En chans för mycket

Henry

I

Det var märkligt att ingenting verkade rört.

Ingen hade slagit sönder något, rivit ur några hyllor, eller ens skitat ner på golvet.

Det var som att stiga in på precis vilken som helst av ortens bensinmackar en afton frampå sena vårkanten.

Förutom det att föreståndaren låg död framför ölkylen.

Kriminalkommissarie Joakim Hill vid Helsingborgspolisen kunde aldrig riktigt vänja sig. Döden bekom honom illa. En bottenlös sorgsenhet grep honom var gång han konfronterades med den.

Men det var inte lätt att undvika.

Inte i hans yrke.

De sista exemplaren av Kvällsposten hängde fortfarande i sitt ställ. Han reflekterade över att Aftonbladet var slutsålt, men inte Expressen.

Det upphörde aldrig att förvåna honom vilka fåniga trivialiteter man lade märke till på en brottsplats.

Som om offret bara var en sekundär omständighet.

Och som om blodet som flöt ut över det svartspräckliga stengolvet var underordnat och betydelselöst.

Han noterade också i utkanten av synfältet att något vält omkull stället för skraplotterna.

Det första han säkerställde var att kassan var orörd. Den var stängd och välförseglad som oskulden själv. Nej, det liknade inte på något sätt ett helt vanligt rån, det här.

Knut Sahlman, Hills kollega på kvällens utryckning, förhörde sig under tiden om detaljerna med den bilpatrull som väntade utanför vid pumparna. Den person som haft oturen att upptäcka den mördade väntade också därute.

Hill såg genom de glittrande panoramarutorna att Sahlman bytte några hastiga ord med henne.

Sahlman var enligt Hills mening naturligtvis en hyfsat bra polisman, men egentligen en alldeles för prydlig typ. Han var en utstuderad klädsnobb, och det fanns aldrig en enda detalj i hans uppenbarelse som kunde kallas slarvig eller oinspirerad.

Han valde allt som tillhörde det personliga med den yttersta omsorg. Mohairrocken han bar, med utmanande breda slejfar, tålde knappast vad jobbet egentligen krävde. Inte de mörkblå italienska mockaskorna heller, och ibland undrade Hill varför Sahlman egentligen valt att bli polis.

Hill själv var egentligen hans raka motsats. Brydde sig aldrig det minsta om färgmatchning, hög kvalitet eller vad modet föreskrev. Bara det fungerade i praktiken.

När Sahlman så småningom kom in i butiken trippade han ytterst försiktigt runt omkring den döde så att skorna inte skulle fläckas av blodet som rann i rännilar ända bort till glassfrysen.

Vad tror du? frågade han Hill. Rån?

Nej, knappast.

Vapnet kan ha gått av genom ett misstag.

Inte troligt.

Jaså? Varför inte? undrade Sahlman och borstade irriterat bort lite av lösgodismonterns sockerpuder från sin dyrbara rock.

Jamen, herregud! Titta på honom!

Sahlman såg oförstående på Hill, men sänkte så blicken till den döde på golvet.

Mackföreståndaren låg med benen vitt skilda. Byxorna var våta i skrevet, precis som det brukade vara när dödsspasmerna fått muskelkontrollen att släppa. Han hade en absurd vinkel på nacken, som vilade mot ölkylens nedersta gummilist. Blod rann i tunna rännilar genom den stumt öppna munnen, ner över hakan och samlade sig i en långsamt växande fläck på skjortbröstet.

Dessutom hade han en mörkblå bindel för ögonen, och skottet som dödat honom hade tryckts av direkt genom munnen och förmodligen lämnat ett rejält utgångshål någonstans bak vid skallbasen.

Väggen bakom, och en stor del av ölkylen, hade absurda röda stänk i en vid uppåtgående cirkel, stänk som mest liknade modern reklamteknik när den är som snitsigast.

Men de här var kusligt verkliga.

Shit!

Sahlman var en synnerligen modern person. Rörde sig i innekretsarna, förekom då och då i Omkretsens reportage från pubsvängens glada värld, och raggade mest i åldersklassen 20-25 år under sin egen. Han hade alltid ett moderiktigt uttryck för var situation.

Ja, instämde Hill sorgset. Han hade nämligen inget häftigare på sin repertoar. Har du fått kontakt med teknikerna?

Visst, dom är på g.

Självklart. De var inte på väg – de var på gång!

Innan de anlände gällde det att röra sig så försiktigt som möjligt, och ändå försöka lägga saker och ting på minnet.

Joakim Hill såg sig omkring i lokalen. Bilden av biltvätten på teve-monitorn var lika stilla och grå som den döde själv. Borsten hängde trötta och livlösa därute, och den sneda vinkeln gav bilden ett skevt perspektiv. Vilket inte var mer än rätt och riktigt egentligen, eftersom allting hade ett absurt perspektiv den här kvällen.

Ingenting rörde sig någonstans. Fläktsystemen susade ödsligt och kassaapparatens blågröna digitaltext lyste bjärt. Inga tobakshyllor verkade länsade heller. De var ordentligt påfyllda och innehållet bjöd ut sin cellofanförpackade njutning till den det behagade.

Allt var helt normalt – förutom den döde på golvet.

Dörren.

Hill lade plötsligt märke till att kundtoaletten stod en aning öppen. Det var inte tänt därinne, men dörren stod en aning på glänt.

Han kände nackhåren pirra, tittade inte mer åt det hållet, utan drog sig försiktigt närmare Sahlman som fastnat borta vid tidningsstället.

Hill stötte ordlöst den andre i sidan med armbågen för att påkalla uppmärksamhet, men Sahlman var och förblev absorberad.

Ja fan! Har du sett! Sahlman fnös indignerat och totalt oförstående medan han skakade ut sidorna på det sista exemplaret av Expressen. Michael Jackson har förbanne mig fått en son! Helt otroligt, alltså!

Sssh, tystade Hill.

Jo, jag håller helt med dig, alltså, fortsatte Sahlman ovetandes. Sådana hemskheter ska man inte tala alltför högt om.

Joakim Hill insåg att han var ensam. Fullkomligt ensam. Samtidigt fann hans hand tjänstepistolen, en väloljad 9 mm Sig-Sauer, i läderhölstret bak vid njurtrakten.

Han släntrade till synes förstrött genom butikslokalen. Låtsades inspektera förrådet av låsolja, videofilmer och fettsnåla smörgåsmargariner. Han var till slut nästan framme vid lokalens kortände. Vapnet låg stadigt i handen nu. Tyngden kändes som en säkerhet, och gudarna skulle veta att han visste hur man hanterade det.

Han stod med ryggen tätt tryckt mot mejerikylens heltäckande glasdörr, drog några lugnande andetag och förberedde sig att attackera toadörren runt hörnet.

Aah, herre gud... det är inte klokt vad folk gör för pengar!

Joakim frös mitt i den påbörjade rörelsen.

Sahlman var mer än någonsin försjunken i sin tidning, höll den på högkant på armslängds avstånd och studerade mittuppslaget.

Allt, precis hela skiten visar dom för pengar! Herregud! Har du sett en sån goding va?

Han försjönk i tidningen igen, och Hill andades ut. Kallsvetten sipprade i pannan nu.

Han förberedde sig ännu en gång.

Med en sista dynamisk djupandning rundade han hörnet på mejerikylen på samma gång som högerfoten sparkade upp dörren till kundtoaletten med en smäll.

Pistolen hölls reglementsenligt beredd i brösthöjd mellan bägge händer, och kroppstyngden balanserades på brett särade ben.

Toaletten var tom.

Sahlman smällde igen kvällstidningen och stirrade på honom.

Vad har du för dig Hill? Du håller ju på att skrämma ihjäl mig!

Utanför var vårnatten i den nordvästskånska hamnstaden oskyldigt angenäm, om än en aning fuktkylig.

Fukten drev som vanligt in från Sundet, upp över staden, medeltidsborgen Kärnan och vidare bort mot Pålsjö bokskog. Så drejade den bi vid de väldiga träden och fortsatte österut mot de modernare industri- och bostadsområdena.

Berga var ett av dessa omfattande industrikomplex som spände över förvillande stora och just nu nattöde områden. Bensinstationen de kallats till låg där, och ännu längre ut tog ogenerat förföriska storköpscentra vid innan motorvägen slutligen förde folk vidare på landskapets livsnerv av asfalt och betong. Söder, norr eller österut – allt efter varje enskild förares personliga önskemål.

Hill lämnade eländet därinne åt rättsläkaren och det nyanlända teknikerteamet, öppnade dörren och klev ut på det väl upplysta pumpområdet.

Det aldrig sinande bruset från E4:an och E6:an mot Stockholm, Göteborg och Malmö – trängde sig på och sköljde honom ren från melankolin genom sin obrottsliga pålitlighet.

Så länge det ljudet hördes var i alla fall inte själva staden död – även om en av dess innevånare nyss tystats för alltid.

Kvinnan som upptäckt mordet satt kvar på en av de kalkvita betonggrisar som markerade gränsen för bensinstationens kundparkering.

Hon satt där och höll sig hjälplöst om armarna, liksom både för att försvara och trösta sig själv för det hemska som det varit hennes öde att upptäcka.

Men egentligen var det mest för att hon frös.

Poliskonstaplarna hade redan gjort sitt, noterat namn och adress och fått de övriga uppgifter om hennes fasaväckande fynd som behövdes för att skriva rapporten.

De var nöjda för sin del, och samtalade mest tyst sinsemellan i skenet från det roterande blåljuset. Då och då fick de kortfattade och brusiga kommunikationer från polishuset. Hill bytte som hastigast några ord med dem, och fortsatte bort till kvinnan.

God kväll, sa han och sträckte fram handen.

Ja, vad sjutton skulle man säga – tusan, en sån rälig kväll, kanske?

Mmm, nickade hon och räckte honom sin smala, kalla hand en kort sekund.

Jag är kriminalkommissarie Joakim Hill, presenterade han sig.

Hon nickade igen, och huttrade till lite lätt.

Det är kallt, ni fryser kanske?

Nej, nej, det är inte farligt, ljög hon. Kan jag fara hem nu?

Visst – jo, vi ska se till att en av bilarna kör er hem.

Tack, men jag har ju min egen bil här. Det var liksom därför jag köpte bensin.

Jo, jag förstår, nickade han. Men är det inte egentligen bäst att låta den vara kvar här i kväll. Det är inte bra att köra om man är så upprörd.

Det är inte så farligt, menade hon, och han tänkte att hon hade kloka ögon. Tanken var lika absurd som den om rangordningen mellan de kvarvarande kvällsblaskorna – men den kom likafullt för honom.

Jo, det är klart att det är, insisterade han beskyddande, och det är ingenting alls att skämmas för. Det är OK. Det är inget normalt med att plötsligt stå inför döda människor.

Jo – för mig.

Han stirrade oförstående på den unga kvinnan som nu på ett rastlöst sätt rest sig från det kalla betongblocket.

Hon var liten och senig – vältränad skulle han gissa på – och hade det korta håret utmanande tonat i gyllenblonda slingor över mörk botten.

Hennes obegripliga utsaga förbryllade honom, men hon hjälpte honom ur hans bekymmersamma situation med en enkel upplysning.

Jag är läkare, sa hon och hängde trött sin lilla mockaväska över axeln. Jag gör min AT-tjänst i Lund. Jag ser sånt jämt – men det gör det aldrig trevligare, eller hur?

Hon hade erhållit hans tillstånd att gå – så hon gick. Med korta, snabba steg skyndade hon sig bort mot en karamellblå Suzuki som sedan mer än en timme tillbaka stod vid pump nr 4.

Vänta, ropade han och följde henne, har vi alla uppgifter...

Ja, allting, kommissarien, svarade hon trött. Jag hör av mig i morgon, blir det bra?

Visst – fint, försäkrade han motvilligt, eftersom han faktiskt inte kunde hitta på någon mer riktigt bra anledning att hålla henne kvar längre.

Det var först när hon vred om startnyckeln och motorn spann igång som en gräddlapande kissekatt som han kom på vad han undrade allra mest.

Och namnet var? tillade han.

Men hon hörde honom inte utan koncentrerade sig i stället på att undvika betongblocken, svängde runt och försvann bakom den tomma biltvätten. Hon avvisade bestämt det intilliggande Scandic-hotellets bjärta neoninvit och fortsatte rätt ut mot motorvägsrondellen.

Han kom på sig själv med att vinka tafatt när hon for. Så såg han sig lite ertappat och förläget omkring, men ingen tycktes tack och lov ha märkt något.

Framför allt inte Sahlman, för han hade nog att göra med en ny förtretlig fläck på mohairrocken.

Jäkla trycksvärta, alltså – och kvällspressens var absolut värst!

Polishuset i Helsingborg var byggt i matt brunrött tegel, höjde sig majestätiskt sex våningar upp från sin strategiska hörntomt över stadens södra infartsled och var medeltidsfästningen Kärnans kontrapunkt i staden.

Det signalerade precis samma budskap till resande som det gamla befästningstornet gjort sedan urminnes tider.

Välkommen till vår lilla stad – men hitta inte på djävelskap, för här vaktar jag!

Och det var ungefär lika effektivt dessutom.

Den som verkligen hade satt sig i sinnet att erövra staden hade stora möjligheter att i alla fall ställa till det rejält. Visserligen föll aldrig borgen – varken den medeltida eller den polisiära – i fiendehänder, men staden längs vattnet och dess befolkning var van att utstå våldtäkt från tid till annan. Både för sin skönhets skull och för sitt strategiska läge.

Men gudarna ska veta att ordningsmakten verkligen gjorde så gott den kunde!

Joakim Hill hade till exempel infunnit sig punktligt på arbetet på måndagsmorgonen. Fastän nattens arbete på Berga inte hade avslutats förrän vid tvåtiden, och det därmed hade blivit alldeles för knappt med nattsömnen.

Och irriterande nog var det dessutom absolut inget avgörande som tycktes ha framkommit genom de inledande undersökningarna.

Den mördade hade varit omtyckt, gett bra service åt kunderna och legat på ungefär samma prisnivå som konkurrenterna. Så det fanns alltså ingen rimlig anledning att misstänka något rent näringsrelaterat groll bakom dådet.

Mannen hade inte haft några uppenbart tyngande skulder – men tydligen inga särskilt lockande rikedomar heller. Han var änkling sedan länge, men hade en son – en vuxen grabb som för tillfället studerade i USA. Kanske gick eventuella extra förtjänster till grabbens studier? Än så länge fanns bara frågor, men inga som helst svar.

Hill var en av dessa individer som behövde rejält med sömn för att kunna fungera. Så hade det alltid varit och skulle förmodligen också förbli. Så nu satt han här vid sitt skrivbord och kände sig som nåt avslaget piss i ett gammalt ölglas, trots att klockan inte var mer än 08:15.

Han kvävde en gäspning, sträckte sig efter muggen med automatens oförargliga kaffe och tog en rejäl klunk.

I och för sig kände han sig för det mesta ganska brungrå och ointressant, men fullt så här illa brukade det ändå inte vara.

Kriminalkommissarie Joakim Hill var nämligen i sina allra bästa ungkarlsår. Han var trettioåtta år gammal, och hade inte innehaft sin nuvarande grad i mer än ett och ett halvt år. Kroppsbyggnaden var ordinär eller möjligen lite över genomsnittet i längd. Han var varken mager eller fetlagd, blond eller svartmuskig utan bara förargligt vanligt cendré.

Dessutom var han en ganska stillsam typ. Inte någon practical joker direkt för egen del, fast han sällan hade något emot kollegornas tidvisa leklystnad.

Det förekom nämligen en hel del skämtande på polishuset i Helsingborg. Det var kanske det tunga, mörka i själva byggnadens arkitektur som krävde sin motpol? Kanske det gäckande rostfärgade fönsterglaset i våning efter hemlighetsfull våning framtvingade en förlösande skämtsamhet hos dem som dagligen vistades på den mytomspunna insidan?

Hill visste inte riktigt säkert, fastän faktum kvarstod. Det kunde gå rätt livat till bland tjänstemännen i blått, men han gick sällan själv i första ledet.

Du måste släppa loss lite ibland, polarn, var Sahlmans stående uppfattning. Det är inte nyttigt att aldrig lätta på trycket, Hill!

Men Hill hade sitt eget sätt att söka avkoppling. Cool jazz i soffhörnet, god maltwhisky och Clint Eastwood-filmer var avgjort mer i hans stil. För vad än Sahlman ansåg, så fanns det faktiskt andra möjligheter att roa sig på än att utöva karaoke på rökiga, nattöppna barer.

Kaffet hjälpte verkligen en aning. Hill höjde sin självkänsla en välbehövlig bit och fortsatte att tröska sig igenom teknikernas och rättsmedicinarnas preliminära rapporter. Han förundrades över deras nästan ofattbara förmåga att producera så pass många sidor på så relativt kort tid. Det förvånade honom alltid lika mycket – fast å andra sidan stod det inte så värst mycket skrivet på var och en av dem. De var prydligt inrutade i snåla noteringsspalter, för att fylla de högt ställda statliga kraven på enhetlighet.

Det kom inte direkt som en överraskning för honom att mannen på bensinstationen blivit skjuten genom munnen. Men ett första inofficiellt utlåtande från rättsmedicinen påpekade förekomsten av sår inne i gomseglet, och bekräftade därmed antagandet att pipan stuckits rätt in i offrets mun innan skottet avlossats.

Stackars sate! tänkte Hill. Han måste ha insett sitt kommande öde en god stund i förväg.

Frågan var bara hur länge? Hur många skräckfyllda sekunder, eller kanske till och med minuter, hade han behövt genomlida? Hur länge hade han tvingats tugga kall metall och känna kornet skära in i gommen, innan skottet äntligen gått av?

Nej, det var ingalunda några trevliga tankar att börja en ny dag med. Men det var trots allt det yrke Hill självmant valt, och han fick väl ta det onda med det goda.

Vad hette han förresten egentligen, den här killen? Det måste stå här någonstans på försättsbladet. Jaha – Sten Andersson, stod det där snyggt och prydligt präntat.

Men det var inte till mycket hjälp. Det lät kanske fånigt när han tänkte efter, men ibland kunde ett namn säga ganska mycket. Det kunde ge ledtrådar om nationalitet, social status eller knyta an till andra av polisen kända eller ökända individer. Det kunde ofta i alla fall vara något att pröva den berömda gamla polisintuitionen på.

Men namnet Sten Andersson sa honom irriterande nog ingenting alls.

Joansson, en av stationens samordnare och vakthavande befäl, stack oväntat huvudet inom dörren.

Och Joansson – han var just en av dessa stationens obotliga skämtare. Det var han som så osökt döpt om Joakim på stationen. Men det var nog ofrånkomligt egentligen – om man nu råkar heta Joakim Hill blir det oundvikligen Joe Hill!

Som sagt, det ligger mycket i ett namn.

Men Joakim var inte den ende som tyngdes av vakthavande befälets små kvickheter. Joansson hade kommit glädjestrålande en morgon, dunkat Sahlman i ryggen och gett honom hans dagsrapporter med den käcka kommentaren Här har du, Rushdie!

Rushdie?

Knut Sahlman, som vanligtvis var känd för sitt utmärkta skarpsinne, hade sällan sett så mycket ut som ett frågetecken.

Visst! hade Joansson strålat av stolt uppfinnarglädje. Sahlman Rushdie – ha ha ha.

Ja, ja – det hade varit mycket roligt. Han tyckte måhända att han själv befann sig på den säkra sidan, eftersom Joansson ju aldrig kunde bli så mycket annat än just – Joansson?

Tjänare, Joe! hälsade han nu, alldeles olidligt morgonpiggt.

Han stod som vanligt med ena benet innanför tröskeln och det andra i korridoren, för Joansson var alltid på språng, alltid på väg någon annanstans med en mapp eller papperslunta under armen.

Och nu flinade han så där nöjt igen, som en skolpojke med en nyfångad groda i byxfickan. Han hade nämligen kommit för att anmäla en besökare.

Catharina Elgh, annonserade han och himlade menande med ögonen.

Han placerade ovanligt nog en kort sekund bägge fötter innanför tröskeln, klev ända bort till Hills skrivbord, lutade sig över honom och viskade teatraliskt.

Hoppas studsaren är redo!

Han dolde misset illa, men försvann igen i samma stund som hon kom in.

Hon – kvinnan i den karamellblå Suzukin.

Joakim var pinsamt oförberedd. Han reste sig alltför snabbt, fastnade med stolen i mattkanten och höll på att välta kaffemuggen över alla rapporter på skrivbordet.

I den mikrosekunden skämdes han över sitt slitna gamla rum med mörka, otympliga femtiotalsmöbler och trista tapeter. Det hade länge varit meningen att det skulle ha renoverats med anledning av hans nya befattning. Men hur det nu var så var ju statsfinanserna dåliga, och sådant fick allt lov att ta den tid det tog.

Och fastän han aldrig slutade hoppas att hantverkarna verkligen skulle stå där utanför en vacker dag, så förbannade han än en gång beslutsfattarnas saktfärdighet. Han fruktade starkt att rummet speglade sin tafflighet på hans person, och det var något av det sista han önskade just nu.

Åh, men goddag, halkade en ny flat hälsning över hans läppar.

Nu var han där igen! Goddag, godafton, adjö! Han var sannerligen de snabba, inspirerade replikernas mästare!

Var så god och sitt, tillade han en aning generat som om hans tankar hörts högt och tydligt.

Besöksstolen var faktiskt den nyaste och trevligaste möbeln i hans trånga lilla krypin. Det berodde på att han bara för några veckor sedan hållit förhör med en våldsam typ härinne, och den gamla stolen hade farit i bitar vid det vilda slagsmål som avslutat samtalet. Och på så sätt hade han äntligen fått en ny.

Nu lyste den glatt kanariegul och inbjudande från andra sidan skrivbordet, och det hade definitivt inte kunnat komma lämpligare.

Han räckte henne handen igen och bemödade sig att inte hålla kvar hennes längre än vad som kunde anses fullkomligt brukligt. Den var mjuk och varm i dag, men till slut blev han trots allt tvungen att släppa den och sätta sig ner på sin sida av skrivbordet.

Kaffe? föreslog han förhoppningsfullt.

Nej, tack. Jag har precis druckit, svarade hon.

Och så var det med det, ja.

Jag ser här, sa han – återigen generat och föga sanningsenligt – medan han förstrött rotade bland papperna, att du heter Catharina Elgh.

Ja, medgav hon, men bespara mig skämtet, tack!

Vilket skämt?

Hade hon redan hört det där om studsaren, trots allt?

Det där med att jaktsäsongen har börjat! svarade hon lite defensivt.

Han skrattade befriat.

Jag tänkte inte alls säga det.

Jaså, inte?

Hennes röst var besvärande lågmäld och sexig.

Nej, jag hade tänkt säga ’snygg mule fröken har!’, tänkte han men bytte för säkerhets skull samtalsämne helt.

Nej, men jag har en del frågor gällande det som hände igår kväll.

Hela förhöret, som utifrån betraktat snarast påminde om ett hjärtlöst obesvarat orrspel, tog alldeles för kort tid.

Det var tyvärr inte mycket hon hade att tillägga om sin roll i gårdagskvällens drama. Det hela var nämligen i praktiken redan överståndet vid den tidpunkt när hon gått in i butiken.

Han hade föredragit att det blivit ett mera långdraget samtal – tyckte om känslan av att hon satt där och värmde hans nya gula besöksstol – men tyvärr framkom det inget särskilt som föranledde vidare utfrågningar. Fastän han desperat sökte efter allehanda uppslag och anledningar att förlänga hennes behagfulla närvaro här på hans oromantiska tjänsterum.

Hur kom det sig egentligen att du gick in i butiken? ville han plötsligt veta. Tankade du inte på konto?

Jo, jag tankade på konto. Men jag behövde tamponger också.

Hon blinkade inte ens, men själv kände han en besvärande rodnad krypa uppåt från örsnibbarna och vidare längs med käkbenet.

Jaha, sa han ansträngt, men lyckades på något outgrundligt sätt hitta tanketråden igen. OK, när du kom in – levde han fortfarande då?

Nej, knappast. När man får hjärnan utblåst på det sättet så är det faktiskt natti-natti med en gång.

Två–noll till damen i den karamellblå minibilen! Det var kanske dags för kommissarie Hill att skärpa sig nu?

Vad gjorde du direkt efter det att du upptäckt kroppen?

Larmade polis via 112.

OK.

Han gjorde en liten anteckning och gick vidare i utfrågningen.

Använde du telefonen vid disken?

Nej, jag har faktiskt teve.

Ursäkta?

Jag ser med förkärlek polisserier på teve. Givetvis gick jag försiktigt ut ur butiken igen och larmade från mobilen.

Det gick verkligen inget vidare för kommissarie Hill idag. Han borde faktiskt försöka få mer sömn om nätterna, så intellektet i alla fall fungerade hjälpligt under dagtid.

Har du lust att äta lunch?

Han lyckades i alla fall överraska henne med frågan, och hon log. Ursäktande förvisso, men leendet nådde verkligen ända fram till hennes alerta gråblå ögon.

Jag måste tyvärr vara tillbaka i Lund före klockan elva. Men tack i alla fall.

Han reste sig, fullkomligt tömd på fler initiativ, och lyckades runda skrivbordet utan minsta missöde.

Då så, då ska jag inte uppehålla dig i onödan.

Ingen fara, försäkrade hon.

Och det gladde honom att höra att det inte bara var han som for med avfärdande plattityder denna strålande morgon. Naturligtvis måste hon ha offrat en hel del för att inställa sig så här till förhör mitt på förmiddagen. Det var åtminstone tolv mil tur och retur mellan Lund och Helsingborg – men hon valde att avfärda sin uppoffring med en standardfras.

Hon hade alltså stil också, tjejen!

Liksom kvällen innan slängde hon väskremmen så där naturligt över axeln, precis så som tjejer gör. Som om de var födda med axelväska hela bunten.

Innan hon gick krävde han ännu en gång sitt privilegium som statstjänsteman och räckte henne handen till farväl.

Känslan av hennes långsmala fingrar mot hans dröjde kvar en god stund efter det att hon lämnat polishuset.

Det skulle komma att ta tre hela arbetsdagar för tekniska roteln att färdigställa slutrapporten – och ändå var det kod röd på det här ärendet!

Ja, men för fan kom hit och kolla själv då! surade Anderberg uppe på tekniska.

Han var