Sandlöpare

	Sandlöpare; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Adult sandlöpare i vinterdräkt.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Vadarfåglar; Charadriiformes
Underordning	Vadare; Charadrii
Familj	Snäppor; Scolopacidae
Släkte	Calidris
Art	Sandlöpare; C. alba
Vetenskapligt namn
	§ Calidris alba
Auktor	Pallas, 1764
Utbredning
Synonymer
	Crocethia alba; Erolia alba;
	Adult sandlöpare i eklipsdräkt innan häckningsdräkt. Fotograferad på Helgoland den 5 maj.

För ödlesläktet, se sandlöpare (ödlor).

Sandlöpare (Calidris alba) är en fågel som tillhör familjen snäppor. Den häckar cirkumpolärt i Arktis och övervintrar i både Afrika, Sydamerika och Australien. Under flyttningen passerar den stora delar av Europa och Nordamerika.

Kännetecken

Utseende

Sandlöparen är 18–21 centimeter lång, ungefär lika stor som en kärrsnäppa (Calidris alpina). I jämförelse med kärrsnäppan har den en kortare ganska tjock näbb. Dess vingspann blir 40–45 cm. Näbben och benen är svarta. Den har tre tår, eftersom den saknar baktå.

I häckningsdräkt (juli–aug) är ovansidan gråbrun, huvud och hals rödbrun medan undersidan är vit. Under våren (apr–maj) bär den adulta sandlöparen en eklipsdräkt då huvud och hals är mer gråbrunspräcklig. Den anlägger häckningsdräkt genom att dessa fjäderpartier slits och på så sätt avslöjar de starkare färgade fjädrarna under.

I adult vinterdräkt är den mycket ljus, med ljusgrå ovansida och hjässa, vitt ansikte och undersida och en mörkare grå fläck på skuldran. Den juvenila fågeln är svartvit och har en mycket mer kontrastrik dräkt än den vuxna fågeln.

Ovansidan av vingen är till mönster och färg ganska lik kärrsnäppans i svart och vitt, men sandlöparen har ett bredare vitt vingband och närmast kroppen är vingen ljusgrå till skillnad från kärrsnäppans mer gråbruna nyans. De mittersta stjärtpennorna är svarta.

Läte

Flyktlätet är ett snärtigt "plitt",^[2] medan spellätet beskrivs som komplext med drillande och kväkande ljud^[3].

Utbredning och systematik

Sandlöparens häckningsområde. Den svarta randen utgör den ungefärliga sydgränsen för sandlöparens utbredning under häckningen.

Sandlöparen häckar cirkumpolärt i Arktis och är en långflyttare som övervintrar i Sydamerika, Afrika och Australien. Mer än 25% av populationen som flyttar utmed östra Atlanten övervintrar i ögruppen Bijagos i Guinea-Bissau , Afrika.^[4].

Systematik

Eftersom den skiljer sig något till utseende från andra Calidris-snäppor har det föreslagits att den borde placeras i det egna monotypiska släktet Crocethia. Sentida forskning^[5]^[6]^[7] indikerar istället att den är en ganska typisk Calidris-snäppa närmast släkt med kärrsnäppa och skärsnäppa (Calidris maritima).

De flesta taxonomiska auktoriteter, som tongivande International Ornithological Congress (IOC) och svenska BirdLife Sverige, delar idag upp sandlöparen i en holarktisk underart, vanlig sandlöpare^[8] C. a. alba och en nearktisk C. a. rubida(Gmelin, 1789).

Förekomst i Sverige

Sandlöparen visar sig sparsamt i Sverige under flyttningen.^[9]

Levnadssätt

Sandlöparen ses utanför häckningstid ofta på sandstränder då de snabbt springer fram och tillbaka, i en cyklisk rörelse och plockar föda, och samtidigt undviker bränningarna som översköljer stranden. Vintertid består födan av små krabbor och andra små ryggradslösa djur som den plockar i vattenbrynet på sandstränder. På häckningsplatserna äter fåglarna mestadels insekter och en del växtmaterial.

En vinterflock med sandlöpare som uppvisar sitt typiska beteende då de födosöker springande i vågkanten som sköljer över stranden. Fotograferat i närheten Tokeland, Washington, USA.

Häckning

På våren återvänder den till den arktiska tundran och lägger tre till fyra ägg i en grop på marken, som är sparsamt fodrad med grässtrån och lavar. Äggen är olivfärgade med bruna fläckar. Ofta sker två häckningar.

Status och hot

Sandlöparen är en vida spridd och talrik vadare med en världspopulation som uppskattats bestå av mellan 620 000 och 700 000 individer.^[10] Beståndsutvecklingen är osäker, där vissa bestånd minskar medan andra ökar, är stabila eller är oklara.^[10] I Nordamerika har inventeringar från både häckningstid och vintertid visat på stabila trender de senaste 40 åren.^[1] Dessa studier täcker dock mindre än hälften av artens utbredningsområde i Nordamerika.^[1] Trenden i Europa är okänd.^[11]

Sandlöparen har visat sig vara känslig för störningar på de stränder där den rastar och övervintrar,^[12] från exempelvis fritidsaktiviteter och lösspringande hundar.^[13] Den är även mottaglig för fågelinfluensan och riskeras därför att bli smittad i framtida utbrott.^[14] I östra Asien hotas arten av miljöförstöring och störningar vid viktiga rastplatser utmed Gula havet.^[15]

Taxonomi och namn

Sandlöparen beskrevs vetenskapligt av Peter Simon Pallas 1764. Den vita vinterdräkten har givit upphov till dess vetenskapliga artnamn alba vilket betyder "vit" på latin. På svenska har den tidigare även kallats föränderliga sandlöparen ^[16]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Sanderling, 13 september 2005.

Noter

^ [a b c] BirdLife International 2016 Calidris alba . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 16 december 2021.
^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 148. ISBN 978-91-7424-039-9
^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 156. ISBN 0-679-45120-X
^ Asbirk, S., Salvig, J. C., Rasmussen, P. A. F. & Kjeldsen, J. P. (1994) Ett vadehav i Vestafrika, Dansk Ornithologisk Forenings Tidsskrift (D.O.F.T.), vol.88, sid:6-8
^ Thomas, Gavin H., Wills, Matthew A. & Székely, Tamás (2004) A supertree approach to shorebird phylogeny. BMC journals, vol.4, sid:28, doi:10.1186/1471-2148-4-28 PDF fulltext Supplement.
^ Gibson, R. (2010), “Phylogenetic Relationships among the Scolopaci (Aves: Charadriiformes): Implications for the Study of Behavioural Evolution”, M.Sc. thesis, University of Toronto.
^ Banks, R.C. (2012), Classification and Nomenclature of the Sandpipers (Aves: Arenariinae), Zootaxa 3513, 86-88. PDF
^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
^ Sandlöpare i Artportalen
^ [a b] Wetlands International. 2015. Waterbird Population Estimates. Hämtad från [wpe.wetlands.org wpe.wetlands.org].
^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
^ del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
^ Thomas, K.; Kvitek, R. G.; Bretz, C. 2003. Effects of human activity on the foraging behavior of sanderlings Calidris alba. Biological Conservation 109: 67-71.
^ Melville, D.S. and Shortridge, K.F. 2006. Migratory waterbirds and avian influenza in the East Asian-Australasian Flyway with particular reference to the 2003-2004 H5N1 outbreak. In: G. Boere, C. Galbraith and D. Stroud (eds), Waterbirds around the world, pp. 432-438. The Stationery Office, Edinburgh, U.K.
^ Kelin, C.; Qiang, X. 2006. Conserving migratory shorebirds in the Yellow Sea region. In: Boere, G.; Galbraith, C., Stroud, D. (ed.), Waterbirds around the world, pp. 319. The Stationery Office, Edinburgh, UK.
^ Nilsson, Sven (1858) Skandinavisk Fauna, Foglarna, band 1, 3:e upplagan

Källor

Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 181-182. ISBN 91-1-913142-9
Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör sandlöpare.
Bilder & media
Wikispecies har information om sandlöpare.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder

[IUCN-1] [a b c] BirdLife International 2016 Calidris alba . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 16 december 2021.

[Fågelguiden-2] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 148. ISBN 978-91-7424-039-9

[Sibley-3] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 156. ISBN 0-679-45120-X

[4] Asbirk, S., Salvig, J. C., Rasmussen, P. A. F. & Kjeldsen, J. P. (1994) Ett vadehav i Vestafrika, Dansk Ornithologisk Forenings Tidsskrift (D.O.F.T.), vol.88, sid:6-8

[5] Thomas, Gavin H., Wills, Matthew A. & Székely, Tamás (2004) A supertree approach to shorebird phylogeny. BMC journals, vol.4, sid:28, doi:10.1186/1471-2148-4-28 PDF fulltext Supplement.

[6] Gibson, R. (2010), “Phylogenetic Relationships among the Scolopaci (Aves: Charadriiformes): Implications for the Study of Behavioural Evolution”, M.Sc. thesis, University of Toronto.

[7] Banks, R.C. (2012), Classification and Nomenclature of the Sandpipers (Aves: Arenariinae), Zootaxa 3513, 86-88. PDF

[Sverigelistan-8] Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18

[9] Sandlöpare i Artportalen

[WI-10] [a b] Wetlands International. 2015. Waterbird Population Estimates. Hämtad från [wpe.wetlands.org wpe.wetlands.org].

[11] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.

[12] Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

[13] Thomas, K.; Kvitek, R. G.; Bretz, C. 2003. Effects of human activity on the foraging behavior of sanderlings Calidris alba. Biological Conservation 109: 67-71.

[14] Melville, D.S. and Shortridge, K.F. 2006. Migratory waterbirds and avian influenza in the East Asian-Australasian Flyway with particular reference to the 2003-2004 H5N1 outbreak. In: G. Boere, C. Galbraith and D. Stroud (eds), Waterbirds around the world, pp. 432-438. The Stationery Office, Edinburgh, U.K.

[15] Kelin, C.; Qiang, X. 2006. Conserving migratory shorebirds in the Yellow Sea region. In: Boere, G.; Galbraith, C., Stroud, D. (ed.), Waterbirds around the world, pp. 319. The Stationery Office, Edinburgh, UK.

[16] Nilsson, Sven (1858) Skandinavisk Fauna, Foglarna, band 1, 3:e upplagan

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]