64
»Ett hiskligt spöke syns, jag fåfängt vill mig gömma;
»Det i sitt kalla sköt mig strax med grymhet tar
»Och i en evig natt med tunga kedjor drar.
»Ack, Doris denna dröm än för min åsyn sväfvar;
»Förgäfves vaknar jag, milt skrämda hjerta bäfvar.
»Månn’ himlen ledsnar vid att mer beskydda mig?
»Månn’ under mina steg en afgrund gömmer sig?»
»Camilla, stilla dig», den rörda Doris svarar,
»Hvad kan du frukta för, din oskuld dig bevarar;
»En dröm är blott en dröm, en tung förförisk dunst,
»Som öfverrumplar dem som njuta sömnens gunst.
»Men hör du herdars sång, som sina hjordar drifva?
»De gälla jägarhorn kring bergen genskall gifva.
»Till din gudinnas fest du re’n bör pryda dig:
»Du ser ju offrens rök mot himlen häfva sig.»
Af detta Doris tal Camilla något lindras;
Men hjertat upprördt är, dess aning kan ej hindras,
Det lisas ej så lätt, som det kan bli förtryckt,
Ty oron vänder om och sårar i sin flykt.
Hon dock med mera frid till nästa källa hastar,
I hvilken lagrens löf sin gröna skugga kastar.
Af vattnets återsken dess grenar lysas opp,
Der ljuset vilse far uti dess brutna lopp.
Man ej kring källans brädd en slipad marmor finner,
Naturens enfald här på konstens uppror vinner.
Här sprutar ingen bild en bågig ström till skyn,
Som sällan sinnet rör, fast han förblindar syn.
Man blott naturen ser, hon strax till själen hinner,
En bullrande kristall på perlesanden rinner,
Och böljan silad är af sjelfva helsans gud.
Camilla lägger af vid källans brädd sin skrud,
Hon sig uti dess sköt en ljuflig svalka bådar.
Re’n under lagrens skydd man all dess skönhet skådar,
I hennes anletsdrag fullkomligheten fins
Och den fördolda kraft, af hvilken hjertat vins;
Kring hennes purpurmun de kyska nöjen mysa,
En ljuf och himmelsk eld dess mörkblå ögon hysa:
Än segrar majestät, än menlöshet och frid,
Än smyger ömhet fram, som röjs i denna strid.