klinga

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska

[redigera]

Substantiv

[redigera]
Böjningar av klinga  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ klinga klingan klingor klingorna
Genitiv klingas klingans klingors klingornas

klinga

  1. den vassa delen av ett skärverktyg eller vapen
    I strid var riddarna vana vid att rida mot varandra på hästryggen och korsa klingor med likvärdiga.
    Etymologi: Känt i svenskan sedan 1548, från tyskan med samma betydelse.
    Sammansättningar: svärdsklinga, sågklinga
    Se även: bett, blad, egg, sågblad

Översättningar

[redigera]

Verb

[redigera]
Böjningar av klinga 1-3 Aktiv Passiv
Infinitiv klinga klingas
Presens klingar klingas
Preteritum klingade klingades
Supinum klingat klingats
Imperativ klinga
Particip
Presens klingande, klingandes
Perfekt (klingad)
Not:
Perfektparticip existerar med tillhörande partikel.
Böjningar av klinga 3 Aktiv Passiv
Infinitiv klinga klingas
Presens klingar klingas
Preteritum klang klangs
Supinum klungit klungits
Imperativ kling
Particip
Presens klingande, klingandes
Perfekt (klungen)
Not:
Perfektparticip existerar med tillhörande partikel.

klinga

  1. frambringa ljud av hårda resonanta material som kommer i kontakt, såsom klockor eller glas
  2. ha en underton av
  3. ljuda högt och kraftfullt
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: Av fornsvenska klinga, av medellågtyska klingen motsvarande fornhögtyska klingan (tyska "klingen").
Besläktade ord: klingande
Sammansättningar: avklinga, förklinga
Fraser: klinga av, klinga med glasen, klinga ut
Se även: klang, kling, underton

Översättningar

[redigera]