Hoppa till innehållet

Vintergatans centrum

Från Wikipedia
Vintergatans centrum visas i den ljusa övre vänstra delen av bilden som är tagen av en av 2MASS infraröda teleskopen.

Vintergatans centrum är mittpunkten i galaxen Vintergatan. Den uppskattas vara belägen på avståndet 24–28,4 kiloljusår (kly) (7,4–8,7 kiloparsek(kpc))[1] från jorden i samma riktning som stjärnbilderna Skytten, Ormbäraren och Skorpionen där Vintergatan lyser som mest. Den sammanfaller med den ljusstarka och kompakta radiokällan Sagittarius A*.

Inom en parsek från centrumet finns ungefär 10 miljoner stjärnor per kubikparsek,[2] mestadels röda jättar. Där finns även en märkbar andel av superjättar och Wolf-Rayet-stjärnor från en stjärnbildningshändelse för cirka 1 miljon år sedan. I Vintergatans centrum finns ett supermassivt svart hål som driver Sagittarius A* radiokälla.

Avstånd till Vintergatans centrum

[redigera | redigera wikitext]

Det exakta avståndet mellan solsystemet och Vintergatans centrum är osäkert.[3] De senaste uppskattningarna med geometriska metoder och standardljuskällor ger följande avstånd:

  • 7,4 ± 0,3 kpc (≈24 ± 1 kly)[1]
  • 7,62 ± 0,32 kpc (≈24.8 ± 1 kly)[4]
  • 7,7 ± 0,7 kpc (≈25,1 ± 2,3 kly)[5]
  • 7,94 eller 8,0 ± 0,5 kpc (≈26 ± 1,6 kly)[6][7][8]
  • 8,0 ± 0,25 kpc (≈26 ± 0,8 kly)[8]
  • 8,33 ± 0,35 kpc (≈27 ± 1,1 kly)[9]
  • 8,7 ± 0,5 kpc (≈28,4 ± 1,6 kly)[10]

En noggrann bestämning av avståndet till Vintergatans centrum som bygger på variabla stjärnor (till exempel RR Lyrae-variabler) eller standardljus (till exempel Hertzsprung–Russell-anhopningen av röda jättar) hindras av många effekter, såsom tvetydighet om skymningseffekter och osäkerhet om hur medelavståndet till en grupp av variabla stjärnor, som finns i riktning mot den galaktiska mitten, förhåller sig till avståndet till Vintergatans centrum.[11][12]

Supermassivt svart hål

[redigera | redigera wikitext]

Den komplexa astronomiska radiokällan Sagittarius A verkar vara belägen nästan exakt vid Vintergatans centrum och innehåller en intensiv kompakt radiokälla, Sagittarius A*, som sammanfaller med ett supermassivt svart hål i mitten av Vintergatan. Ansamling av gas till det svarta hålet, som förmodligen omsluts av en stoftskiva, skulle frigöra energi för att driva radiokällan, som är mycket större än det svarta hålet. Den senare är för liten för att kunna observeras med nuvarande instrument.

En studie 2008 med sammankopplade radioteleskop i Hawaii, Arizona och Kalifornien (Very Long Baseline Interferometry) mätte diametern på Sagittarius A* till 44 miljoner kilometer (0,3 AE).[13][14] Som jämförelse är radien av jordens bana runt solen cirka 150 miljoner kilometer (1,0 AE), medan Merkurius' avstånd från solen vid närmaste passage (perihelion) är 46 miljoner kilometer (0,3 AE). Sålunda är radiokällans diameter något mindre än avståndet från Merkurius till solen.

Forskare vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik i Tyskland, som använder teleskop i Chile, har bekräftat förekomsten av ett supermassivt svart hål i Vintergatans centrum med en massa som är 4,3 miljoner gånger större än solens massa.[9] Den 5 januari 2015 rapporterade NASA att man observerat en röntgenflare 400 gånger starkare än vanligt från Sagittarius A*. Den ovanliga händelsen kan enligt astronomer ha orsakats av att en asteroid faller in i det svarta hålet eller genom komplikationer i magnetfältslinjer inom gas som strömmar in i Sagittarius A*.[15]

Stjärnor i centrum

[redigera | redigera wikitext]

Inom en parsek från Sagittarius A* finns ungefär 10 miljoner stjärnor per kubikparsek.[2] Även om de flesta är gamla röda jättestjärnor, är Vintergatans centrum också rikt på andra massiva stjärnor. Mer än 100 OB och Wolf-Rayet-stjärnor har hittills identifierats där.[16] De verkar ha bildats i en enda stjärnformationshändelse för några miljoner år sedan. Förekomsten av dessa relativt unga stjärnor var en överraskning för experter, som förväntade tidvattenkrafterna från det centrala svarta hålet skulle förhindra bildandet. Denna paradox av ”ungdomar” är ännu starkare för stjärnor som ligger på mycket snäva banor kring Sagittarius A*, som S2 och S0-102. De scenarier som åberopas för att förklara denna bildning involverar antingen stjärnformation i en massiv stjärnklusteroffset från Vintergatans centrum, som skulle ha flyttat sig till dess nuvarande läge från där de en gång bildats eller stjärnformation i en massiv kompakt gasskiva runt det centrala svarta hålet. De flesta av dessa 100 unga, massiva stjärnor verkar koncentrera sig inom en eller två skivor, snarare än slumpmässigt fördelade inom den centrala parseken.[17][18] Denna observation medger för närvande dock inte några konkreta slutsatser kring detta.

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Francis, Charles; Anderson, Erik (juni 2014). ”Two estimates of the distance to the Galactic Centre”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 441 (2): sid. 1105–1114. doi:10.1093/mnras/stu631. https://arxiv.org/abs/1309.2629. 
  2. ^ [a b] Ryden, Barbara (20 februari 2003). ”The Center of Our Galaxy”. http://www.astronomy.ohio-state.edu/~ryden/ast162_7/notes31.html. Läst 10 december 2018. ”Within a parsec of the galactic center, the estimated number density of stars is about 10 million stars per cubic parsec.” 
  3. ^ Malkin, Zinovy M. (februari 2013). ”Analysis of Determinations of the Distance between the Sun and the Galactic Center”. Astronomy Reports 57 (2): sid. 128–133. doi:10.1134/S1063772913020078. https://arxiv.org/abs/1301.7011.  Original på ryska: Малкин, З. М. (2013). ”Об определении расстояния от Солнца до центра Галактики” (på ryska). Astronomicheskii Zhurnal 90 (2): sid. 152–157. doi:10.7868/S0004629913020072. 
  4. ^ Eisenhauer, F.; Genzel, R.; Alexander, T.; Abuter, R.; Paumard, T.; Ott, T.; Gilbert, A.; Gillessen, S.; et al. (2005). ”SINFONI in the Galactic Center: Young Stars and Infrared Flares in the Central Light-Month”. Astrophysical Journal 628 (1): sid. 246–259. doi:10.1086/430667. https://arxiv.org/abs/astro-ph/0502129. 
  5. ^ Majaess, D.J.; Turner, D.G.; Lane, D.J. (2009). ”Characteristics of the Galaxy according to Cepheids”. MNRAS 398 (1): sid. 263–270. doi:10.1111/j.1365-2966.2009.15096.x. https://arxiv.org/abs/0903.4206. 
  6. ^ Reid, Mark J. (1993). ”The distance to the center of the Galaxy”. Annual Review of Astronomy and Astrophysics 31 (1): sid. 345–372. doi:10.1146/annurev.aa.31.090193.002021. 
  7. ^ ”A Geometric Determination of the Distance to the Galactic Center”. The Astrophysical Journal 597 (2): sid. L121–L124. 2003. doi:10.1086/380188. https://arxiv.org/abs/astro-ph/0306220. 
  8. ^ [a b] Horrobin, M.; Eisenhauer, F.; Tecza, M.; Thatte, N.; Genzel, R.; Abuter, R.; Iserlohe, C.; Schreiber, J.; et al. (25 november 2004). ”First results from SPIFFI. I: The Galactic Center” (PDF). Astronomische Nachrichten 325 (2): 120–123. Bibcode:2004AN....325...88H. doi:10.1002/asna.200310181. Arkiverad från originalet den 21 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070621072120/http://www.mpe.mpg.de/SPIFFI/preprints/first_result_an1.pdf. Läst 10 maj 2007. 
  9. ^ [a b] Gillessen, S. (2009). ”Monitoring Stellar Orbits Around the Massive Black Hole in the Galactic Center”. The Astrophysical Journal 692 (2): sid. 1075–1109. doi:10.1088/0004-637X/692/2/1075. https://arxiv.org/abs/0810.4674. 
  10. ^ Vanhollebeke, E.; Groenewegen, M. A. T.; Girardi, L. (april 2009). ”Stellar populations in the Galactic bulge. Modelling the Galactic bulge with TRILEGAL”. Astronomy and Astrophysics 498 (1): sid. 95–107. doi:10.1051/0004-6361/20078472. https://arxiv.org/abs/0903.0946. 
  11. ^ Majaess, D (mars 2010). ”Concerning the Distance to the Center of the Milky Way and Its Structure”. Acta Astronomica 60 (1): sid. 55–74. https://arxiv.org/abs/1002.2743. 
  12. ^ Vovk, Olga "Universe at a glance blog: Milky Way: Distance to the Galactic Centre". april 2011
  13. ^ Doeleman, Sheperd S. (2008). ”Event-horizon-scale structure in the supermassive black hole candidate at that Galactic Centre”. Nature 455 (7209): sid. 78–80. doi:10.1038/nature07245. PMID 18769434. https://arxiv.org/abs/0809.2442. 
  14. ^ Reynolds, Christopher S. (2008). ”Bringing black holes into focus”. Nature 455 (7209): sid. 39–40. doi:10.1038/455039a. PMID 18769426. 
  15. ^ Chou, Felicia; Anderson, Janet; Watzke, Megan (5 januari 2015). ”NASA's Chandra Detects Record-Breaking Outburst from Milky Way's Black Hole”. NASA. https://www.nasa.gov/press/2015/january/nasa-s-chandra-detects-record-breaking-outburst-from-milky-way-s-black-hole. Läst 10 december 2018. 
  16. ^ Mauerhan, J. C.; Cotera, A.; Dong, H. (2010). ”Isolated Wolf-Rayet Stars and O Supergiants in the Galactic Center Region Identified Via Paschen-a Excess”. The Astrophysical Journal 725 (1): sid. 188–199. doi:10.1088/0004-637X/725/1/188. http://resolver.caltech.edu/CaltechAUTHORS:20110107-141452282. 
  17. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 4 januari 2018. https://web.archive.org/web/20180104110830/http://www.astro.ucla.edu/~ghezgroup/gc/. Läst 22 oktober 2018. 
  18. ^ http://www.mpe.mpg.de/ir/GC/
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Vintergatans_centrum&oldid=50287939”