Den sista munken i Laitila

Innehållsförteckning

EN ÅNGERFULL MANS BEKÄNNELSE

KARRIÄREN

HARPUNERAREN

LEFTERIS

LAITILA

SLUTET

EN ÅNGERFULL MANS BEKÄNNELSE

Mina kära läsare! Låt mig börja berättelsen om mitt turbulenta livsöde med en parafras på Ismaels inledningsord i romanen om Moby Dick: Kalla mig Lelle. Jag har naturligtvis aldrig varit en harpunerare (jag! en glödande djurvän, dessutom) och aldrig i mitt liv träffat en man vid namn kapten Ahab, han med träbenet, ni vet. (På sin ålders höst stödde faktiskt min far sitt högerben med en protes, men detta var inte den vita valens verk utan sockersjukans). Men om man med lite fantasi kan se livet som en evig strid om överlevnad, en hänsynslös kamp mot naturlagarna, så har jag också på sätt och vis harpunerat livets stora utmaningar. I alla fall försökt. Fast i verkligheten känns det som att jag aldrig hållit en harpun i min mjuka, nästan kvinnliga hand. Aldrig velat det. Så idag, omen och annan val skriver insändare och hatmejl mot min person, avskyr mig för mina giriga affärer och provocerande livsstil, vill jag svara: Förlåt, det var inte jag. Ni skall veta att medan jakten pågick befann sig den riktiga Lelle K. någon annanstans. Han som liknade mig, girigbuken på sina höga hästar alltså, galopperade på grund av andras vilja och ambitioner - gick egentligen i andras ärenden.

Jag vet att det låter urskuldande, en sorts Det var inte meningen, som man så många gånger har hört av makthavare och andra potentater i det här landet när deras skandaler fyller löpsedlarna. Men tro mig: jag hamnade i deras sällskap av misstag. Redan som litet barn ville jag ingenting annat än gosa med min mjuka stora mamma, äta godis och läsa sagor. Som tonåring levde jag nästan helt i min fantasivärld, drömde om Sibiriens mäktiga skogar och floder som farfar hade berättat om för mig och såg mig som en blivande stor målare och poet, något som flickorna i skolan tycktes uppskatta - de blyga och romantiska i alla fall. Jag var en rädd varelse, en plufsig småtjockis, en rödkindad, blåögd stackare som - med all respekt för flickor - kunde med rätt klädsel tas för en av dem. Mamma såg det, men inte pappa. I hans ögon såg jag ut som en pojke som skulle erövra världen. Åtminstone en kontinent.

Ännu i dag hör jag honom uppmana mig att tag livets kamp på allvar och brottas mot den som en galning om jag önskade mig rikedomar och makt. Han, liksom jag, hade i sin barndom läst Moby Dick. Han såg sig som en modern kapten Ahab och livet som den fruktade stora valen spöka i tillvarons mörka labyrinter. Leonard (han kallade mig alltid Leonard, för mamma var jag Lelle, Lillelle) gör dig beredd! Vakna upp! Rusta upp för strid! Livet, det goda livet menar jag, kräver mod, uppoffringar och list. Blod och tårar kommer också att behövas. Livet är som Moby Dick: bedrövligt, bakslugt, enormt krävande och farligt. Bara ett fåtal människor har en möjlighet att harpunera det. Du ser det blåsa sin bedrägliga stråle i fjärran, lockande som en gyllene fägring. Men det är en fälla. Du närmar det flåsande av utmattning, ditt hjärta dunkar, du kastar din harpun. Schvisch! Du missar nio gånger av tio. Du kastar igen. Harpunen glider i väg. Huden är som pansar. Efter många försök kan det hända att harpunen sitter fast. Du jublar. Allt känns som en seger. Du vill tro det in ditt förvirrade huvud. Men var vaksam, min son. Ty så fort linan sträcker sig flyger du likt ett höstlöv i en orkan. När som helst kan du dras in i den mörkaste oceanen. Och då kan du skatta dig lycklig, Leonard, om du efter det kan se livets ljus igen, jag menar det goda, behagliga livets, förstås.

Så lät min pappa, kosmetikafabrikören med anor i tsarens Ryssland. Det var bara det att jag fattade ingenting av det han sa. Till att börja med tyckte jag synd om Moby Dick: vem ville göra illa en sådan magnifik varelse för oljans skull eller hämnas på som kapten Ahab ville? Pappa hade förresten ingen anledning att vara besviken på livet. Har var miljonär, livsnjutare och lycklig familjefar. Var det något som han gärna skulle hämnas på var det arbetarna i hans fabrik, bolsjevikerna, som han kallade dem. Med sina strejker och krav på förbättringar i jobbet brukade de ordna orgier av ilska och förbannelse i hans lilla magra gestalt. Han hatade dem. Hade han varit tsar över dem skulle han ha skickat dem till Sibirien, till samma håla där stackars Dostojevskij hade tillbringat sina miserabla år i förvisning.

Pappa Pavel slutade aldrig att egga mig till strid mot livets Moby Dick, inte ens mycket senare när jag hade blivit något, till och med enligt hans stränga kriterier om framgång. Jag nästan hörde hans manande monolog ända fram till kyrkogården (han begravdes i mörkgrå kostym, fluga och hatt - protesen fick följa med ner i jorden). Leonard, kämpa vidare! Var listig! Ingenting är gratis. Lyssna inte på de fattigas snack om moral och rättvisa. Det är bara proletariatets påhitt. Inte en enda av dem som åberopar sådant trams skulle missa en chans till pengar och makt. Människan är ett rovdjur. Som tur är finns religionen. Hade den inte tröstat arbetarfolket med en massa härligheter efter döden, skulle vi människor slakta varandra på löpande band. Min son, lita inte på vem som helst. Framgångar är inte för evigt. Ett fel och en vacker dag står du plötsligt på noll. Akta dig för judar och kommunister. De är farliga, rena rama vampyrer. Men se upp med kvinnfolket också: käringarna kan vara dumma av naturen men har sina sätt att lura en. De vet att manfolkets riktiga akilleshäl ligger en rejäl bit högre upp i kroppen.

Min seniga, mörkhåriga pappa var en streber. Ultrakonservativ, grinig, bitter och super auktoritär. Jag såg aldrig en avslappnad eller skojande människa i hans närhet. Alla var rädda för honom. Sällan fick någon fullfölja en mening inför honom. Pappa pratade, rättare sagt läxade upp alla i alla tider och väder. Politiskt var han mer än höger. Låt oss säga 2XL. Farfar Dimitri var nog 4XL. Han hade ärvt sin fabrik efter sin far. Farfar Dimitri hade lyckats fly bolsjevikerna i S:t Petersburg 1917 och via Finland ta sig till Stockholm nästan tom på pengar och aristokratisk värdighet. Lenin hade konfiskerat hans fabriker och rensat kassaskåpet på juvelerna. Han var nästan säker på att det enda som återstod för honom var Nevas mörka vatten. Olyckligtvis hoppade han i mitt på dagen. Det var ett allvarligt misstag för en självmordskandidat, för innan han knappt hunnit bli genomblöt hade han dragits upp av några unga revolutionärer - utan att veta vem han var.

Affärssinnet och driftigheten verkade farfar Dimitri ha kvar trots katastrofen som hade drabbat honom, ty det tog inte många år innan han var igång med sin nya verksamhet: en liten tvålfabrik. Han fick troligen hjälp av andra ryska emigranter i Sverige och det kan hända att han hade hunnit svälja några diamanter innan de blodtörstiga barbarerna, som han brukade säga, stormade in i villan och konfiskerade hans kassaskåp. Ett år senare lyckades han smuggla ut sin fru och lilla son (min pappa Pavel) från S:t Petersburg, men den fina, aristokratiska damen blev inte långvarig i provinsiella Stockholm, ty det dröjde inte många år innan hon dog med Anna Karenina i sin hand, fylld av sorg och saknad efter sin forna värld av rikedomar och privilegier.

Mamma Yvonne var en absolut motsats till pappa till både utseende och karaktär. Hon var rund och mjuk, större än han, med rosiga kinder, långt blont hår och drömmande blå ögon. Hon var en storbondes dotter från Värmland utbildad sjuksköterska, ett yrke som hon aldrig hunnit pröva på allvar, ty en kväll fylld av romantik och drömmar överlämnade hon sig i pappas famn hänförd av hans vältalighet, vackra ryska ögon och rikedomar - på en danstillställning i Gamla Stan.

Hon var konstnärlig, målade tavlor, spelade piano och sjöng som en ängel, åtminstone i mina öron. Klok som hon var hade hon tydligen lärt sig att inte komma i polemik med min nästan ständigt irritabla far och istället låta stormen ebba ut medan hon spelade kort med mig. I motsats till mig, som var rädd för varje skiftning i pappas humör, brukade hon inte visa något obehag över det. Hon var den okrönta drottningen i huset. Hon regerade över oss tre, pappa, mig och pigan utan att vi ens märkte det.

Min förståndiga och beskyddande mamma från Värmlands leende ängar var min tröst och trygghet. Hon såg i mig det som inte min ansvarsfulla men icke receptiva far såg, nämligen att lille Leonard var en liten grabb på tio år och ingenting annat. Det var helt orimligt att redan belasta den stackars plutten med ambitioner som han inte ens fattade någonting av. Hon hade lärt mig att svara diplomatiskt på de vuxnas frågor beträffande min framtid. Och vilka vuxna! En svärm av affärsmän, rika borgare allihop i mörka kostymer, rundmagade med fingrarna gula av cigarrökning. De kom ofta till oss - pappa var ju en gästfri ryss - för att äta (stackars pigan), dricka vodka och prata affärer. Pappa skröt som vanligt över sin enastående son, en framtidsman utöver det vanliga. Efter det haglade de typiska frågorna över mig: Leonard! Vad skall du bli när du blir vuxen? Jag svarade som mamma hade instruerat mig: Vuxnare. Vad då? Skall du inte bli fabrikör som din pappa? Inte ens professor eller åtminstone läkare eller advokat? Nej! Jag skall bli ingenting. Ingenting alls. Mamma log. Pappa skrattade, men kunde inte hålla sig från sitt vanliga skryt: Visst skall han bli något stort. Jag ser honom som premiärminister eller minister i alla fall. Eller hur Leonard?

Det var då. För hade de ställt samma fråga sju-åtta år senare, d.v.s. under mina gymnasieår, hade jag svarat helt annorlunda: Mina herrar, vill ni verkligen höra svaret? Då så! Håll i er ordentligt. Alla stående bör sätta sig. Färdiga? Jag skall bli... Jag skall bli marxist! Och där med basta. Och så blev jag, eller i alla fall trodde jag att jag blev. En eldsprutande marxistdrake. Jag revolterade mot borgarklassen och allting den står för. Jag började läsa i Uppsala, bröt all kommunikation med pappa (han kom aldrig över sin besvikelse över sin sons förräderi) och levde ett till synes fattigt studentliv - mamma brukade sätta in ordentliga summor på mitt bankkonto utan pappas vetskap.

Och så mina kära läsare. Ni, som trots all turbulens som stigmatiserade min långa karriär som offentlig person, fortfarande hyser en dos sympati för mig, jag ber er, tveka inte att ställa den naturliga undringen som jag ser hänga på era läppar. OK! Vill ni av artighet inte göra det, är jag beredd att göra det själv och ställa frågan till mig själv på era vägnar. Kära Leonard! Hur kunde det hända? Hur kunde det gå så snett? Du som profilerade dig i vänsterkretsar som de fattigas beskyddare, invandrarnas vän och antikapitalist, vad hände med dig? Femton år senare var du som en annan människa. Hur kunde du agera som en av de stora opportunisterna i din generation? Du, en glödande marxist! Du hamnade ju i samma ruttna skara av direktörer med osannolika pensionsavtal, herrar som först bildade rasistiska partier för att senare profitera enormt på flyktingar, politiker med skandalfylld verksamhet, mutor, förmåner, svågerpolitik. Hur kunde du?

Ja, mina sympatisörer. Hur kunde jag? Detta är en mycket krävande fundering. Många gånger undrar jag själv över det. Det är svårt. Men även ett sådant fall kan ha sin förklaring. Jag skall försöka så gott jag kan analysera denna min svekfulla förändring för er, men, snälla ni, var en smula barmhärtiga, vänta er inte för mycket, ty som ni vet går jag numera på knappt halv maskin. Med andra ord är jag en skadeskjuten halvinvalidiserad gubbe på sjuttiotvå år. Jag avskys av minst halva Sverige på grund av mina giriga affärer (orättvist, tycker jag, det skulle gott och väl räcka med mycket mindre av antipati) och stämplas som en oförbätterlig styggelse - på senare tid, efter det jag gjorde i Laitila, även som en tokig fan, d.v.s. en galenpanna av ovanliga dimensioner.

Nåväl. Jag skall göra ett försök att förklara mig och mitt skandalösa leverne. Men innan dess låt mig gå tillbaka en stund till mina barnaår i vår stora villa i Danderyd, till min kärleksfulla mamma Yvonne från Värmlands susande skogar och min stränge far Pavel från Nevas melankoliska stränder. Men också till skolan och skolkamraterna, de förbannade kamraterna vill jag säga. De djävlarna som gjorde mitt liv i skolan till en evig pina.

Bortsett från fars trista uppmaningar och stränga uppsyn (lyckligtvis var han ofta på affärsresor) var livet i barndomshemmet rätt behagligt. Vi hade hund och katt, en stor trädgård, en damm med guldfiskar, lekstuga, gungor och en enorm veranda. Jag och mamma var ofta ute (hon lärde mig att älska naturen), tog långa promenader, cyklade mellan villorna och sjöng roliga sånger. Det spelades mycket musik hemma: klassisk, operetter, folkmusik, pop och annat. Pappa spelade gärna sina ryska skivor - det var hans sätt att koppla av från jobbet. Han likväl som mamma hade en vacker sångröst. Ibland sjöng de duett. Jag älskade det. Musiken hemma i Danderyd var ett av de lyckliga minnena hemifrån jag packade ner i min väska när jag flyttade till Uppsala. Men märkligt nog av alla de vackra tonerna, den som etsades djupast i mitt hjärta var mammas sätt att kalla på mig. Det lät så kärleksfullt, ljuvt som en änglastämma: Lelle! Var är du? Leeeelle! Är du där?

Min tid i skolan var en pina. En mardröm. Jag hade inga svårigheter med läxorna eller lärarna. Tvärtom. Jag älskade att lära mig saker. Jag var en mycket duktig elev. Mardrömmens orsak var något helt annat: den bestod av mobbarnas fula munnar och händer. De var inte så många, tio-tolv stycken, men det räckte mer än väl. I mitt fall, en blyg liten rysk tjockis, behövdes inte mer än en av dem för att göra min tid i skolan till ett helvete. De hade absolut makt över mig. Jag vågade inte annat än acceptera deras mobbning om jag ville slippa värre saker såsom stryk eller total förnedring.

Jag fick lida för att jag var tjock, för att jag var en rysk svartskalle, för att jag var (enligt dem) feminin. Det där att behandla mig som om jag vore en tjej var det värsta. De kallade mig Kalinka. I omklädningsrummet kunde man höra uslingarna låtsas undra om jag hade kommit till fel rum: Grabbar, kolla här. Har inte någon av oss kommit fel. Visst skall vi ta vår klasskamrat Kalinka till de andra flickorna, eller hur? Och så drog de mig till flickornas omklädnings rum och knackade på dörren. Så fort flickorna såg vad som var på gång skrek de som stuckna grisar åt oss att försvinna därifrån medan mina plågoandar garvade som vansinniga. De djävlarna visste förstås att pappa tillverkade och sålde kosmetika. Det var ett olyckligt sammanträffande, ty nu kopplade mobbarna det med min feminina sida. De gick förbi mig i korridorerna sniffade på mig som brunstiga hundar och låtsades söka namnet på någon parfym: Är det Lacoste eller Santal? Vad tycker ni grabbar? Nej. Det är ju Zadig eller Voltaire. Ha! Ha! Haaaaa!!

Denna plåga pågick nästan dagligen i mellan- och hög stadiet. Jag försökte stå ut med trakasserierna så mycket jag orkade, sade ingenting om det till min mamma eller klasslärare - jag visste att det kunde bli värre om mobbarna fick höra det - och försökte istället hitta tröst i min livliga fantasi. Jag såg mig massakrera varenda en av dem. Jag ströp dem, jag harpunerade dem, jag brände dem levande, jag hängde dem, jag hällde flytande bly i deras munnar som Ivan den förskräcklige gjorde med sina fiender. Jag såg mig i smyg ta fram en flaska arsenik och tömma den i ärtsoppan i matsalen. Fast den idén verkade orättvis och äventyrlig, ty för det första skulle många oskyldiga dö på kuppen och för det andra skulle jag behöva vänta länge, kanske förgäves, innan en sådan föraktlig proletärföda skulle serveras i en skola för överklassbarn.

Jag hatade dem. Och den fula känslan kunde varken prästen i kyrkan eller mammas vackra ord om kärlek till alla (hon var pacifist och religiös) utplåna ur mitt unga hjärta. Uppriktig sagt även i dag, sextio år senare, måste jag gräva djupt, mycket djupt i mitt hjärta för att se om jag verkligen har förlåtit dem. Jag har kanske gjort det. Jag hade ju massakrerat och förgiftat dem redan i min barndom. Man får inte hata en död, sägs det. Eller får man det?

Farliga tankar! Onda tankar! OK! Jag förstår. Men tänk ändå. Hur skulle det kännas att hämnas på dem som vuxna? Att förinta dem en för en utan någon ånger eller rädsla för Sankte Pers hårda straff som väntar mig när jag uppenbarar mig framför hans port.

Naturligtvis är hela den tanken absurd, en lek med känslor, ett sår i själen som aldrig läker. Fast å andra sidan finns det inget som hindrar mig att göra det i