Camilla ändtligt hör hvad hennes själ befarar;
Hon drifs af samma våld, och under gråt hon svarar
»Du ej den enda är, som detta brott begår;
»Men usla! fly de rum der som Diana rår.»
Vid dessa sista ord dess förra fasa väckes;
Hon tystnar, och dess kind af hastig blekhet täckes.
Af detta ljufva tal får Atis något hopp,
Och för hans sorgsna syn tycks verlden klarna opp.
Han vågar dock ej tro, att han kan älskad vara:
Den lyckan är för stor att mot hans öde svara.
Så, när en menska nyss från drömmar vaknat har,
I hvilka hon ett rof för plågoandar var,
Kan hjertat ej i hast sin förra fasa glömma;
Det ej sin frälsning tror, men fruktar åter drömma.
Så var med Atis ock, han dock till nymfen går,
Hans låga yttrad är, hon mera utbrott får.
»Camilla,» sade han, »jag din befallning följer,
»Men för Dianas hämd i Daphnis’ lund mig döljer,
»Ack låt i denna lund mig endast råka dig!
»Ack låt mitt hjerta der få en gång öppna sig!
»Jag gerna se’n mitt qval i evig tystnad lemnar,
»Men jag vid himlen svär, som brutna eder hamnar,
»Att om du denna gång min bön ej höra vill,
»Skall innan dagens slut ej Atis vara till.»
Camilla svarar ej, dess stränga blygsel vinner,
Men hon ett grymt beslut i Atis’ ögon finner.
Han ur Dianas skog en bister uppsyn bär.
Camilla känner nu, att hon förlorad är.
Dess pligt med Atis’ ed för hennes tankar sväfvar,
Hon ser åt Daphnis’ lund och tusen gånger bäfvar,
Hon fattar ett beslut och strax ett annat tar,
Nu syns hon hastigt fly, och nu hon stannar qvar,
Än lättas hennes steg, än bli dess fötter tunga,
Än ser hon Atis dö och än Diana ljunga.
Dess ömhet dock till slut till lunden henne drar.
Hur kan man vara hård, när man ett hjerta har?