Hästkompisar

Lottie Ullgren

Hästkompisar

SAGA Kids

Hästkompisar

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1992, 2022 Lottie Ullgren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728337752

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

– Nej, det kan jag inte lova. Vi måste tala med Jo först!

Hon är ute hos hästarna just nu…

Mammas röst tystnade och Jo drog efter andan, där hon stod strax innanför ytterdörren. Ett ögonblick var hon rådvill, det värsta mamma visste var när någon smyglyssnade, men varför talade mamma om henne?

Tänk om det inte blev något ridläger till lovet? Jo drog efter andan; ridlägret fick inte vara inställt nu när hon tränat så hårt med Micro.

– Jodå, fortsatte mamma, jag ska tala med dem allesammans redan i dag.

Försiktigt öppnade Jo dörren på nytt och drämde igen den bakom sig.

– Nu hör jag att Jo kommit in, sa mamma och suckade i luren. Tänk att hon alltid ska slå igen den stackars dörren så hårt! Då säger vi så, Margit. Jag talar med Jo och de andra i familjen så hör jag av mig senare i kväll. Hej med dig.

Ögonblicket senare stod mamma i farstun.

– Snälla Johanna, måste du slå så i dörren? En vacker dag lossnar den från sina gångjärn.

Hon suckade och fortsatte:

– Hur var ridturen med Micro?

– Så där. Jo sparkade av sig stövlarna. Vad vill du tala med mig om? Det var väl inte Berit från ridklubben som ringde?

Jo krånglade sig ur parkasen och hängde den slarvigt ovanpå de andra stallkläderna.

– Snälla, svara då.

Jo satte sig vid köksbordet och såg bekymrat på sin mamma.

– Var det återbud från träningslägret?

– Nej då. Mamma log och satte sig mittemot henne. Inte alls. Det var Margit Persson som ringde. Du kanske kommer ihåg henne, Jo. Vi har mött henne ett par gånger hos Olssons.

– Nej. Jo tänkte noga efter och skakade på huvudet. Nej, jag känner ingen Margit.

Plötsligt blev hon irriterad.

– Vad har jag med henne att göra?

– Egentligen hade jag tänkt vänta tills de andra kom in, började mamma. Men det är nog bäst att jag talar om det för dig.

– Ja tack. Jo plockade till sig en bulle och började äta.

Hon såg på mamma, som hade fått den där rynkan mellan ögonbrynen, som alltid betydde obehag. Illa till mods skruvade Jo på sig.

– Vi blev uppringda i förra veckan, pappa och jag, av just denna Margit. Hon arbetar på ett socialkontor i stan och hon undrade om vi skulle kunna tänka oss att ta emot en flicka, som behövde få byta familj ett tag. Pappa och jag tyckte att vi kanske kunde hjälpa den här flickan.

– Ett fosterbarn, sa Jo och tittade storögt på sin mamma. Varför då?

– Ja, varför då… Med fingret följde mamma en ruta på köksduken. Kanske därför att vi själva har det så bra och har gott om plats. Tycker inte du att man ska försöka hjälpa andra ibland, Jo?

– Jovisst.

Jo såg undrande på mamma och hällde upp saft ur tillbringaren. En sådan dum fråga, tänkte hon tyst.

– En flicka, sa du? Ar det därför det rör mig? Jag hörde du sa det i telefonen.

– Ja, det rör nog dig mest, för det är en flicka som är tolv år, precis som du. Det hon behöver är att få vänner både bland jämnåriga och djur.

– Så du menar att jag skulle ta hand om henne? fräste Jo. Gå där och vara snäll så att hon kan bli bästa kompis med mina vänner? Jag kan vara utan! Jag har ju så många… Sedan ska hon väl rida hästarna själv och…

– Lugna dig, Johanna.

Mamma såg på henne med de rynkade ögonbrynen ännu mer ihopdragna.

– Hur vore det om du tänkte efter hur bra du själv har det? Eget rum, en stor familj som älskar dig och tre egna ponnyer. Har inte du råd att vara lite vänlig?

Det var svårt att svälja bullen, den växte i munnen på henne och hon kände att det hettade i kinderna. Mamma hade väl rätt, hon hade det nog bra mycket bättre än många andra. Bara därför behövde hon väl inte tvunget gå omkring och vara snäll hela tiden? Tänk bara, att jämt ha någon omkring sig, jämt, jämt! Någon som skulle följa efter henne som en svans av obehagligheter…

Hon låtsades dricka saften och såg ner i duken. Rutorna blev suddiga och hon kände sig väldigt arg och ledsen på en gång. Och tänk om mamma skulle tycka mer om den där tjejen än om henne…

En varm hand strök henne över kinden.

– Min lilla söta Jo.

Mamma försökte dra henne intill sig men Jo kämpade emot. Hon ville inte bli tröstad. Hon ville vara arg, jättearg.

De hade säkert redan bestämt sig och talat med den här flickan. Ingen hade brytt sig om att fråga henne! Ingen!

– Se så. Mamma drog henne tätare intill sig.

Mamma luktade på ett alldeles särskilt sätt och hon var mjuk och varm och så med ens slappande Jo av.

– Jag förstår om du blir upprörd, sa mamma vänligt. Faktum är att Margit ringt till oss flera gånger under årens lopp, men då har vi alltid sagt nej därför att du varit så liten. Vi ville att du först skulle bli större och att vi kanske kunde hjälpa någon i din ålder. Du är ju mycket ensam här på gården, det är långt till kompisar och så.

– Jag är väl inte ensam heller, jag har massor att göra! försvarade Jo sig ivrigt. Micro, Pirran och Caro tar sin tid att rida och sköta. Sedan har jag läxor och ibland kommer ju Karin och sedan…

– De har så väldigt ont om familjer som vill hjälpa lite äldre barn, sådana som är i din ålder, fortsatte mamma sakta.

– Vad är det för fel på min ålder, snörvlade Jo in i mammas hemstickade ylletröja.

– Inget fel alls! Mamma kramade henne. – Många tror att det är besvärligt att få små tolvåringar i huset. De är ju nästan tonåringar och har egna idéer om det mesta. Pappa och jag tycker väldigt mycket om barn i tolvårsåldern…

– Men om den där tjejen kommer hit, sa Jo och smygtorkade tårarna med skjortärmen, kommer ni att tycka mer om henne än om mig och Göran då?

– Lilla Jo. Mamma såg på henne och ett leende glimtade fram. Våra barn är oss så kära, så kära, men jag är säker på att det finns så mycket kärlek kvar inom mig att det räcker till Lena med. Ja, flickan heter så.

Hon såg på sin dotter och smekte henne sakta över håret.

Jo satt tyst, det virvlade av tankar inom henne, snälla och dumma om varandra. Varför måste de ta emot den där flickan? Räckte det inte med henne och Göran för dem? Dög inte hon? Var det därför?

– Du vet, fortsatte mamma, Lena har redan en mamma. Vad hon behöver ha är andra vuxna som hon kan lita på till dess allt ordnar sig för dem igen.

– Det tror inte jag! Jo sträckte på sig. Och den här tjejens mamma – vad tycker hon om att den där Lena ska komma till oss?

Mamma reste sig och satte på kaffebryggaren, plockade fram kaffemuggar och mer bullar. Då och då drog hon handen genom sitt lockiga hår och suckade. Nu visste Jo att mamma funderade på vilket svar hon skulle ge henne, så hon satt tyst som en mus och väntade. Det kändes pirrigt, nästan otäckt, då mamma dröjde så länge. Inom sig kände Jo hur ilskan växte. Snart exploderade hon om inte mamma svarade. Varför skulle detta hända just henne?

– Pappa och Göran kommer ju snart, urskuldade sig mamma då hon hastigt dukade bordet.

Ur en termos hällde hon upp kaffe och tog en klunk innan hon på nytt började tala.

– Just nu är Lena på ett barnhem. Då hennes mamma blev sjuk fanns det inte någon som kunde ta hand om flickan.

– Barnhem? Misstänksamt såg Jo på sin mamma. Det finns väl inga barnhem nu?

– Jodå, det finns barnhem. Bara nere i stan finns det två stycken. I vilket fall som helst, så har inte Lena och hennes mamma haft det så bra de sista åren. Det är faktiskt Lenas mamma själv, som bett att få hjälp så att Lena slapp vara där. Nu har alltså vi fått en förfrågan om Lena kan fa stanna hos oss ett tag.

Jo försökte tänka sig själv hur det var att ha en sjuk mamma och att vara på ett barnhem, men hon lyckades inget vidare. Hon visste ju att pappa, Göran, farmor eller mormor skulle ta hand om henne om mamma fick åka till sjukhuset. Skulle den här Lena inte ha någon? Det verkade bra underligt, men hon teg och fortsatte att se på mamma.

– Vad tycker du? Kan vi inte träffa Lena och se om hon vill komma och bo hos oss?

– Hennes pappa då? kom Jo plötsligt på. Han kan väl ta hand om henne?

– Tja, jag vet inte riktigt, svarade mamma svävande. I varje fall är det så att han inte kan ha Lena boende hos sig just nu.

– Men varför måste vi…

Det slamrade till i farstun, en bag släpptes i golvet och en motorcykelhjälm lades upp på hatthyllan med en smäll.

– Hallå! Är det någon hemma? Mamma? Jo? hojtade Göran och dök i samma sekund upp i köket.

– Det var värst vad ni ser allvarliga ut?

Göran slängde sig ner i kökssoffan och snappade åt sig två bullar i förbifarten.

Glatt såg Jo på sin storebror. Hon tyckte så mycket om honom och hon var så glad att han ännu bodde hemma. Trots att han var över tjugo år gammal kunde han fortfarande leka och ha roligt tillsammans