Oboe (uttal /ʊˈboː/) är ett träblåsinstrument med dubbelt rörblad. Oboen utvecklades i Frankrike under 1600-talet. Namnet kommer av franskan haut bois (högt trä, dvs. högt träblåsinstrument). Skalmejan är en folklig föregångare till oboen.
I slutet av 1600-talet nyttjade den svenska armén och flottan skalmejor, som efter hand under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet, byttes ut mot hautbois/oboe. Hautboist blev i krigsmakten beteckningen för en musiker som spelade både oboe och dulcian/basson.[1]
Oboens ton brukar beskrivas som när man håller för näsan och talar,[2] vilket något oegentligt benämns som ett nasalt (egentligen hyponasalt) ljud. Den är övertonsrik och hörs bra över de övriga orkesterinstrumenten. I den lägsta kvinten av sitt tonomfång har oboen en tendens att låta grov eller rå. (Om en sådan karaktär inte är önskvärd brukar passager i detta register överlåtas till oboens större släkting engelskt horn.) I mittenregistret klingar oboen bäst, och den kommer till sin fulla rätt i melodiska solon. De allra högsta tonerna är svårspelade och har en mycket tunn klang som kan erinra om att rörbladsinstrumentet i grunden är en "vasspipa"; de används sparsamt i symfoniorkestern.
När orkestern stämmer är det oboen som tar stämton, vanligtvis ett ettstruket a. Det ettstrukna a:t hålls för det mesta ut i cirka 4–6 sekunder, mätningar har under extrema omständigheter kunnat tangera så mycket som en 13 minuter lång stämton, detta hör förstås till det synnerligen ovanliga. Oboe är också en orgelstämma av typen tungstämma, även kallad lingual- eller rörstämma. Engelskt horn är en oboe i altläge; oboe da caccia är en föregångare till denna. Oboe d’amore är en oboe som är stämd en ters lägre än oboen.
Kjell Senås (född 1932), solo-oboist i ledande europeiska orkestrar samt förkämpe för det udda instrumentet xyklophonium, ett rörinstrument från tidigt 1800-tal. Medlem av symfoniska sällskapet Rex Musica samt ledamot i Akademiens rörblås-stiftelse.
