Någon nära dig

historia.

1

Korridoren ligger ödslig och tom när Anita gäspande låser klassrumsdörren. Egentligen borde hon ha suttit uppkrupen i favoritfåtöljen därhemma vid det här laget, men mötet drog ut på tiden sedan en mamma ifrågasatt elevbilderna på skolans hemsida. Några av föräldrarna höll med om att pedofiler kunde hitta nya offer där, medan andra hävdade att ungarna är lika exponerade i själva skolan eller i olika sportsammanhang. Det ledde till långvariga diskussioner, och Anita rynkar pannan vid minnet av den hetsiga dispyten.

Instinktivt plockar hon upp en kvarglömd mössa från golvet. I samma ögonblick flyger dörren till trapphuset upp. En mörk figur är på väg in men stannar tvärt, gör helt om och försvinner. Dörren går igen med en dov suck och springande steg avlägsnar sig nerför trapporna. Anita står kvar som fastfrusen och vet inte vad hon ska tro. Kan någon okänd ha tagit sig in i skolan medan ytterdörren stod öppen? Ingen förälder eller kollega skulle väl bära sig åt på det här viset?

Hon ryser av obehag och tar sig avvaktande ner till personalrummet. Därinne är allt tyst och stilla. De beigerandiga sofforna vilar i väntan på nästa arbetsdag och alla gälla telefonsignaler har dött ut. Kaffebryggaren gapar tom och på bordet står ett par odiskade koppar mitt bland buntar av läromedelskataloger. Några av hennes arbetskamrater har tydligen tittat på inköpen för nästa år och sedan inte orkat röja upp efter sig.

– Nå, det är deras problem, jag tänker inte stanna kvar och städa, säger hon halvhögt och tycker att ljudet ekar mellan väggarna.

I spegeln ser hon en något rundlagd medelålders kvinna med hjärtformat ansikte, kortklippt mörkt hår och bruna ögon. Hon försöker le mot sin bild och se oberörd ut, men nervositeten lyser igenom och tvingar henne att snabbt ta på sig ytterkläderna. Med bultande hjärta rör hon sig försiktigt genom den gamla stenbyggnaden och avståndet fram till ytterdörren känns evighetslångt.

Väl ute pustar hon ut ett ögonblick med ryggen mot dörren. Men spänningen sitter kvar som en klump i magen när hon börjar gå hemåt. Till och med de välkända gatorna känns kusliga. Snön hänger i luften och en isande vind tränger genom hennes kläder. Tunga moln driver över himlen och skymmer då och då den bleka halvmånen. Gatorna är folktomma, den enda människa hon ser är en diffus figur i den mörka Volvo som försiktigt passerar genom drivsnön och försvinner utom synhåll.

Snabbt tar hon sig förbi de mörklagda kontorshusen och affärerna med sina livlösa skyltfönster. De lägenheter som finns ovanpå butikerna vänder henne högdraget ryggen. Huttrande tänker hon på vilket helvete uteliggarna måste ha. Droger är inte längre enbart ett storstadsproblem, de florerar också här och orsakar stora bekymmer. Även i lilla Piteå finns människor som far illa och många som inte ens har en egen bostad. Själv är hon på väg till en varm och mysig lägenhet, hon har ett arbete, en skötsam son, världens bästa syster och trevliga vänner. Hon ska verkligen inte beklaga sig.

Ett avlägset rop får henne att rycka till, men det enda hon ser är en katt som korsar gatan en bit bort. En svart katt. Vilket dåligt omen! Oroad drar hon mössan längre ner över öronen och halvspringer vidare. Hon har en obehaglig känsla av att någon följer efter henne, men inte en själ syns till när hon sneglar bakåt.

Andfådd och svettig sjunker hon ner vid köksbordet. Jackan, halsduken och mössan hamnar i en hög på golvet, och det tar en bra stund innan hon har lugnat sig så pass att hon kan resa sig upp och ta hand om kläderna. Då har de våta spåren torkat och hon kan le åt sin egen rädsla. Att vara begåvad med livlig fantasi kan ha sina fördelar, men det här var definitivt ett bevis på motsatsen. Det är rent löjligt hur en vilsegången figur lyckats skrämma upp henne så totalt.

Nästa morgon är himlen gråmulen och Anita ligger kvar i sängen alldeles för länge. Hon dåsar till, och när hon nästa gång tittar på klockan har den hunnit bli åtta. Allt hon hinner med är en snabb dusch och ett äpple till frukost.

En polisbil och en ambulans står parkerade vid skolans huvudingång. Klungor av elever står frysande i snömodden och tittar osäkert mot ytterdörren. Ingen av dem möter hennes blick, ingen kommer rusande för att berätta något roligt eller för att fråga om läxan. Anita känner oron dallra i luften och det knyter sig i bröstet.

Inne i personalrummet finns redan de flesta av hennes kollegor. Många av dem gråter och håller om varandra, medan rektorn oroligt vandrar fram och tillbaka med det grå håret på ända. Han mumlar för sig själv och vrider sina händer. Marianne sitter hopkrupen i ett av soffhörnen och gnyr som ett sjukt barn. Det är Håkan som berättar att vaktmästaren hittat Sofia död i källaren.

– Hon har antagligen legat där i flera timmar och polisen håller på att undersöka vad som hänt, säger han och harklar sig.

– Den stackars människan måste ha fått en hjärtinfarkt eller nåt, snyftar Kristine. I går kväll. Vi följdes åt ner på stan efter jobbet. Då berättade hon att hon skulle tillbaka senare. Hon skulle rätta de engelska proven, sa hon.

Kristines perfekta yttre är på väg att lösas upp, ögonen är rödkantade och hon torkar försiktigt tårar och mascara med en spetskantad näsduk.

– Stackars Sofia, bli sjuk och vara alldeles ensam i hela huset, gråter hon och går fram till sin man.

Olle lägger armen om henne men får en knuff i ryggen när Marianne rusar upp från soffan och försvinner in på toaletten. Anita ser medlidsamt efter sin kollega. Så sent som i förra veckan diskuterade hon och Sofia den kommande pensioneringen. Tydligen kommer Håkan också ihåg det samtalet. Hans stora kroppshydda rister när han snyter sig och sedan besvärat ser sig om efter en papperskorg. Den i vanliga fall så gemytlige slöjdläraren är blek och sammanbiten, och Anita klappar honom tafatt på ryggen innan hon vänder sig mot rektorn.

– Jag var faktiskt här i går kväll, säger hon dröjande. Rektorn stannar tvärt och spänner ögonen i henne.

– Träffade du Sofia? frågar han hest.

– Nej, jag hade föräldramöte. Och det var alldeles tomt i personalrummet.

Anita tycker alla stirrar anklagande på henne. Det känns förfärligt att Sofia har legat sjuk i källaren medan hon och föräldrarna suttit ovetande ett par våningar ovanför. Hon öppnar munnen för att förklara sig, just som en okänd man kliver in i rummet.

– Jag söker Tor Dalby, rektor för den här skolan.

– Det är jag, det, svarar Tor och tar ett steg framåt. Är ni färdiga nu?

Han drar fingrarna genom håret och stramar upp sig inför polismannens allvar.

– Kan vi ta in eleverna nu så lektionerna kan börja, fortsätter han strävt och kastar en blick ut mot skolgården.

– Vi har spärrat av källaren. Verksamheten kan fortgå, men ingen ur personalen går härifrån innan vi har hört vad de har att säga.

– Varför vill ni prata med oss? undrar Tor med uttryckslöst ansikte. Det är väl inget skumt med vår kära Sofias bortgång?

– Det kan inte uteslutas, svarar polisen kort med blicken fäst på Tors rastlösa händer. Kan vi använda ert rum?

Dagen blir allmänt rörig och polisens svävande besked har inte enbart skakat Anita. Hon ser hur arbetskamraterna går omkring med sammanbitna miner och hur de lämnar skolan så snart lektionerna är slut och de har lämnat sina vittnesmål.

Snart är det bara Anita och den unga vikarien Linda kvar i personalrummet. De sitter tysta mitt emot varandra i de randiga sofforna. Det osar garvsyra från bryggaren som stått på i timmar. Genom de stora fönstren silar en grå skymning som får allt i rummet att verka glåmigt och dystert. Lindas långa svarta hår hänger i stripor, ögonen är rödgråtna och läpparna hårt sammanbitna. Anita skäms plötsligt över att hon och hennes kollegor varit så upptagna med sig själva. Håkan har visserligen försökt få igång ett samtal med den unga vikarien men bara mötts av ett frånvarande mummel.

Det var den annars så kärva Sofia som tog sig an den nya kollegan och hjälpte henne till rätta. Något som verkligen behövdes. En mer vilsekommen lärare har Centralskolan nog aldrig haft. Utseendemässigt liknar hon mest av allt en elev, liten och späd, alltid klädd i jeans och bylsiga tröjor och med alltför mycket make up. Visserligen har hon god hand med barn, särskilt sådana med problem, men ibland är hon så borta i sina egna tankar att hon glömmer tid och rum, tänker Anita eftersinnande. Men Sofia har haft ett oändligt tålamod och hjälpt Linda med både praktiska saker och goda råd om undervisningen. De två har också umgåtts en del privat. Sofia var ensamstående, och förutom kyrkokören var nog skolan och eleverna det som upptog det mesta av hennes tid. Kanske kände Sofia att hon behövdes på mer än ett sätt. Efter vad Anita har hört dog Lindas mor tidigt.

– Gå du, jag kan vänta, erbjuder Anita med en gest mot polisen som väntar i dörröppningen.

Men Linda skakar på huvudet och kryper längre in i soffhörnet. Som en skadad fågelunge klänger hon sig fast i soffan. Blicken är mörk och frånvarande. Först när Anita tar henne i armen rycker hon till och reser sig motvilligt.

En kort stund senare kommer Linda tillbaka för att hämta sin slitna täckjacka. I dörren stannar hon, vänder sig om och ger Anita ett långt ögonkast. Sedan går hon utan att säga ett ord.

Mannen i karmstolen liknar en uggla med sina glasögon på näsan och borstiga ögonbryn. Han sitter djupt nersjunken med svårmodig uppsyn. Kavajen hänger över stolsryggen och den brunrutiga skjortan är uppknäppt i halsen. Tankfullt trummar han med pennan mot sin putande underläpp medan blicken är fokuserad på anteckningsblocket i hans knä. Utan att titta upp visar han med pennan att Anita ska sätta sig i besöksfåtöljen. Den andre polismannen stannar innanför dörren som om han är beredd att släppa ut henne rätt omgående.

– Namn och personnummer, ber mannen bakom skrivbordet och ger henne en trött blick.

Hon svarar reflexmässigt och tycker han verkar mer än lovligt uttråkad. Men så snart han fått klart för sig att Anita befunnit sig i skolan under gårdagskvällen rätar han på sig och hänvisar sin kollega till fåtöljen bredvid henne.

– Vi vill ha en lista på vilka som var med, säger han med eftertryck och vänder blad.

Det lovar Anita att ordna och uppmanas att fortsätta sin redogörelse. När hon kommer fram till den mystiska figuren i trappan vill de två poliserna höra alla detaljer om och om igen.

– Det är inte så lätt att beskriva. Det gick så snabbt. Jag stod långt ifrån och ljuset var dunkelt. Obehaget är det jag minns allra bäst, säger hon till slut.

– Försök ändå. Det är av stor vikt för utredningen.

– Kan det ha något med Sofias död att göra?

– Mycket möjligt. Hon avled förmodligen på grund av yttre våld.

Förhörsledaren ser forskande på henne utan att förklara sig närmare. Anita slår omedvetet handen för munnen och känner hur hon blir alldeles kall inombords. Yttre våld! Menar han att inkräktaren skulle ha dödat henne? Illamåendet kommer och går medan hon försöker förtränga bilden av den gamla lärarinnan liggande i en pöl av blod.

– Kunde jag ha gjort något? Levde hon när jag gick härifrån?

Rösten darrar betänkligt. Hon borde förstås ha ringt någon, rektorn till exempel, eller ett vaktbolag. Ja, vem som helst. Hur kunde hon vara så idiotiskt dum att hon bara gick!

Obduktionen får utvisa vilken tid hon avled, svarar polismannen med ett stänk av deltagande i rösten. Nu får vi inrikta oss på att höra föräldrarna och försöka hitta er mystiske besökare.

Han reser sig och lägger undan anteckningarna. Medan han tar på sig kavajen säger han korthugget:

– Vi kommer att ta kontakt med er. Ring oss om ni skulle komma på något mer. Och en sak till. Av spaningstekniska skäl vill vi inte att ni berättar för någon vad ni såg i korridoren.

Allt känns som en hemsk mardröm. Tanken på att någon mördat Sofia är så absurd. Den gamla lärarinnan kunde visserligen verka barsk och tvär, men hon engagerade sig alltid i sina elever och var omtyckt av dem som lärde känna henne. Anita kan nästan se henne framför sig. Hur hon kommer gående med raska steg, lång och mager, med ett bestämt drag kring munnen och blågrå ögon, som inte viker undan i första taget. Vem i all världen skulle ha haft anledning att ta livet av henne?

Tankarna virvlar runt i huvudet medan hon går upp till klassrummet. Det är klart att polisen behöver en lista på vilka som var med på mötet. Någon av föräldrarna kanske såg eller hörde något som kan vara till hjälp. De kan till och med ha mött figuren hon bara såg skymten av. Hon ryser vid minnet.

En skola utan elever känns alltid ödslig och tom, men nu upplever hon Centralskolan rent av kuslig. Det är så tyst att trafikljuden från Nygatan tar sig in genom de tjocka tegelväggarna, något man inte hör en vanlig arbetsdag när skolan är full av elever. Stegen ekar när hon går genom den långa korridoren, och hon kommer på sig själv med att försöka undvika att klackarna slår mot stengolvet.

I klassrumsdörren stannar hon och ser sig omkring. Här är allt är sig likt. De höga fönstren, barnens teckningar på väggarna, bokhyllorna med faktaböcker och den nersjunkna soffan som ger rummet ett hemtrevligt intryck. Det känns förfärligt att hon suttit här och diskuterat klassdisco och Internet medan en människa mist livet alldeles i närheten.

Med ens inser hon att hon kan vara helt ensam i huset. Leif, som i vanliga fall är den som låser ytterdörrarna, har inte synts till överhuvudtaget. Stora starka karln är förstås chockad och har gått hem, han som alla andra! Även om vaktmästaren ger sken av att vara en riktig hårding måste han vara uppriven över att ha hittat Sofia död. En sådan gång hjälper det nog inte ens att han arbetat som Securitasvakt.

Än en gång flyr hon från skolan. Med oknäppt jacka och fladdrande halsduk rusar hon nerför Lillbrogatan med hjärtat i halsgropen. Först när hon når Karls Källa vid Sundsgatan besinnar hon sig. Vad är hon rädd för? Vem skulle ge sig på henne här, mitt på ljusa dagen och i en liten stad där folk skulle ingripa direkt?

Ändå drar hon sig för att gå hem ensam. Helst skulle hon vilja ringa sin syster för att be henne komma med, men hon kan knappast gå ifrån sin affär före stängningsdags. Anitas enda barn kommer inte hem från Malmö förrän till sommaren – om ens då. Och vis av erfarenheten vet hon att det inte är lönt att kontakta sin före detta man, även om han bor i närheten. Hon har inte tillåtelse att berätta vad hon såg i går kväll och Sture skulle skratta åt hennes rädsla. Han känner till hennes livliga fantasi och vet hur benägen hon är att överdriva faror i sin omgivning.

Planlöst strövar hon omkring på Åhléns en stund innan oron driver henne ut igen. Vid Bodéns bokhandel träffar hon Inger, och sällan har hon blivit gladare av att stöta på en arbetskamrat. Den högresta gestalten, iklädd lila kappa och färgglad scarf med tulpanmönster, får henne genast på bättre humör. Under det ljusa hårburret kisar ett par nyfikna ögon på henne och den klarröda munnen ler stort. Anita skyndar sig att föreslå att de ska gå hem till henne och dricka en kopp kaffe. Även om de i vanliga fall inte har så mycket gemensamt delar de trots allt obehaget kring Sofias dödsfall.

Inger accepterar utan minsta betänketid och de följs åt till Kvartersbageriet för att köpa kaffebröd. Därinne doftar det nybakat och glasmontern är full av godsaker. Visst vet Anita att hon borde avstå från de kaloririka wienerbröden och bakelserna, men Inger är smal som en sticka och kan antagligen äta hur mycket som helst utan att bli tjock. Men vad spelar några hekton hit eller dit för roll en sån här dag – rätt som det är ligger man där som en död sill i alla fall, tänker Anita.

De blir sittande i köket medan innehållet i kaffepannan sjunker. Samtalet kretsar till största delen kring skolan. Anita kommer ihåg hur överraskad hon blev över den respekt man alltid visat Sofia. Ingen ifrågasatte hennes auktoritet, trots att det fanns lärare som arbetat längre på skolan. Nu säger Inger att det till stor del beror på att Tor alltid gått på Sofias linje när det uppstått meningsskiljaktigheter.

– Det måste du väl ändå ha märkt, poängterar hon indignerat.

Ingers vassa tunga ger ingen pardon när hon kommer in på relationerna med kollegorna och de episoder där hon själv känt sig förfördelad. Och Tor Dalby tycker hon definitivt inte om.

– Han borde vara med i klassrummet för att få se hur verkligheten ser ut. Dagens barn är inte som när han själv var folkskollärare, fnyser hon. Vi måste få mer resurser om vi ska klara alla problem. Istället lägger han över mer och mer arbete på oss medan vi blir bara färre och färre. Han får allt högre lön men gör allt mindre nytta.

Det blonda håret spretar mer än vanligt och hon har upphetsade rosor på kinderna. Anita vet att när Inger väl kommit igång är hon svår att stoppa. Inte undra på att den kvinnan blivit engagerad i politiken, tänker hon vanvördigt.

En gäll telefonsignal avbryter tiraderna. Det är Anitas syster Eva som fått reda på vad som hänt och undrar om hon ska komma upp.

– Tack, det var snällt, men det behövs inte. En av mina arbetskamrater är här nu. Inger Danielsson. Du vet säkert vem hon är.

– Hon i fullmäktige? Javisst, hon är en av mina bästa kunder. Men i så fall kommer jag i morgon istället. Sköt om dig.

Då först upptäcker Inger att skymningen redan har fallit och får bråttom hem. Anita låser dörren ordentligt sedan hon gått, sätter på en skiva med Eva Cassidy och drar för