Roland Hassel 's Reviews > Korntäppa

En annorlunda melankoli, och i det avseendet alltså en fräsch melankoli. En fräsch sorts tråkighet och därför, delvis, intressant tråkighet. I denna dock inte bara upprepningar om hur det enda Murnane gillar är grässlätter och hästkapplöpning, mycket sådant, men även en metadiskussion om skönlitteratur, författande och fantasi och hur murnane menar att han inte kan skriva den första och har brist på den sista vilket han sedan metabevisar med någorlunda fantasilösa metasjälvbiografiska metahistorier, ofta i närheten av tidigare nämnda grässlätter eller innehållande fantasier om grässlätter samt tvåvåningshus. Det är en pågående, proustisk förmodar jag, diskussion om sinnesintryck, om förväntningar och föreställningar om livet, om minne kontra verklighet och sanning kontra fiktion, och han gör en poäng av att fiktionalisera sin egen självberättelse, men oklart vad poängen är, eller om det bara är en lek med formen. Resultatet i detta, något som jag också upplever hos postmodernister som Pynchon och Foster-Wallace, är att det känns som att texten delvis är på skoj, samtidigt som den inte egentligen är rolig, och det är möjligt att den diskrepansen är avsiktligt, men är det bra? Samtidigt växer texten och innehåller mot slutet starka passager, men krävs den långa sträckan för att nå den styrkan eller är det bara en omväg? Man får också ett starkt intryck av att murnane själv inte alls vill vara varken meta eller rolig, utan djupt allvarlig, och till och med skulle kunna bli rätt arg över ovanstående text, men man har svårt att förstå varför han då krånglar till sina perspektiv till den grad, och man känner att man mer eller mindre blir tvungen att ifrågasätta för att inte riskera att det egentligen är så att han drar en vid näsan och sedan sitter i enplansvilla med havsvy och skrattar åt en.

Vidare: "Märklig" verkar ha seglat upp som det finaste ord man kan använda för att beskriva ett verk. Och märkligt är detta verk sannerligen.