner.[11]

Livsstilsförändringar för att förebygga hypertoni innefattar:

  • Bibehåll normal kroppsvikt[3]
  • Minska på intaget av salt (natrium) i kosten[3]
  • Var fysiskt aktiv regelbundet[3]
  • Begränsa alkoholkonsumtionen[3]
  • Rök inte[3]
  • Ät mycket frukt och grönsaker[3]

Behandling

[redigera | redigera wikitext]

Livsstilsförändringar

[redigera | redigera wikitext]

Grundbehandlingen för hypertoni är identisk med de rekommenderade förebyggande livsstilsförändringarna[46] och omfattar kostförändringar,[47] fysisk träning och viktnedgång. Samtliga förändringar har visats sänka blodtrycket signifikant hos personer med hypertoni.[48] Om hypertonin är av sådan grad att omedelbar insättning av medicin är motiverad rekommenderas fortfarande livsstilsförändringar. Det förekommer marknadsföring för olika former av program utformade för att minska psykologisk stress, bland annat biofeedback, avslappning eller meditation, för att lindra hypertoni. Emellertid stöder vetenskapliga studier i allmänhet inte deras verkan eftersom undersökningarna generellt är av låg kvalitet.[49][50][51] Kostförändringar som ett lägre intag av natrium (salt) har effekt för att sänka blodtrycket.[52] [53][54] Även vissa speciellt framtagna dieter har rekommenderats av vissa organisationer för att sänka blodtrycket, såsom DASH-dieten.[55]

Läkemedel

[redigera | redigera wikitext]

Flera typer blodtryckssänkande läkemedel finns. Vid ordination av läkemedel bör individens risk för hjärtkärlsjukdom och blodtrycksavläsning beaktas.[56] Målblodtryck anges till olika värden mellan olika riktlinjer. Vanligen anses att behandlingen bör sänka blodtrycket till under 140/90 mmHg.[57] Vissa riktlinjer anger lägre målvärden och för vissa personer såsom äldre personer anges högre målvärden.[58] Om blodtrycksmålet inte uppfylls, kan ytterligare behandling behöva tillgås.[59]

Riktlinjer för val av läkemedel och hur man bäst bestämmer vilken behandling olika individgrupper skall förskrivas har förändrats med tiden och skiljer sig åt mellan olika länder. Flera klasser av läkemedel rekommenderas som förstahandsval:[60] ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare (ARB), kalciumflödeshämmare och diuretika.[61][62]

Behandling av måttlig till svår hypertoni minskar dödligheten och kardiovaskulära biverkningar hos personer som är över 60 år.[63] Hos personer över 80 år verkar behandlingen inte avsevärt minska den totala dödligheten, men minskar risken för hjärtsjukdom.[63]

Epidemiologi

[redigera | redigera wikitext]

År 2019 hade var tredje person (33 procent) i världen hypertoni.[11]

År 1995 uppskattades det att 43 miljoner människor i USA hade högt blodtryck eller tog blodtryckssänkande medicin. Denna siffra motsvarar nästan 24 procent av den vuxna amerikanska befolkningen.[64]

Frekvensen ökar med åldern. Hypertoni är vanligare hos män jämfört med kvinnor (även om klimakteriet gör att denna skillnad tenderar att minska) och hos personer med låg socioekonomisk status.[22]

Historiskt

[redigera | redigera wikitext]
Bild av vener från Harveys Exercitatio anatomica de motu cordis et sanguinis in animalibus ("En anatomisk övning om hjärtats och blodets rörelse i levande varelser")

Den nutida förståelsen av det kardiovaskulära systemet började med arbeten av läkaren William Harvey (1578–1657). Harvey beskrev blodcirkulationen i sin bok De otu ordis ("Om hjärtats och blodets rörelse"). Den engelske prästen Stephen Hales gjorde den första publicerade blodtrycksmätningen år 1733.[65][66] Beskrivningar av hypertoni som sjukdom gjordes av bland andra Thomas Young år 1808 och Richard Bright år 1836.[65] Den första rapporten om förhöjt blodtryck hos en person utan tecken på njursjukdom gjordes av Frederick Akbar Mahomed (1849–1884).[67] Hypertoni som klinisk förekomst etablerades först 1896 med Scipione Riva-Roccis uppfinning av en blodtrycksmätare med manschett år 1896.[68] Denna uppfinning gjorde att blodtryck kunde mätas på sjukhuset. År 1905 förbättrade Nikolai Korotkoff tekniken genom att beskriva Korotkoff-ljud som hördes när artären auskulterades med ett stetoskop samtidigt som blodtrycksmätarens manschett var tömd.[66]

Behandlingen, av vad som då kallades "hard pulse disease" (”hård puls-sjukdom”), bestod förr i tiden av att minska blodmängden med åderlåtning eller med hjälp av iglar.[65] Den Gule Kejsaren av Kina, Cornelius Celsus, Galenos och Hippokrates förespråkade åderlåtning.[65] Under 1800- och 1900-talen, innan någon effektiv farmakologisk behandling för högt blodtryck blivit möjlig, användes tre behandlingsmetoder, alla med många biverkningar. I dessa behandlingar ingick strikt begränsning av natriumintag (till exempel risdieten [65]), sympatektomi (kirurgisk ablation av delar av sympatiska nervsystemet) och pyrogen terapi (injektion av ämnen som orsakade feber och därmed indirekt minskade blodtrycket).[65][69] Den första kemikalien mot hypertoni, natriumtiocyanat, användes år 1900, men hade många biverkningar och var inte populär.[65] Flera andra medel har utvecklats efter andra världskriget. De mest populära och ganska effektiva var tetrametylammoniumklorid och dess derivat hexametonium, hydralazin och reserpin (som härrör från medicinalväxten Rauwolfia serpentina). Det gjordes ett stort genombrott med upptäckterna av de första tillgängliga vältolererade orala medlen. Den första var klortiazid, vilket var det första tiaziddiuretikumet, hade utvecklats från antibiotikan sulfanilamid och blev tillgängligt år 1958.[65][70] Den ökade saltutsöndringen samtidigt som den förhindrade vätskeansamling. En randomiserad kontrollerad studie som sponsrades av Veterans Administration jämförde hydroklortiazid plus reserpin plus hydralazin jämfört med placebo. Studien avbröts i förtid eftersom de i gruppen med högt blodtryck som inte fick behandling utvecklade många fler komplikationer än de behandlade patienterna och det ansågs oetiskt att undanhålla dem från behandlingen. Studien fortsatte med personer med lågt blodtryck och det visade att behandling även hos personer med mild hypertoni minskade risken för kardiovaskulär död med mer än hälften.[71] År 1975 gavs Lasker special Public Health Award till den grupp som utvecklade klortiazid.[69] Resultaten från dessa studier föranledde allmänna hälsokampanjer för att öka allmänhetens medvetenhet om hypertoni och talade för mätning och behandling av högt blodtryck. Dessa åtgärder tycks ha bidragit åtminstone delvis till den 50-procentiga minskningen av stroke och ischemisk hjärtsjukdom som noterades mellan 1972 och 1994.[69]

Samhälle och kultur

[redigera | redigera wikitext]

Medvetenhet

[redigera | redigera wikitext]
Diagram som visar, förekomst av medvetenhet, behandling och kontroll av högt blodtryck vid en jämförelse mellan de fyra studierna av NHANES [72]

Hypertoni är den ledande orsaken till dödlighet i hjärt- och kärlsjukdom enligt Världshälsoorganisationen. Omkring hälften av alla personer som har högt blodtryck vet inte om att de har det.[11] World Hypertension League, en paraplyorganisation, inledde en global informationskampanj om hypertoni år 2005 och dedikerade 17 maj varje år som World Hypertension Day (WHD).[73][74]

Ekonomi

[redigera | redigera wikitext]

Högt blodtryck är det vanligaste kroniska medicinska problemet som ger upphov till besök i primärvårdsgivare i USA. American Heart Association uppskattar att de direkta och indirekta kostnaderna för högt blodtryck uppgick till 76,6 miljarder dollar år 2010.[75] I USA är 80 procent av personer som har högt blodtryck medvetna om sitt tillstånd och 71 procent tar blodtryckssänkande medicin. Men bara 48 procent, av de människor som är medvetna om att de har högt blodtryck, kontrollerar sitt tillstånd tillräckligt bra.[75] Brister i diagnos, behandling eller kontroll av högt blodtryck kan äventyra behandlingen av hypertoni.[76] Vårdgivare möter många hinder för att uppnå blodtryckskontroll, t.ex. motvillighet att ta flera mediciner för att uppnå målblodtrycket. Det är också en utmaning att hålla fast vid tidsscheman för läkemedelsbehandlingen och göra livsstilsförändringar. Icke desto mindre är det möjligt att uppnå målblodtrycket. Blodtryckssänkning minskar kostnaderna för avancerad sjukvård avsevärt.[77][78]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] ”About High Blood Pressure” (på amerikansk engelska). Centers for Disease Control and Prevention (CDC). 20 maj 2024. https://www.cdc.gov/high-blood-pressure/about/index.html. Läst 29 maj 2024. 
  2. ^ Whelton, Paul K.; Carey, Robert M.; Aronow, Wilbert S.; Casey, Donald E.; Collins, Karen J.; Dennison Himmelfarb, Cheryl (2018-06). ”2017 ACC/AHA/AAPA/ABC/ACPM/AGS/APhA/ASH/ASPC/NMA/PCNA Guideline for the Prevention, Detection, Evaluation, and Management of High Blood Pressure in Adults: A Report of the American College of Cardiology/American Heart Association Task Force on Clinical Practice Guidelines” (på engelska). Hypertension 71 (6). doi:10.1161/HYP.0000000000000065. ISSN 0194-911X. https://www.ahajournals.org/doi/10.1161/HYP.0000000000000065. Läst 29 maj 2024. 
  3. ^ [a b c d e f g h i j] Mancia, Giuseppe; Kreutz, Reinhold; Brunström, Mattias; Burnier, Michel; Grassi, Guido; Januszewicz, Andrzej (2023-12). ”2023 ESH Guidelines for the management of arterial hypertension The Task Force for the management of arterial hypertension of the European Society of Hypertension: Endorsed by the International Society of Hypertension (ISH) and the European Renal Association (ERA)” (på engelska). Journal of Hypertension 41 (12): sid. 1874–2071. doi:10.1097/HJH.0000000000003480. ISSN 0263-6352. https://journals.lww.com/10.1097/HJH.0000000000003480. Läst 29 maj 2024. 
  4. ^ National Clinical Guidance Centre (August 2011). ”7 Diagnosis of Hypertension, 7.5 Link from evidence to recommendations”. Hypertension (NICE CG 127). National Institute for Health and Clinical Excellence. sid. 102. http://www.nice.org.uk/nicemedia/live/13561/56007/56007.pdf. Läst 15 januari 2014  Arkiverad 23 juli 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ Chobanian AV, Bakris GL, Black HR, et al. (December 2003). ”Seventh report of the Joint National Committee on Prevention, Detection, Evaluation, and Treatment of High Blood Pressure”. Hypertension 42 (6): sid. 1206–52. doi:10.1161/01.HYP.0000107251.49515.c2. PMID 14656957. Arkiverad från originalet den 2012-05-20. https://web.archive.org/web/20120520105829/http://hyper.ahajournals.org/content/42/6/1206.long. Läst 15 januari 2014. 
  6. ^ [a b c] Poulter, Neil R; Prabhakaran, Dorairaj; Caulfield, Mark (2015). ”Hypertension” (på engelska). The Lancet 386 (9995): sid. 801–812. doi:10.1016/S0140-6736(14)61468-9. Läst 29 maj 2024. 
  7. ^ [a b] ”The fourth report on the diagnosis, evaluation, and treatment of high blood pressure in children and adolescents”. Pediatrics 114 (2 Suppl 4th Report): sid. 555–76. August 2004. PMID 15286277. 
  8. ^ [a b] Dionne JM, Abitbol CL, Flynn JT (January 2012). ”Hypertension in infancy: diagnosis, management and outcome”. Pediatr. Nephrol. 27 (1): sid. 17–32. doi:10.1007/s00467-010-1755-z. PMID 21258818. 
  9. ^ Luma GB, Spiotta RT (May 2006). ”Hypertension in children and adolescents”. Am Fam Physician 73 (9): sid. 1558–68. PMID 16719248. http://www.aafp.org/afp/20060501/1558.html.  Arkiverad 26 september 2007 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 26 september 2007. https://web.archive.org/web/20070926230038/http://www.aafp.org/afp/20060501/1558.html. Läst 15 januari 2014. 
  10. ^ Luma GB, Spiotta RT (may 2006). ”Hypertension in children and adolescents”. Am Fam Physician 73 (9): sid. 1558–68. PMID 16719248. 
  11. ^ [a b c d e f] (på engelska) Global report on hypertension: the race against a silent killer. Världshälsoorganisationen (WHO). ISBN 978-92-4-008106-2. https://www.who.int/publications-detail-redirect/9789240081062. Läst 29 maj 2024 
  12. ^ [a b] Fisher ND, Williams GH (2005). ”Hypertensive vascular disease”. i Kasper DL, Braunwald E, Fauci AS, et al.. Harrison's Principles of Internal Medicine (16th). New York, NY: McGraw-Hill. sid. 1463–81. ISBN 0-07-139140-1 
  13. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] O'Brien, Eoin; Beevers, D. G.; Lip, Gregory Y. H. (2007). ABC of hypertension. London: BMJ Books. ISBN 1-4051-3061-X 
  14. ^ Papadopoulos DP, Mourouzis I, Thomopoulos C, Makris T, Papademetriou V (December 2010). ”Hypertension crisis”. Blood Press. 19 (6): sid. 328–36. doi:10.3109/08037051.2010.488052. PMID 20504242. 
  15. ^ [a b c d] Marik PE, Varon J (June 2007). ”Hypertensive crises: challenges and management”. Chest 131 (6): sid. 1949–62. doi:10.1378/chest.06-2490. PMID 17565029. http://journal.chestnet.org/article/S0012-3692(15)37535-8/fulltext. 
  16. ^ Gibson, Paul (30 juli 2009). ”Hypertension and Pregnancy”. eMedicine Obstetrics and Gynecology. Medscape. http://emedicine.medscape.com/article/261435-overview. Läst 16 juni 2009. 
  17. ^ [a b] Rodriguez-Cruz, Edwin; Ettinger, Leigh M (6 april 2010). ”Hypertension”. eMedicine Pediatrics: Cardiac Disease and Critical Care Medicine. Medscape. http://emedicine.medscape.com/article/889877-overview. Läst 16 juni 2009. 
  18. ^ ”Global health risks: mortality and burden of disease attributable to selected major risks.”. World Health Organization. 2009. http://www.who.int/healthinfo/global_burden_disease/GlobalHealthRisks_report_full.pdf. Läst 10 februari 2012. 
  19. ^ Lewington S, Clarke R, Qizilbash N, Peto R, Collins R (December 2002). ”Age-specific relevance of usual blood pressure to vascular mortality: a meta-analysis of individual data for one million adults in 61 prospective studies”. Lancet 360 (9349): sid. 1903–13. doi:10.1016/S0140-6736(02)11911-8. PMID 12493255. 
  20. ^ Singer DR, Kite A (June 2008). ”Management of hypertension in peripheral arterial disease: does the choice of drugs matter?”. European Journal of Vascular and Endovascular Surgery 35 (6): sid. 701–8. doi:10.1016/j.ejvs.2008.01.007. PMID 18375152. 
  21. ^ Zeng C, Villar VA, Yu P, Zhou L, Jose PA (April 2009). ”Reactive oxygen species and dopamine receptor function in essential hypertension”. Clinical and Experimental Hypertension 31 (2): sid. 156–78. doi:10.1080/10641960802621283. PMID 19330604. 
  22. ^ [a b] Carretero OA, Oparil S (January 2000). ”Essential hypertension. Part I: Definition and etiology”. Circulation 101 (3): sid. 329–35. doi:10.1161/01.CIR.101.3.329. PMID 10645931. http://circ.ahajournals.org/content/101/3/329.long. 
  23. ^ Vasan, RS; Beiser, A, Seshadri, S, Larson, MG, Kannel, WB, D'Agostino, RB, Levy, D (2002 Feb 27). ”Residual lifetime risk for developing hypertension in middle-aged women and men: The Framingham Heart Study.”. JAMA: the journal of the American Medical Association 287 (8): sid. 1003-10. PMID 11866648. 
  24. ^ ”Genetic Variants in Novel Pathways Influence Blood Pressure and Cardiovascular Disease Risk”. 11 september 2011. doi:10.1038/nature10405. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3340926/. Läst 28 augusti 2022. 
  25. ^ Lifton, RP; Gharavi, AG, Geller, DS (2001 Feb 23). ”Molecular mechanisms of human hypertension.”. Cell 104 (4): sid. 545-56. PMID 11239411. 
  26. ^ He, FJ; MacGregor, GA (2009 Jun). ”A comprehensive review on salt and health and current experience of worldwide salt reduction programmes.”. Journal of human hypertension 23 (6): sid. 363-84. PMID 19110538. 
  27. ^ [a b] Dickinson HO, Mason JM, Nicolson DJ, Campbell F, Beyer FR, Cook JV, Williams B, Ford GA. Lifestyle interventions to reduce raised blood pressure: a systematic review of randomized controlled trials. J Hypertens. 2006;24:215-33.
  28. ^ Haslam DW, James WP (2005). ”Obesity”. Lancet 366 (9492): sid. 1197–209. doi:10.1016/S0140-6736(05)67483-1. PMID 16198769. 
  29. ^ Whelton PK, He J, Appel LJ, Cutler JA, Havas S, Kotchen TA et al. (2002). ”Primary prevention of hypertension: Clinical and public health advisory from The National High Blood Pressure Education Program”. JAMA 288 (15): sid. 1882–8. doi:10.1001/jama.288.15.1882. PMID 12377087. 
  30. ^ Mesas AE, Leon-Muñoz LM, Rodriguez-Artalejo F, Lopez-Garcia E. The effect of coffee on blood pressure and cardiovascular disease in hypertensive individuals: A systematic review and meta-analysis. Am J Clin Nutr. 2011;94:1113–26.
  31. ^ Sorof J, Daniels S (October 2002). ”Obesity hypertension in children: a problem of epidemic proportions”. Hypertension 40 (4): sid. 441–447. doi:10.1161/01.HYP.0000032940.33466.12. PMID 12364344. Arkiverad från originalet den 2012-12-05. https://archive.is/20121205010228/http://hyper.ahajournals.org/cgi/pmidlookup?view=long&pmid=12364344. Läst 3 juni 2009. 
  32. ^ [a b] Lawlor, DA; Smith, GD (2005 May). ”Early life determinants of adult blood pressure.”. Current opinion in nephrology and hypertension 14 (3): sid. 259-64. PMID 15821420. 
  33. ^ Dluhy RG, Williams GH. Endocrine hypertension. In: Wilson JD, Foster DW, Kronenberg HM, eds. Williams Textbook of Endocrinology. 9th ed. Philadelphia, Pa: WB Saunders; 1998:729-49.
  34. ^ Grossman E, Messerli FH (January 2012). ”Drug-induced Hypertension: An Unappreciated Cause of Secondary Hypertension”. Am. J. Med. 125 (1): sid. 14–22. doi:10.1016/j.amjmed.2011.05.024. PMID 22195528. 
  35. ^ Conway J (April 1984). ”Hemodynamic aspects of essential hypertension in humans”. Physiol. Rev. 64 (2): sid. 617–60. PMID 6369352. 
  36. ^ Folkow B (April 1982). ”Physiological aspects of primary hypertension”. Physiol. Rev. 62 (2): sid. 347–504. PMID 6461865. 
  37. ^ Struijker Boudier HA, le Noble JL, Messing MW, Huijberts MS, le Noble FA, van Essen H (December 1992). ”The microcirculation and hypertension”. J Hypertens Suppl 10 (7): sid. S147–56. PMID 1291649. 
  38. ^ Safar ME, London GM (August 1987). ”Arterial and venous compliance in sustained essential hypertension”. Hypertension 10 (2): sid. 133–9. PMID 3301662. 
  39. ^ Schiffrin EL (February 1992). ”Reactivity of small blood vessels in hypertension: relation with structural changes. State of the art lecture”. Hypertension 19 (2 Suppl): sid. II1–9. PMID 1735561. 
  40. ^ Chobanian AV (August 2007). ”Clinical practice. Isolated systolic hypertension in the elderly”. N. Engl. J. Med. 357 (8): sid. 789–96. doi:10.1056/NEJMcp071137. PMID 17715411. 
  41. ^ Zieman SJ, Melenovsky V, Kass DA (May 2005). ”Mechanisms, pathophysiology, and therapy of arterial stiffness”. Arterioscler. Thromb. Vasc. Biol. 25 (5): sid. 932–43. doi:10.1161/01.ATV.0000160548.78317.29. PMID 15731494. 
  42. ^ Navar LG (December 2010). ”Counterpoint: Activation of the intrarenal renin-angiotensin system is the dominant contributor to systemic hypertension”. J. Appl. Physiol. 109 (6): sid. 1998–2000; discussion 2015. doi:10.1152/japplphysiol.00182.2010a. PMID 21148349. 
  43. ^ Esler M, Lambert E, Schlaich M (December 2010). ”Point: Chronic activation of the sympathetic nervous system is the dominant contributor to systemic hypertension”. J. Appl. Physiol. 109 (6): sid. 1996–8; discussion 2016. doi:10.1152/japplphysiol.00182.2010. PMID 20185633. 
  44. ^ Versari D, Daghini E, Virdis A, Ghiadoni L, Taddei S (June 2009). ”Endothelium-dependent contractions and endothelial dysfunction in human hypertension”. Br. J. Pharmacol. 157 (4): sid. 527–36. doi:10.1111/j.1476-5381.2009.00240.x. PMID 19630832. 
  45. ^ Marchesi C, Paradis P, Schiffrin EL (July 2008). ”Role of the renin-angiotensin system in vascular inflammation”. Trends Pharmacol. Sci. 29 (7): sid. 367–74. doi:10.1016/j.tips.2008.05.003. PMID 18579222. 
  46. ^ ”NPS Prescribing Practice Review 52: Treating hypertension”. NPS Medicines Wise. 1 september 2010. Arkiverad från originalet den februari 22, 2011. https://web.archive.org/web/20110222125432/http://www.nps.org.au/health_professionals/publications/prescribing_practice_review/current/prescribing_practice_review_52. Läst 5 november 2010. 
  47. ^ Siebenhofer, A; Jeitler, K, Berghold, A, Waltering, A, Hemkens, LG, Semlitsch, T, Pachler, C, Strametz, R, Horvath, K (2011-09-07). Siebenhofer, Andrea. red. ”Long-term effects of weight-reducing diets in hypertensive patients”. Cochrane database of systematic reviews (Online) 9: sid. CD008274. doi:10.1002/14651858.CD008274.pub2. PMID 21901719. 
  48. ^ Blumenthal JA; Babyak MA; Hinderliter A; Watkins, L. L.; Craighead, L.; Lin, P.-H.; Caccia, C.; Johnson, J.; et al. (January 2010). ”Effects of the DASH diet alone and in combination with exercise and weight loss on blood pressure and cardiovascular biomarkers in men and women with high blood pressure: the ENCORE study”. Arch. Intern. Med. 170 (2): sid. 126–35. doi:10.1001/archinternmed.2009.470. PMID 20101007. 
  49. ^ Greenhalgh, J. (2009) (på engelska). The effects of biofeedback for the treatment of essential hypertension: a systematic review. NIHR Journals Library. doi:10.3310/hta13460. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK56826/. Läst 27 augusti 2022 
  50. ^ Rainforth MV, Schneider RH, Nidich SI, Gaylord-King C, Salerno JW, Anderson JW (December 2007). ”Stress Reduction Programs in Patients with Elevated Blood Pressure: A Systematic Review and Meta-analysis”. Curr. Hypertens. Rep. 9 (6): sid. 520–8. doi:10.1007/s11906-007-0094-3. PMID 18350109. 
  51. ^ Ospina MB; Bond K; Karkhaneh M; Tjosvold, L; Vandermeer, B; Liang, Y; Bialy, L; Hooton, N; et al. (June 2007). ”Meditation practices for health: state of the research”. Evid Rep Technol Assess (Full Rep) (155): sid. 1–263. PMID 17764203. 
  52. ^ He, FJ; MacGregor, GA (2004). ”Effect of longer-term modest salt reduction on blood pressure.”. Cochrane database of systematic reviews (Online) (3): sid. CD004937. PMID 15266549. Arkiverad från originalet den 2011-07-15. https://web.archive.org/web/20110715200059/http://onlinelibrary.wiley.com/o/cochrane/clsysrev/articles/CD004937/frame.html. Läst 15 januari 2014. 
  53. ^ He, Feng J (2013-04-30) (på engelska). Effect of longer-term modest salt reduction on blood pressure. John Wiley & Sons, Ltd. doi:10.1002/14651858.cd004937.pub2. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/14651858.CD004937.pub2/abstract. Läst 5 december 2016 
  54. ^ ”Mindre salt – effekter på blodtrycket”. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). https://www.sbu.se/2014_03. Läst 5 december 2016. 
  55. ^ ”Your Guide To Lowering Your Blood Pressure With DASH” (PDF). http://www.nhlbi.nih.gov/health/public/heart/hbp/dash/new_dash.pdf. Läst 8 juni 2009. 
  56. ^ Nelson, Mark. ”Drug treatment of elevated blood pressure”. Australian Prescriber (33): sid. 108–112. Arkiverad från originalet den augusti 26, 2010. https://web.archive.org/web/20100826074015/http://www.australianprescriber.com/magazine/33/4/108/12. Läst 11 augusti 2010. 
  57. ^ ”Högt blodtryck”. 1177. 10 juni 2022. https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/hjarta-och-blodkarl/blodtryck/hogt-blodtryck/. Läst 29 maj 2024. 
  58. ^ Coles, Sarah; Fisher, Lynn; Lin, Kenneth W.; Lyon, Corey; Vosooney, Alexis A.; Bird, Melanie D. (2022-12). ”Blood Pressure Targets in Adults With Hypertension: A Clinical Practice Guideline From the AAFP”. American Family Physician 106 (6): sid. Online. ISSN 1532-0650. PMID 36521481. https://www.aafp.org/dam/AAFP/documents/journals/afp/AAFPHypertensionGuideline.pdf. Läst 29 maj 2024. 
  59. ^ Eni C. Okonofua; Kit N. Simpson; Ammar Jesri; Shakaib U. Rehman; Valerie L. Durkalski; Brent M. Egan (January 23, 2006). ”Therapeutic Inertia Is an Impediment to Achieving the Healthy People 2010 Blood Pressure Control Goals”. Hypertension 47 (2006;47:345): sid. 345–51. doi:10.1161/01.HYP.0000200702.76436.4b. PMID 16432045. Arkiverad från originalet den 2011-06-29. https://web.archive.org/web/20110629114555/http://hyper.ahajournals.org/cgi/content/abstract/47/3/345. Läst 22 november 2009. 
  60. ^ Klarenbach, SW; McAlister, FA, Johansen, H, Tu, K, Hazel, M, Walker, R, Zarnke, KB, Campbell, NR, Canadian Hypertension Education, Program (2010 May). ”Identification of factors driving differences in cost effectiveness of first-line pharmacological therapy for uncomplicated hypertension.”. The Canadian journal of cardiology 26 (5): sid. e158-63. PMID 20485695. 
  61. ^ Sever PS, Messerli FH (October 2011). ”Hypertension management 2011: optimal combination therapy”. Eur. Heart J. 32 (20): sid. 2499–506. doi:10.1093/eurheartj/ehr177. PMID 21697169. 
  62. ^ Wright JM, Musini VM (2009). Wright, James M. red. ”First-line drugs for hypertension”. Cochrane Database Syst Rev (3): sid. CD001841. doi:10.1002/14651858.CD001841.pub2. PMID 19588327. 
  63. ^ [a b] Musini VM, Tejani AM, Bassett K, Wright JM (2009). Musini, Vijaya M. red. ”Pharmacotherapy for hypertension in the elderly”. Cochrane Database Syst Rev (4): sid. CD000028. doi:10.1002/14651858.CD000028.pub2. PMID 19821263. 
  64. ^ Burt VL; Whelton P; Roccella EJ; Brown, C; Cutler, JA; Higgins, M; Horan, MJ; Labarthe, D (March 1995). ”Prevalence of hypertension in the US adult population. Results from the Third National Health and Nutrition Examination Survey, 1988–1991”. Hypertension 25 (3): sid. 305–13. PMID 7875754. Arkiverad från originalet den 2018-10-06. https://web.archive.org/web/20181006114149/http://level1diagnostics.com/research/P/PrevalenceOfHypertensionInTheUSAdultPopulation.pdf. Läst 5 juni 2009.  Arkiverad 6 oktober 2018 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 6 oktober 2018. https://web.archive.org/web/20181006114149/http://level1diagnostics.com/research/P/PrevalenceOfHypertensionInTheUSAdultPopulation.pdf. Läst 6 oktober 2018. 
  65. ^ [a b c d e f g h] Esunge PM (October 1991). ”From blood pressure to hypertension: the history of research”. J R Soc Med 84 (10): sid. 621. PMID 1744849. 
  66. ^ [a b] Kotchen TA (October 2011). ”Historical trends and milestones in hypertension research: a model of the process of translational research”. Hypertension 58 (4): sid. 522–38. doi:10.1161/HYPERTENSIONAHA.111.177766. PMID 21859967. 
  67. ^ Swales JD, red (1995). Manual of hypertension. Oxford: Blackwell Science. sid. xiii. ISBN 0-86542-861-1 
  68. ^ Postel-Vinay N, red (1996). A century of arterial hypertension 1896–1996. Chichester: Wiley. sid. 213. ISBN 0-471-96788-2 
  69. ^ [a b c] Dustan HP, Roccella EJ, Garrison HH (September 1996). ”Controlling hypertension. A research success story”. Arch. Intern. Med. 156 (17): sid. 1926–35. doi:10.1001/archinte.156.17.1926. PMID 8823146. 
  70. ^ Novello FC, Sprague JM (1957). ”Benzothiadiazine dioxides as novel diuretics”. J. Am. Chem. Soc. 79 (8): sid. 2028. doi:10.1021/ja01565a079. 
  71. ^ Freis ED (1974). ”The Veterans Administration Cooperative Study on Antihypertensive Agents. Implications for Stroke Prevention” (PDF). Stroke 5 (1): sid. 76–77. doi:10.1161/01.STR.5.1.76. PMID 4811316. http://stroke.ahajournals.org/content/5/1/76.long. 
  72. ^ [246]
  73. ^ Chockalingam A (May 2007). ”Impact of World Hypertension Day”. Canadian Journal of Cardiology 23 (7): sid. 517–9. doi:10.1016/S0828-282X(07)70795-X. PMID 17534457. 
  74. ^ Chockalingam A (June 2008). ”World Hypertension Day and global awareness”. Canadian Journal of Cardiology 24 (6): sid. 441–4. doi:10.1016/S0828-282X(08)70617-2. PMID 18548140. 
  75. ^ [a b] Lloyd-Jones D, Adams RJ, Brown TM, et al. (February 2010). ”Heart disease and stroke statistics--2010 update: a report from the American Heart Association”. Circulation 121 (7): sid. e46–e215. doi:10.1161/CIRCULATIONAHA.109.192667. PMID 20019324. 
  76. ^ Alcocer L, Cueto L (June 2008). ”Hypertension, a health economics perspective”. Therapeutic Advances in Cardiovascular Disease 2 (3): sid. 147–55. doi:10.1177/1753944708090572. PMID 19124418. http://journals.sagepub.com/doi/pdf/10.1177/1753944708090572. Läst 20 juni 2009. 
  77. ^ William J. Elliott (October 2003). ”The Economic Impact of Hypertension”. The Journal of Clinical Hypertension 5 (4): sid. 3–13. doi:10.1111/j.1524-6175.2003.02463.x. PMID 12826765. 
  78. ^ Coca A (2008). ”Economic benefits of treating high-risk hypertension with angiotensin II receptor antagonists (blockers)”. Clinical Drug Investigation 28 (4): sid. 211–20. doi:10.2165/00044011-200828040-00002. PMID 18345711. 
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Hypertension, 15 januari 2014.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Hypertoni&oldid=54856589”