Hur kunde hon!

1

Nitton gånger får hon signalen i örat innan hon hör Maggis röst. Och då är rösten så konstig att hon inte ens är säker på att det är rätt röst. Efter något som liknar gråt och något annat som mest verkar vara snörvel kommer några ord:

– Vi ses i morgon.

Sedan låter det klick och blir stumt i luren.

Det är som det har varit hela tiden sedan Maggis kom hem från England.

Det gungar.

Ena gången är det som vanligt, bättre än vanligt. Nästa gång is, åska.

Men?

Den här rösten? Sorgsen, snubblig, snörvlande…

Klockan?

Halv tio.

Sent, men inte för sent.

Hon kliver ur täcket, i kläderna som hon nyss släppt på golvet. Går ut i mörkret, springer i motvind till Maggis hus. Hon har tur, någon låser upp porten och det är bara att följa med.

Ingen öppnar. Hon lyfter brevlådelocket och kikar in. Det är tänt. Ingen pratar men hon hör att någon är där.

– Maggis, viskar hon genom brevlådan. Det är bara jag.

När dörren äntligen går upp är det inte Maggis utan Sunniva som öppnar den.

– Kom in!

Hon drar snabbt in Matilda i tamburen och suckar:

– Det är lite rörigt.

Matilda ser sig omkring och håller inte med. Allt ligger på plats, den röda lampskärmen målar en rund ring över soffhörnet, kuddarna står som de brukar, astrarna på bordet är inte det minsta vissna. I radion sjunger någon om fåglar. Det är inte rörigt, det är som vanligt: hemtrevligt och härligt.

Men dörren till Maggis rum är stängd. Sunniva har röda ögon och tuschrandiga kinder och tvärt stänger hon av musiken.

– Vad är det? viskar Matilda och blir plötsligt och fruktansvärt rädd. Varför är dörren stängd? Varför kommer hon inte ut? Hon sover ju inte! Varför lät hon så konstig på rösten? Varför ringde det nitton signaler innan hon alls svarade?

– Men säg då! skriker hon. Vad är det som har hänt? Sunniva sätter sig i soffan och lägger handen bredvid så att Matilda förstår att hon också ska sätta sig. Men det kan hon inte, det pirrar i kroppen av nånting som gör att hon inte kan hålla fötterna stilla och inte lyckas få knäna att böja sig.

Sunniva tittar upp på henne, ler lite och säger nånting som inte gör Matilda ett dugg klokare.

– Jag vet inte, säger hon.

– Vadå vet inte, skriker Matilda. Det är klart du vet. Det syns ju på dej.

– Jag är sjuk, säger då Sunniva, det är därför Maggis har låst in sig.

Sjuk! Jaha! Var det inte värre! Vadå för sjuk? Förkyld? Men hon verkar inte förkyld. Hon verkar inte sjuk alls. Men varför har Maggis låst in sig för det? Hörde hon fel? Är det Maggis som är sjuk? Nej, hon fattar ingenting. Hon tar ett steg, men Sunniva sträcker ut armen och drar henne i vänster ben så att hon hamnar i soffan. Där tar Sunnivas armar emot och håller henne.

– Det är lika bra att säga det till dej också.

– Jaa, viskar Matilda och väntar på den fortsättning hon plötsligt inte vill höra. Den låter vänta på sig, det går visst flera minuter innan den kommer. När Sunniva äntligen pratar igen ser hon inte på henne, hon tittar rakt fram, mot de lysande röda astrarna i vasen, in i den gula fläcken i en blomma som nästan ligger mot bordsytan.

– Jag var hos doktorn i dag för jag har blivit så andfådd på sista tiden. Han sa att mitt hjärta inte är nåt vidare. Så han sjukskrev mej, jag får inte jobba förrän de har tagit reda på vad det beror på.

Först blir hon bara glad, glad som det gula i astern på bordet. Det var inte nåt farligt. Maggis är inte sjuk. Hon släpper blomman med blicken och tittar lättad på Sunniva.

Då hör hon vad hon inte hörde nyss.

– Hjärtat! Ditt hjärta! Men! Sjuk? Hurdå sjuk?

Hon får inget svar, så hon fortsätter att fråga:

– Men Maggis? Jag fattar ingenting?

– Inte jag heller, mumlar Sunniva. Hon blev arg när hon fick höra att jag var sjuk. Eller rädd. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte särskilt mycket alls.

– Varför blev hon rädd? Det är klart tråkigt att du inte får jobba. Men det kan väl inte…

Dörren till Maggis rum går upp och ut kommer en Maggis som är en helt vanlig Maggis. Inte det minsta gråtig eller snörvlig eller arg eller nånting. Bara helt vanlig.

– Jag följer dej hem, säger hon och börjar snöra på sig ett par skor.

– Bra! säger Matilda och reser sig, men det gör Sunniva också.

– Icke! säger Sunniva. Små tjejer ska inte ranta runt ute när det är mörkt. Vi följer dej hem och sen följer jag Maggis hem.

Det är medvind nu, så stark medvind att de nästan flyger. När Maggis breder ut armarna gör Matilda likadant och de får upp farten så snabbt att de inte hinner väja för en buskrad som oväntat kommer farande. De stannar bland löven en stund, så att Sunniva hinner ifatt. Men de säger ingenting. Inte på hela vägen säger de nånting. Bara godnatt och tack för sällskapet och vi ses i morgon. Ingenting mer. Det behövs inte när allt liksom känns bra.

Innan hon sätter nyckeln i dörren vänder hon sig om, lagom för att se Maggis och Sunniva ta varandra i handen och möta motvinden.

I dörren till sitt rum stannar hon för att berätta för mamma vad som hänt. Men hon ångrar sig.

– Gonatt, säger hon bara. Jag sprang några varv runt kvarteret. Det är häftigt att springa när det nästan är storm.

– Ja, usch vad det blåser, säger mamma och gäspar sig upp ur soffan. Och värre ska det bli sa dom.

2

De talar inte om det konstiga telefonsamtalet. Inte om Sunnivas hjärta heller. Inte ens när Maggis bor hos Matilda i tre dagar medan hennes mamma är på sjukhuset, inte ens då talar de om det som Sunniva berättade för Matilda den där motvindskvällen.

Men de talar om annat, om än det ena, än det andra. De talar oavbrutet med varandra från den sekund de lämnar klassrummet till det ögonblick då sömnen övermannar dem. Ofta talar de om killarna i klassen, om vem som är roligast, snyggast, duktigast, tuffast, modigast, mest hjälpsam…

De gör ett nät av rutor på ett stort papper, två hoptejpade ritpapper. I vänstra kanten skriver de upp killarnas namn, ett för varje ruta. Längs papperets överkant skriver de alla egenskaper de kan komma på, en för varje ruta.

Maggis ligger på golvet och skriver, Matilda sitter på ena sängen och ger förslag. Albert får kryss där hans namnrad möter raden snygg. Agusts kryss hamnar under mest hjälpsam, Antes under roligast. Arne då?

– Duktig, bestämmer Matilda, men Maggis sätter sig upp, fundersam.

– Han är faktiskt snygg. Snyggare än Albert.

– Snyggare än Albert? Hmm. Kanske det, fast Albert är sötare. Ska vi ha en ruta för söt också? Men det får inte rum på papperet.

– Nej men, föreslår Maggis, vi kan sätta flera kryss på en och samma.

Det är klart. En människa är inte på bara ett sätt utan på flera. Arne är både duktig och snygg.

– Modig också, mumlar Maggis, och hjälpsam. Och så är han rolig, det är han, och stark.

– Stopp nu, ropar Matilda och ser i samma ögonblick den skära färgen på Maggis kinder.

Aha, det förklarar saken. Maggis måste ha känt det själv för hon böjer ner