mån
Svenska
[redigera]Adjektiv
[redigera]Faktakoll: Innehåller ifrågasatta uppgifter. Se diskussion. | ||||
Böjningar av mån | Positiv | Komparativ | Superlativ | |
---|---|---|---|---|
Attributivt | ||||
Obestämd singular |
Utrum | – | – | |
Neutrum | – | |||
Bestämd singular |
Maskulinum | – | – | – |
Alla | – | – | – | |
Plural | – | |||
Predikativt | ||||
Singular | Utrum | mån | månare | månast |
Neutrum | månt | |||
Plural | måna | |||
Kompareras alternativt med mer och mest. | ||||
Adverbavledning | – |
mån
Översättningar
[redigera]som visar intresse och vilja att uppnå något eller som visar omtanke
- polska: troskliwy (pl), zapobiegliwy (pl)
Förkortning
[redigera]mån
Substantiv
[redigera]mån u (oböjligt) (en mån)
- (i abstrakta sammanhang) utsträckning eller omfattning av något på en kvantitativ skala, beskaffenhet, kvalitet
- Synonymer: grad
- Sammansättningar: jordmån
- Fraser: (konkreta) i mån av behov/förmåga/plats/tid, i någon/viss/ringa/görligaste/möjligaste mån, i vilken mån (oftast i indirekta frågor), i sin mån - (på sitt sätt, för sin del)
- Etymologi: kommer av adjektivet mån (angelägen) i betydelsen: hur angelägen man är om något, hur viktigt eller värdefullt eller stort något är
- (i sammansättningar) marginal, utrymme eller utsträckning av en företeelse
Översättningar
[redigera]utsträckning eller omfattning av något på en kvantitativ skala
Verb
[redigera]Böjningar av mån | Aktiv |
---|---|
Infinitiv | – |
Presens | mån |
Preteritum | månde, månne |
Supinum | – |
Imperativ | – |
Particip | |
Presens | – |
Perfekt | – |
mån
- (ålderdomligt, modalt hjälpverb) hjälpverb som uttrycker något som kan hända
- böjningsform av månne
- böjningsform av månde
- Etymologi: Presens och preteritum är kvarlevor av det fornnordiska hjälpverbet munu, som finns kvar på isländska och där mest är motsvarigheten till svenskans hjälpverb ska (skola)[1]
Källor
[redigera]- ↑ Elof Hellquist Svensk etymologisk ordbok, sidorna 498, 499 och 500.