72
Men snart en vild orkan, som vädrets vingar bär,
Med brak och åskedån igenom molnen bryter,
Han retar hafvet upp, den hätska vågen ryter
Och likt ett mörkgrönt berg ur afgrund vältas opp,
Uti ett skummigt fall han störtas i sitt lopp;
Dess fors, som vidgar sig, kring hela nejden flöder,
Och all naturens fröjd uti en hast föröder.
Tredje sången.
Vid roten af en alm, som slogs af elfvens våg,
Camilla, full af sorg, med matta krafter låg.
Hon kände icke mer den svalka floden delte,
Der han i slingrig bugt mot blanka stenar spelte.
Men snart dess qväfda själ blef ur sin dvala väckt,
Ty af ett häftigt sorl hon hastigt blef förskräckt:
På flodens andra strand, som ut mot bugten skjuter,
Der i ett spetsigt näs en gräsrik äng sig sluter,
Hon ser en värnlös flock af skrämda hindar fly,
Som menskans öfvervåld och hennes grymhet sky,
Men ingen klyfta fins, som minsta tillflykt gifver.
En vildsint jägartropp dem fram på fältet drifver,
Fast i sitt snabba lopp de vädren gå förbi,
De dock ett ömkligt rof för mordepilen bli.
Han hviner i sin fart och hinden genombårar,
Han törstar efter blod och faller, när han sårar.
Det slagna djuret re’n på stranden utsträckt är,
Som på ett offerbord dess lemmar spritta der;
Uppå ett söladt grus syns varma blodet röka,
Och lifvet dunstar ut att hämd hos himlen söka.
En enda sårad hind, som flyr en mordisk strand,
I floden kastar sig och söker hinna land.
Hon uppå böljans rygg en blodig fåra drager,
Och till Camillas alm hon sist sin tillflykt tager,
Hon ömkligt släpar sig till denna nymfens fot,
Och med ett klagoskri hon liksom ber om bot.
En sådan sorglig syn Camillas tårar väcker,
Till denna hindens hjelp hon sina händer sträcker,
Hon smeker detta djur, hon det i famnen tar