mån

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kvalitetskontroll – struktur
Den här sidans struktur behöver åtgärdas (instruktioner).
Motivering: se ex. månde

Svenska

[redigera]

Adjektiv

[redigera]
Faktakoll: Innehåller ifrågasatta uppgifter. Se diskussion.
Böjningar av mån  Positiv Komparativ Superlativ
Attributivt
Obestämd
singular
Utrum  
Neutrum
Bestämd
singular
Maskulinum
Alla
Plural
  Predikativt
Singular Utrum mån månare månast
Neutrum månt
Plural måna
Kompareras alternativt med mer och mest.
Adverbavledning

mån

  1. som visar intresse och vilja att uppnå något eller som visar omtanke
    Synonymer: angelägen, omtänksam
    Fraser: (konkreta) vara mån om ngt
    Besläktade ord: måna

Översättningar

[redigera]

Förkortning

[redigera]

mån

  1. förkortning för månad
  2. förkortning för måndag

Substantiv

[redigera]

mån u (oböjligt) (en mån)

  1. (i abstrakta sammanhang) utsträckning eller omfattning av något på en kvantitativ skala, beskaffenhet, kvalitet
    Synonymer: grad
    Sammansättningar: jordmån
    Fraser: (konkreta) i mån av behov/förmåga/plats/tid, i någon/viss/ringa/görligaste/möjligaste mån, i vilken mån (oftast i indirekta frågor), i sin mån - (på sitt sätt, för sin del)
    Etymologi: kommer av adjektivet mån (angelägen) i betydelsen: hur angelägen man är om något, hur viktigt eller värdefullt eller stort något är
  2. (i sammansättningar) marginal, utrymme eller utsträckning av en företeelse
    Sammansättningar: hårsmån, krympmån, prutmån

Översättningar

[redigera]

Verb

[redigera]
Böjningar av mån  Aktiv
Infinitiv
Presens mån
Preteritum månde, månne
Supinum
Imperativ
Particip
Presens
Perfekt

mån

  1. (ålderdomligt, modalt hjälpverb) hjälpverb som uttrycker något som kan hända
    Sammansättningar: månntro/måtro (mån tro = kan jag tro, kan hända, kanhända)
  2. böjningsform av månne
  3. böjningsform av månde
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: Presens och preteritum är kvarlevor av det fornnordiska hjälpverbet munu, som finns kvar på isländska och där mest är motsvarigheten till svenskans hjälpverb ska (skola)[1]

Källor

[redigera]
  1. Elof Hellquist Svensk etymologisk ordbok, sidorna 498, 499 och 500.