Döden väntar i vattnet

kommissarie

I

Arosån flöt fram, stilla och grumlig. Den hade färdats en lång väg och samlat på sig vatten från de små sjöarna, grävt sig fram genom slätten och var nu på väg genom staden, under dess gamla broar, innan den så småningom skulle ta sig ända ut till Den Stora Sjön. Nedanför den mäktiga kyrkan gjorde den en hövisk sväng. Utanför mattemplet blev den litet vågat uppsluppen. Bredvid den gamla kvarnen forsade den glatt nedför fallet, men stadgade sig igen, bara för att litet senare rusa runt i barnsliga virvlar, som en hundvalp som försöker bita sig själv i svansen. Vid hamnen kom den ihåg hur den en gång varit en viktig farled, som forslat både människor och gods, både spannmål och kött. Här blev gången bred och värdig, som det anstår den som bär på fornstora minnen.

I staden, som fordom kallades Östra Aros, fanns både studenter och professorer, husmödrar, köpmän och hantverkare, präster och en biskop som var förmer än andra biskopar, där fanns militärer och civila, rika och fattiga, ja, alla de sorters människor. Där fanns onda och goda, men de flesta var som folk är mest, inte besvärande goda, inte alltför uppenbart onda.

Där fanns den stora kyrkan, som kallades dômen, och flera mindre kyrkor, några sjukhus och ett berömt bibliotek, där fanns ett gammalt slott och ett ärevördigt universitet med en magnifik rektor. Ån såg de flesta av byggnaderna och många, många andra på sin väg genom staden.

Spåren efter de blåvita spårvagnarna hade i det längsta legat kvar på gatorna, men drunknade nu under bussar och bilar. Cyklarna var otaliga och cykelställ väntade utanför varje fastighet. Alla cyklar hade registreringsnummer under ett prydligt U, kattöga baktill och klarlysande lykta framtill.

Staden, som var starkt medveten om sin dôm och sitt universitet, betedde sig ändå som de flesta andra städer. Män behövde utlopp för sina lustar, kvinnorna lät dem få det, frivilligt eller av tvång. Barn avlades, i extas eller pliktskyldigast, med avsikt eller av misstag. De framföddes under plågor, överlevde ofta, döptes i allmänhet och växte till sig. Några blev mycket gamla och cirkeln slöts, när de blev barn på nytt.

Släkten följde på släktens gång, men vad bekom det ån? Hade den känt till uttrycket Panta rei, allting flyter, skulle den ha instämt. Att flyta var inte tillvarons mening och mål, det var tillvaron. Carpe diem, fånga dagen, denna fåfänga tanke skulle den inte ha godkänt. Det fanns inget att fånga. Dagen och natten flöt samman, årstider kom och årstider gick, flöt ut och in i varandra.

Fiskar simmade, sökte och fann sin föda, levde en tid, självdog eller fångades till en kvalfull död utanför åns räckvidd. Oönskade föremål från människornas värld kom trillande, några stannade en tid på ytan, andra drogs omedelbart ner till den dyiga botten. Ån hade plats för allt i sin öppna, likgiltiga famn.

Någon gång gav sig människor ner i vattnet och störde lugnet för en stund. Någon gång kom en ensam människa, la sig tillrätta och förblev stilla till dess ån fått fylla hennes lungor med sitt vatten. Någon gång kom två eller flera i sällskap och en av dem hjälptes, motvilligt eller sanslöst, ned i den våta famnen. Men detta hände alltmer sällan. Dock hände det.

II

På Hemmet rådde den stora oredan. Översten hade förlorat sin plånbok. Hans steg dundrade fram och tillbaka i korridoren.

– En bröstkaramell till den som hittar min plånbok! Ta fast tjuven!

– Men kanske översten själv har förlagt den? föreslog lilla fröken Johansson oskuldsfullt. Hon tittade förväntansfullt ut genom sin dörr – något spännande var på gång! Det gulfärgade håret kontrasterade patetiskt mot det grårynkiga ansiktet.

Översten bevärdigade henne inte med en blick. Att den fjolliga människan ens skulle våga så mycket som titta åt hans plånbok eller något annat han ägde var utom all fråga. Han rasade vidare.

– Aldrig får man ha något i fred på det här stället! Förra veckan hade någon flyttat på min portfölj och veckan dessförinnan fattades en av mina bjudcigarrer! Att städflickorna flyttar om bland mina pennor, så att uddarna pekar åt olika håll, det har jag fått vänja mig vid, men viktiga papper får bara inte försvinna så här! Vämjeligt!

Översten hetsade upp sig. Det bulldoggliknande ansiktet antog en farligt högröd färg, rösten blev gäll. Dörrar öppnades mot korridoren, förhoppningsfullt nyfikna ansikten tittade ut.

Äsch, det var bara översten som var i farten igen. Alltid var det något som kom bort för honom. Saker försvann väl ideligen för dem allihop, det var bara en av åldrandets många förtretligheter. Och kom de inte bort, så ramlade de ner på golvet. Allra helst förpassade sig tingen in under sängen eller soffan, det bara var så.

Översten hade närmat sig ett farligt tillstånd av upphetsning när scenbilden förändrades.

– Carl har säkert glömt kvar den i salongen, precis som förra gången, hördes en lugn röst. Det var inte en fråga, det var ett uttalande. Överstinnan kom långsamt gående från motsatt håll av korridoren. Hon bar det milt blåtonade håret som en gloria. Den mörkblå dräkten satt som skuren, vilket den också var. Av stadens bäste skräddare. Ingen kunde som överstinnan behagfullt skrida fram, rak som ett ljus bakom den smidiga lilla rullatorn. Man förstod att om än andra rullatorer behagade krångla skulle denna aldrig ens komma på tanken. Noblesse oblige. Överstinnan var nämligen i sig själv adel, dessvärre gift Andersson. Så kan kärleken förvilla en ung flicka, brukade hon försvara sitt snedsteg. Dock hade det medfört vissa pekuniära fördelar, översten var vid sin död god för två millioner.

Överstinnan, som alltså var änka efter en helt annan överste, tappade aldrig fattningen. Hon var också en av de få som vågade tilltala översten med hans förnamn. Som vanligt hade detta en omedelbart lugnande inverkan. Han hejdade sig, funderade en kort stund på att offerera sin jämlike en bröstkaramell, men insåg strax det fåfänga i gesten, och lommade muttrande in på sitt rum. Friden var återställd på Hemmet, till stor sorg för lilla fröken Johansson, som hade hoppats på ett upplivande korridorgräl.

– Och var fann Carl plånboken denna gång? frågade överstinnan maliciöst vid middagsbordet. Den mörkblå dräkten var utbytt mot en långärmad klänning i svagt rosa. Runt halsen hängde en lång, smal guldkedja på vilken var fästad en juvelbesatt liten dosa. När översten generad harklade sig för att besvara frågan, räckte hon med en graciös gest fram handen. Översten talade vant in mot den lilla dosan.

– Jo, hrrm, någon hade lagt den på min … på mitt tvättställ. Han rodnade omotiverat, men karskade upp sig när en av flickorna från köket kom in med en liten assiett.

– Här kommer jag med dagens nubbe! förklarade hon glatt och placerade anordningen på bordet. Fem små sillar bildade en läcker cirkel runt det immiga glasets fot. Överstens ansikte ljusnade. Hans smak var kontinental, i glaset väntade en sexa pernod. Vant petade han bort de vitaminrika grönsaker kokerskan oförtrutet prydde assietten med varje dag. Förlorade plånböcker, pinsamma gömställen och andra förtretligheter sköljdes ner och bort, som vore de en dröm.

När överstinnan var nykommen till Hemmet och lämpligt placerats vid överstens bord, hade han artigt bjudit henne att smaka på hans privata förplägnad. Den blick han fick när hon förstod att han drack pernod, hade fått dess smak att förvandlas till askblandat vatten. Han förkastade snabbt försvar som min läkare har ordinerat mig, och intalade sig vid kvällsgroggen mod att fortsätta med sin vana, sutte det så, ta mig tusan, tre högfärdiga överstinnor vid hans bord! Hans hustru, salig i åminnelse, hade minsann aldrig sagt ett ord om saken! När han tänkte efter hade hon förresten sällan sagt någonting alls. Märkligt. Bäst att sluta tänka efter.

Man satt två eller tre vid varje bord och placeringen var i princip fri. I princip. Men oskrivna lagar rådde. En löd: lika barn leka bäst. En annan, mer problematisk: herrar trivs bäst med herrar – och det gör damer också. Man kunde dock tänkas cirkulera – med ett absolut undantag. Översten och överstinnan var orubbliga. Där de en gång tagit plats, med eller utan pernod, där förblev de. Ingen skulle drömma om att ta deras bord. Om en ovetande nyanländ råkade sätta sig där, kom alltid någon framstapplande och viskade med chockerad stämma: det är överstens och överstinnans platser! Och den arma nykomling som i sin oskuld frågade översten efter hans fru, fick det burdusa svaret: Jodå, hon mår säkert bra, hon har legat tjugofem år i vigd jord vid det här laget!

Ett annat par var prosten och prostinnan Sahligsson. Namnet, som mer eller mindre tvingat prosten att bli teolog, kunde förefalla utmanande. Men det härstammade, som så ofta, från en förfaders nostalgiska önskan att bära hembygdens namn; den lilla, för länge sedan avfolkade västgötabyn hade i folkmun kallats Sahligheta, alltsedan den stora väckelsen en gång dragit fram över bygden. Till yttermera visso hade prosten, under ett kortare förordnande i Göteborg, haft Paradisgatan som postadress. Det hade emellertid blivit i mesta laget, och han hade med viss lättnad flyttat.

Prosten var en blid gammal man av ansenlig längd, med vitt, förvånansvärt tjockt hår och lika vitt, böljande skägg. En riktig jultomte tyckte personalen, som därför brukade be honom kreera den rollen en gång om året. Fröken Svensson tyckte att han såg ut precis som Gud Fader själv, det enda som störde bilden var de runda, tjocka glasögonen. Sådana trodde hon inte Vår Herre brukade bära, åtminstone hade hon då aldrig sett någon sådan bild. Hon tyckte om att vid måltiderna sitta så att hon kunde se prosten; då känner jag mig riktigt religiös, förklarade hon i brev till sin enda väninna.

Den korta, alltigenom runda och gladlynta prostinnan, med det gråsprängda håret samlat i en anständig knut i nacken, var en genuint social varelse. Hon försökte förmå prosten att åtminstone vid middagarna välja ett bord för tre, så att någon av de ensamma damerna kunde få slå sig ner hos dem. Hon visste hur kärt manligt, i synnerhet prästerligt sällskap, kunde vara för en ensam kvinna.

Men den som i regel slog sig ner som tredje man var just en man, den magerlagde, flintskallige docent Pherson. Ingen hade vågat fråga var eller i vilket ämne han varit docent, prosten hade några gånger letat efter hans namn i tänkbara uppslagsverk, men inte funnit det.

Syster Sofia, föreståndarinnan, vandrade runt bland borden i matsalen. Eftersom det var söndag bar hon sin sjuksköterskedräkt. Precis som i prostens fall hade namnet delvis styrt hennes yrkesval. Sofia, sofiasyster hade hon älskat att presentera sig de närmaste åren efter sin examen. Den vackra sofiamössan bar hon numera endast vid de riktiga högtiderna, jul, påsk, sista april, midsommar, Mårten gås, sin egen födelsedag och så den lyckliga första dagen efter hemkomsten från semestern. Hon tyckte mycket om mössan, men den gjorde henne flera år äldre, och hon ansåg att det räckte mer än väl med de trettionio hon redan bar på. Hennes hår var korpsvart utan ett enda grått stänk och den raka luggen nådde ända ner till de kraftiga ögonbrynen. Hon levde för detta hem, det var hennes första tanke på morgonen, hennes sista på kvällen och det var med största motvilja hon kunde förmå sig att resa på semester några veckor på hösten. I regel fann hon på goda skäl att återvända hem innan ens halva tiden hade gått. Hon var med andra ord en idealisk föreståndarinna i såväl egna som andras ögon.

Hennes båda rum i tjänstebostaden på gaveln var fyllda av fotografier över festliga tillfällen i Hemmets historia sedan hon kommit dit: utflykter, samlingar vid den ståtliga julgranen i salongen, jämna födelsedagsfester och, inte minst, hennes egen, årligen storslaget firade födelsedag.

Hennes trogne Pontius låg utbredd på tröskeln till matsalen. Under måltiderna var detta förbjudet rum, det visste han alltför väl. Hans nos rörde sig uppskattande och vädrande. Kalvstek med brynt potatis, jo jag tackar jag! Morötter och gurka, det var ointressant. I denna sin smak var han helt överens med översten. Av erfarenhet visste han att han skulle hitta härligt spill under borden, när alla lämnat matsalen och han äntligen släpptes in för sin intensiva dammsugning. Han var givetvis hela hemmets favorit, vilket dessvärre avspeglades i den tilltagande rondören. De flesta av gästerna kallade honom Pontus, omedvetna om den stora betydelseskillnad en enda liten bokstav kunde medföra.

– Nej, men se Pilatus! sa prosten vänligt. Får du inte komma in idag heller? Pontius viftade uppskattande på den långa svansen. Han var en vänlig själ som älskade alla människor, i synnerhet medan de åt. Han förenade i sig ett obestämt antal raser, bland annat, såvitt man visste, pudel, cairnterrier och golden retriever. Trevliga raser, av vilka han ärvt tillgivenhet, en viss klipskhet och en aldrig sinande aptit.

Denna middag hade docenten för ovanlighetens skull hamnat vid samma bord som lilla fröken Johansson. Hon var egentligen inte liten till växten, snarare av god medellängd, men något i hennes väsen fick alla att spontant kalla henne liten.

Fröken Johansson levde i ständig julglädje. Året runt stod krubban med Jesusbarnet mitt på björkbyråns nötta skiva, omgiven av tomtar och änglar i ekumenisk blandning. På den smala fönsterbrädan lyste den sjuarmade elektriska ljusstaken under den ständigt tindrande Betlehemsstjärnan. Dörrens insida var täckt av bonader. Nu är det jul här i vårt hus, viskade de patetiskt urblekta färgerna, som en gång så kraftfullt ropat ut det glada budskapet. När vårsolens strålar nådde in i rummet blev det mindre övertygande än någonsin.

I en plötslig tystnad hördes fröken Johanssons röst över hela matsalen:

– Det är då för väl att man inte minns allt man glömmer! Tystnaden djupnade, medan alla begrundade dessa ord. Glömska, det hade man rik erfarenhet av.

– Jag menar, förtydligade fröken Johansson, tänk en sådan tid det skulle ta! Om jag skulle komma ihåg allt jag glömmer, menar jag, då skulle jag inte hinna göra någonting annat!

Hon la huvudet litet på sned, ett manér som gjort stor succé för femtio år sedan. Docenten förhöll sig emellertid kallsinnig.

– Jag glömmer ingenting, sa han torrt. Jag minns alla namn, alla årtal, allt jag läst och hört. Han stirrade oseende på något långt bakom sin bordsdam. Som i trance upprepade han: Jag minns allt.

Men han avbröts av fröken Johansson som utropade: oh, så bra! Då kan docenten tala om för mig vad vi fick till middag förra söndagen. Jag håller just på och skriver till en väninna. Hon är så road av mat och vill veta precis vad vi äter här.

Nu lyssnade alla spänt. Skulle docenten verkligen komma ihåg vad man hade ätit för en hel vecka sedan?

Men docenten kom inte sina förespeglingar på skam.

– Som entrérätt fick vi en snäcka med svampstuvning, började han med knarrig röst, utan synbar tankemöda. Sedan fick vi varmrökt lax med ärtor och sparris och till efterrätt katrinplommon med grädde.

De få minnesgoda i salen nickade. Precis så var det.

– Jag kan för övrigt räkna upp maten under det senaste halvårets middagar, om fröken Johansson skulle vara intresserad, fortsatte docenten självmedvetet.

Men fröken Johansson tycktes redan ha glömt sin fråga, och det är risk för att den matroade väninnan trots allt inte fick sin efterlängtade rapport.

Plötsligt kom en oväntad protest från ett av de andra borden.

– Jag minns mycket väl att vi inte fick ärtor och sparris utan gurka och tomater. Och förresten var det inte lax utan gädda!

Det var den stillsamma änkefru Bernhardson, som sällan lät höra sin röst. Det ryckte nervöst i hennes läppar. Det av döden upphävda äktenskapet med adjunkt Bernhardson hade inte stimulerat hennes redan från början svaga motsägelselusta, men rätt skall vara rätt!

Matsalen delades nu i två läger. De flesta var benägna att hålla med docenten. Han hade låtit så säker på sin sak. Fast det är klart, en kvinna hade ju mer sinne för mat. Hade man ätit gädda eller lax? Sparris eller tomater?

Diskussionen blev alltmer animerad. Ljudnivån steg. Röster höjdes från alla hörn. Pontius lyfte huvudet och spetsade öronen. Här låg oro i luften. Tänkte man angripa Matte? Han reste sig, beredd att ingripa.

– Ligg Pontius, ligg! Mattes lugnt befallande stämma fick honom att sjunka ner på tröskeln igen. Hon kunde tydligen klara upp situationen själv.

– Ni har gott minne båda två, berömde syster Sofia. Docenten beskriver den middag vi åt förra söndagen och fru Bernhardson den vi hade söndagen innan. Det är inte så lätt att skilja de olika söndagsmiddagarna åt, och huvudsaken är ju att maten smakar!

Hennes ord hade avsedd verkan och den plötsligt uppblossande diskussionen mattades. Fru Bernhardson såg ut som om hon i alla fall fått rätt i en sak: för henne var det aldrig någon idé att yttra sig. Ingen brydde sig ändå om hennes åsikt. Hennes bordsgranne, den lika stillsamma fröken Svensson, försökte trösta.

– Jag tror Klara har rätt i alla fall, men docenten är så envis, så det är ingen idé att säga emot honom! Och Syster håller förstås med honom!

De båda damerna nickade i fullt samförstånd. Ja, så var det. En gammal fröken och en gammal änka brydde sig ingen om, men en man, och till på köpet en docent, det var något annat det!

– Jag har hört att hans fru lagade god mat, fortsatte fröken Svensson med en oväntat hemlighetsfull min, men att han inte var snäll mot henne. Och förresten, här sänktes rösten till en intrigant viskning, han höll på att bli professor, men så kom dom på honom med något.

– Vad då? undrade fru Bernhardson, glad att få annat att tänka på efter sitt nederlag i minnestävlingen nyss.

Fröken Svensson tog på sig en viktig min och viskade: jag kan nog berätta om jag vill, men inte här inne bland alla andra. När vi är ensamma, kanske.

Och med detta halva löfte fick fru Bernhardson låta sig nöja.

Regnet hade öst ner i nästan två veckor, men följande morgon sken solen på nytt. Efter frukosten med havregrynsgröt, för länge kokta ägg, kaffe och ostsmörgås samt fräscha grönsaker, till kokerskans illa dolda förtret kvarlämnade av de flesta gästerna, tog översten och prosten sin sedvanliga promenad ner till ån. Det kändes skönt att få sträcka ut, de båda regnveckorna hade de bara kunnat gå fram och tillbaka på den regnskyddade lilla altanen.

Översten, som var gammal idrottsman och elitsimmare, rörde sig fortfarande med påtaglig spänst, men ansåg promenadkäppen ge en viss ersättning för de vapen han inte längre fick bära. Prosten, som ägnat sig mer åt stillasittande läsning än åt stärkande motion, stödde sig däremot tungt på sin käpp, som för länge sedan upphört att vara gentlemannens elegant svängda tillbehör. Min käpp och stav, du tröstar mig brukade han travestera en känd psaltarpsalm. Översten, som inte förläst sig på någon av Bibelns böcker, lät meningen förbli okommenterad, men kom till sin egen överraskning allt oftare på sig själv med att mumla samma ord när han förberedde sig för den dagliga promenaden.

– Otrevlig karl, den där docenten, utlät han sig nu.

– Jaa, instämde prosten tveksamt. Han är kanske litet tvärsäker, men annars är det nog inget ont i honom.

Det senare sa han mot bättre vetande, i ett kristligt försök att tänka och tala väl om alla.

Översten, som inte besvärades av sådana hänsyn, brassade på.

– Sitta och skryta så där offentligt om sitt goda minne! Ingen människa kan väl komma ihåg alla middagar man har ätit, hur mycket man än tycker om mat! Och förresten är han nyfiken som ett riktigt fruntimmer!

Man hörde att detta var en grav anklagelse.

– Härom dagen ställde han flera ovidkommande frågor om mitt regemente. Vore det krig skulle jag tro att karln var spion. Då får man träna upp sitt minne i specialläger!

Översten verkade upplivad av denna plötsliga ingivelse, hans röst fick klang och stegen kraft, men prosten föreföll inte övertygad.

– Bror får inte komma med omotiverade anklagelser, sa han litet förebrående. Vi vet egentligen ingenting om mannen.

– Nej, just det! svarade översten triumferande. Vi vet ingenting om honom. Han betonade varje enskilt ord.

Prosten underlät snällt att påpeka att man just ingenting visste om någon av medgästerna på Hemmet. Vad man såg omkring sig var en grupp åldringar, vilkas verkliga bakgrund man endast i undantagsfall kände till. Ingen hade valt sina medboende, alla hade de placerats på Hemmet när förmågan att klara sig själv av en eller annan anledning försvunnit. Han skattade sig lycklig som hade sin Kajsarulta, och han visste att hon var lika lycklig att han fanns vid hennes sida. De var det enda gifta paret och hade fått rum intill varandra, det kändes nästan som ett eget hem. De hade placerat sina sängar på var sida om skiljeväggen, och varje kväll när de gått till sängs, knackade de kärleksfullt tre gånger var. Det betydde Sov gott min kära. Vi ses i morgon, om Gud vill.

Nu hade man hunnit ner till den smala gångbron över ån, promenadens vändplats. Det myckna regnandet hade fått vattennivån att stiga och ån kunde nästan kallas älv, åtminstone med litet välvillig fantasi. De båda herrarna lutade sig fram och betraktade vattnet.

– Konstigt att man inte höjer det här broräcket, sa prosten. Det är riskabelt lågt tycker jag.

– Vill man dränka sig kan man lika gärna gå ner här vid grässlänten, svarade översten abrupt.

Prosten såg chockerad ut. Jag tänkte verkligen inte på sådana saker, förklarade han. Men här springer ju barn och leker, och det är lätt hänt att halka på bräderna när det har regnat så här kraftigt.

Men översten höll fast vid sin morbida tankegång.

– Att drunkna, jag undrar om det är en obehaglig död? Han tycktes tala för sig själv, utan att vänta svar på sin fråga. Det enda rätta för en krigare är naturligtvis att skjuta sig en kula för pannan, fortsatte han halvhögt, som om