En krypskytt: Thriller

Neal Chadwick

En krypskytt: Thriller

UUID: 8569db73-0035-4016-877b-a7a9fe1bf3ba

Dieses eBook wurde mit StreetLib Write (https://writeapp.io) erstellt.

Inhaltsverzeichnis

En krypskytt: Thriller

Upphovsrätt

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

En krypskytt: Thriller

Thriller av Neal Chadwick

Den här boken har en storlek som motsvarar 224 pocketbokssidor.

En maffioso skjuts av en professionell mördare, hans storbröstade lekkamrat står bredvid honom och har inget bättre för sig än att försvinna med sin dyra sportbil. Men detta är bara upptakten till en olycksbådande serie brott som inte verkar passa in i något mönster. Jesse Trevellian, utredaren från New York, måste ta saken i egna händer.

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Special Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är varumärken från

Alfred Bekker

© Roman by Author

OMSLAG A.PANADERO

Neal Chadwick är en pseudonym för Alfred Bekker.

© detta nummer 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De påhittade personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Likheterna i namnen är tillfälliga och inte avsedda.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[email protected]

Följ oss på Facebook:

https://www.facebook.com/alfred.bekker.758/

Följ på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Läs de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förlagets blogg!

Håll dig informerad om nya publikationer och bakgrunder!

https://cassiopeia.press

Allt om skönlitteratur!

Kapitel 1

Ska vi fortfarande åka spöktåget - eller är det under Big Jimmy DiCarlo?

DiCarlo - en liten, spinkig man på omkring fyrtio år med svart hår som var kammat och en framstående haka - flinade snett. Skojar du med mig eller vad är det här nu?

Den storbröstade blondinen vid DiCarlos sida översteg Big Jimmy med ett halvt huvud.

Fem bredskuldrade män i mörka kostymer säkrade Big Jimmy DiCarlo från alla håll.

Under livvakternas jackor trycktes deras vapen fram.

Hej, vad är det, Jim? frågade blondinen nu, med armarna i sina provokativt böjda höfter. Jag menade allvar med spöktåget!

Hon sträckte ut armen och pekade på en blinkande neonskylt. Very Loud Screams From Hell stod det. Benhänder stack ut från ytterväggen med oregelbundna mellanrum och tycktes sträcka ut handen mot förbipasserande och fick just en grupp tonåringar att skrika. Jimmy DiCarlo förvrängde ansiktet i irritation och rullade med ögonen.

Francine, det här är barngrejer, klagade han.

Åh, Jimmy!

Ja, det stämmer!

I hemlighet visste DiCarlo redan att han hade förlorat. Han kunde helt enkelt inte neka Francine någonting - även om det innebar att hans image som en stenhård kapten i Marini-familjens syndikat från Little Italy fick lida lite när det blev känt att han roade sig i ett spöktåg.

Francine skrattade utmanande åt honom. Hennes röst lät mörk och förförisk. Lyssna Jimmy, det här är Brooklyn - ingen känner dig!

Jimmy DiCarlos blick distraherades av hennes djupa dekolletage och han tänkte ofrivilligt: Hon har bara andra förtjänster än ett kultiverat sätt att uttrycka sig. Detta innebar att hon inte precis var den typ av kvinna som han kunde ha gjort intryck med inför sin farbror Harry Marini, den nuvarande chefen för familjeföretaget, men så länge Jimmy DiCarlo bara roade sig med Francine och varken hade för avsikt att ta med henne till officiella familjefester eller att gifta sig med henne, så var det okej även för klanpatriarken.

Det är synd, tyckte Jimmy DiCarlo och skakade kraftigt på huvudet, visste du att Brooklyn fortfarande var i italiensk ägo på femtiotalet?

Jimmy ...

Det är sant!

Du distraherar bara nu, Big Jimmy.

Struntprat!

Det gör du!

I dag är det ryssar och ukrainare som bestämmer i Brooklyn - utom i Heights. Men det kommer också att komma, du får se!

Hon fick en glimt i ögonen.

Om du låter mig åka med spöktåget ensam ska jag berätta för alla att Big Jimmy DiCarlo är rädd för spöken.

DiCarlo förvrängde ansiktet.

Gör mig inte arg, älskling!, morrade han. Men själva sättet han sa det på avslöjade att det var osannolikt att han skulle lyckas bli riktigt arg längre. Du vet hur arg jag kan bli! sa han och försökte med stor möda hålla ner munhörnen tillräckligt långt ner.

Du vet att jag gillar när du blir arg, Jimmy! svarade Francine med ett skratt. Hennes felfria tänder blinkade när hon gjorde det. Hennes hår föll långt över axlarna. Med en oefterhärmlig gest borstade hon bort en hårstrå från ansiktet. Jimmy DiCarlo gillade henne just för hennes sätt att göra det.

Du har aldrig upplevt det här förut, älskling...

Inte?

Nej!

Jimmy DiCarlos ansiktsuttryck förändrades plötsligt i det ögonblicket.

Hans ansiktsdrag stelnade.

Ögonen blev onaturligt stora och kom ut ur sina hålor. På en bråkdel av en sekund kom en mask av frusen skräck fram. Han höjde sin hand som i en instinktiv försvarsrörelse.

En liten röd prick bildades i mitten av hans panna och växte snabbt till sig. Francine släppte taget om hans arm och släppte ut ett skrik av fasa.

Jimmy DiCarlo svajade ett ögonblick innan han föll på längden som ett fällt träd och låg orörlig. Med ett dämpat ljud slog hans livlösa kropp i asfalten och förblev i en onaturligt förvrängd position.

Livvakterna insåg vad som hade hänt först efter en fördröjning på en eller två sekunder.

De drog fram sina vapen, duckade sig och stirrade sökande runt i området. Två av dem böjde sig skyddande över sin chef som låg på marken.

Skit också! ropade den större av dem och satte sig på huk bredvid mannen som låg orörlig.

Han kunde precis upptäcka DiCarlos död innan den drabbade honom själv.

Ett slag mot överkroppen fick honom att falla ihop över sin chef. Kulan gick genom hans kropp och slet upp ett blodigt hål där den gick ut. Den mindre av de två livvakterna träffades i huvudet och dödades omedelbart.

Ett anfall från ingenstans - utan minsta chans till försvar.

Francine stod med öppen mun i några sekunder. Hon såg helt frusen ut och vågade knappt andas. Chocken stod skriven över hela hennes ansikte.

Inom några ögonblick sjönk även de andra livvakterna ner. Innan de riktigt hade förstått från vilket håll de faktiskt blev beskjutna, gick en ryckning genom deras kroppar - som marionetter som togs ur spelet av sina trådar. Deras kroppar slog sedan livlöst i marken. Inte ett enda skott hade avlossats från något av deras vapen för att avvärja denna attack.

En helt tyst attack.

Inget ljud av skottlossning kunde höras. De förbipasserande stannade, insåg vad som hade hänt först efter flera ögonblick och skingrades sedan i panik.

Skrik ljöd med ytterligare några sekunders fördröjning och spred sig genom publiken som en dominoeffekt.

Bara några ögonblick senare svällde skrikandet till ett så öronbedövande ljud att till och med den dunkande musiken från högtalarna i åkattraktionerna försvann i ljudet.

Där är den! sa Milo och räckte ut sin hand.

Vi hade bråttom.

Det var sent på eftermiddagen när Milo och jag kom till Jamaica Bay Fun Park i västra Brooklyn. Den låg på platsen för ett före detta köpcentrum som inte hade kunnat hävda sig i den hårda konkurrensen. Om detta skulle vara annorlunda för de åkattraktioner som nu lockade kunderna på Spencer Drive-området var högst tveksamt. Som en fattigmans Disneyland hade de lokala medierna redan hånat parken, som troligen främst besöktes av familjer som bodde i västra Brooklyn och angränsande samhällen på Long Island.

Det var knappast troligt att någon utifrån skulle komma hit. De pariserhjul och berg- och dalbanor som man kunde njuta av här var helt enkelt inte tillräckligt innovativa ur teknisk synvinkel.

Min kollega Milo Tucker och jag var tvungna att parkera sportbilen som FBI:s bilpool tillhandahöll på en sidogata och gå de sista fem minuterna till brottsplatsen. Det rådde ett obeskrivligt kaos. Alla tillfartsvägar till parkeringsplatsen var hopplöst täppta.

De sista metrarna är återigen de värsta, sade jag.

Det handlar om att kämpa sig igenom det, Jesse! svarade min kollega Milo Tucker.

Kollegor från New York Police Department försökte samordna förvirringen bland panikslagna förbipasserande som ville lämna området så snabbt som möjligt och polis- och räddningstjänstfordon så gott de kunde.

Vi hade redan fått veta vad Jamaica Fun Park handlar om.

Jimmy DiCarlo, en av Marini-syndikatets underbossar, hade mördats tillsammans med nästan ett halvt dussin livvakter och vi hade anledning att tro att detta var en del av en större konfrontation mellan olika organiserade brottsgrupper. Penningtvätt, droger och vapen - det var områden där familjen Marini gjorde affärer, enligt vad vi kunde konstatera. Och med stor framgång, för Marini hade snabbt klättrat upp i hierarkin i New Yorks undre värld.

Men konkurrensen var inte slumrande.

Sammanlagt tre andra underbossar i Marini-syndikatet hade dödats under de senaste månaderna. Ingen kunde längre riktigt tro på ett sammanträffande, särskilt som samma vapen hade använts i alla tre fallen.

Det såg ut som om Jimmy DiCarlo var nummer fyra på listan över denna okända mördare som höll på att rensa upp i New Yorks undre värld.

Den enda frågan var vem han gjorde det för. Det hela var förmodligen en del av en mycket mer omfattande konfrontation mellan olika syndikat som kämpade mot varandra kompromisslöst och till döden för att eliminera konkurrenterna.

Kollegorna från stadspolisen hade spärrat av själva brottsplatsen. Milo och jag stoppades.

Jag tog fram mitt ID-kort och höll fram det för min kollega.

Jesse Trevellian, FBI, presenterade jag mig. Det här är min kollega Milo Tucker. Kapten Rick Donovan från 102:a distriktet begärde oss.

Jag är glad att du är här. Du är efterlängtad, sade polisen.

Jag är rädd att vi inte kom tidigare!

Jag kan tänka mig det. Vid den här tiden på dagen är gatorna galna om man kommer från Manhattan.

Du kan säga det igen!

Polisen pekade med armen och sa: Gå till vänster vid korvkiosken tills du kommer till spöktåget. Det var där det hände.

Jag nickade. Tack.

Lite senare hade vi nått fram till själva brottsplatsen. Förutom de uniformerade kollegorna fanns det ett dussin poliser från 102:a distriktet. Dessutom fanns det utredare från Scientific Research Division, den centrala igenkänningstjänsten för alla New Yorks polisenheter, vars hjälp också ofta anlitades av FBI.

Två av rättsläkarens mörka skåpbilar hade på något sätt lyckats ta sig hit. Förmodligen skulle en tredje skåpbil behöva tillkallas för att föra bort alla kroppar.

Vi fick en bild av skräck.

De döda hade redan lindats in i liksäckar och förberetts för transport till rättsmedicinska avdelningen, men spår av torkat blod över hela asfalten visade att något fruktansvärt hade hänt här. Kritmarkeringar visade oss var de hade legat.

Kapten Donovan var en rödhårig, något korpulent man. Jag kände honom en aning. Vi hade träffats då och då när han fortfarande var löjtnant och biträdande chef för 12:e distriktets andra mordrotel på Manhattan. Han var nu kapten och hade tagit över som chef för 102nd Precinct Homicide Squad efter att den tidigare innehavaren, kapten Zach Gonella, dött i en skottlossning.

Det är ungefär trekvart år sedan.

Hej Jesse! sa han och hälsade också på Milo. Efter att vi fastställde identiteten på ett av offren utifrån hans papper stod det omedelbart klart för oss att det här var ett fall för dig.

Och?

DiCarlo är trots allt en del av Marini-syndikatet, så ett samband mellan det här mordfallet och den organiserade brottsligheten är mer än uppenbart.

Jag nickade. Någon verkar systematiskt ta ut Harry Marinis underchefer en efter en, konstaterade jag.

Han nickade. Gangsterkrig. Det är vad alla pratar om just nu.

Ja - och förmodligen bara början, avbröt Milo.

Omständigheterna kring brottet talar för en professionell mördare, sade Donovan, Han måste ha skjutit från en högt belägen plats i snabb följd. Ingen av livvakterna kunde fly. Tills vi får reda på vilken kaliber det rör sig om får ni ha tålamod lite till.

Jag slår vad om att resultatet sammanfaller med de fakta vi känner till från de andra fallen i den här serien, trodde Milo.

Donovan kliade sig i det kortklippta röda håret i bakhuvudet. Jag antar att ni har något som liknar en öppning till ett fullskaligt blodbad på gång.

Det enda som förvånar mig är att Marinis reaktion hittills har varit mycket tyst, återkom min vän och kollega Milo Tucker. I vilket fall som helst känner vi inte till någon jämförbar dödlighet bland medlemmarna i de konkurrerande syndikaten.

Donovan skrattar snett.

Marini kanske är angelägen om att upprätthålla sin image som en ren affärsman och inte förknippas med detta blodiga träsk - men det kommer en punkt då han måste slå tillbaka om han vill behålla auktoriteten i sina egna led.

Varifrån kom skottet?, frågade jag. För ett ögonblick undrade jag hur väl Donovan kände till Marini. Det mesta av det som hittills var känt om Marinis organisation kunde alla polisenheter få tillgång till via datanätverkssystemet NYSIS - inklusive chefen för en mordrotel i Brooklyn. Hur bra kampen mot den organiserade brottsligheten än var, så var det trots allt meningslöst om de som var först på plats inte kände igen kopplingen mellan ett mord och vissa områden av den organiserade brottsligheten. Upprepade gånger hade vi på FBI förlorat värdefull tid på grund av att brottets explosiva karaktär inte hade upptäckts tillräckligt snabbt på plats.

Donovan kunde verkligen inte anklagas för något i detta avseende.

Han hade varit mer än uppmärksam och förvånansvärt välinformerad om bakgrunden.

Donovan sträckte ut armen och pekade på en tjugo våningar hög byggnad, vars skal var färdigt och som låg i omedelbar anslutning till Jamaica Bay Fun Park. Vi antar att skotten avlossades från den byggnaden där framme. Hur som helst måste det vara i den riktningen.

Jag tittade över och knäppte ihop ögonen.

Det måste ha varit ett bra skott - från det avståndet!, konstaterade jag.

Det är uppskattningsvis fyrahundra meter - om det skjuts från en av de högre våningarna - ännu mer, påpekade Milo.

Om killen använde ett krypskyttegevär är det ett normalt avstånd, sade Donovan, och mördaren måste ha varit en krypskytt. Skotten följde varandra mycket snabbt, att han hade mycket lite tid att sikta. Det krävdes bara ett skott i taget av mördaren för att döda DiCarlo och hans män.

Det passar in i mönstret, konstaterade jag och utbytte en blick med Milo.

Samma vapen hade alltid använts vid tidigare mord på medlemmar av Marini-syndikatet. Ett specialgevär av typen MK 32, som bara hade tillverkats i relativt litet antal. SWAT-kommandotrupperna i vissa större städer använde detta vapen. Dessutom övervägdes MK-23 kortvarigt för krypskyttar i arméns och marinens specialenheter. Illvilliga tungor hävdade att detta hade misslyckats på grund av konkurrentens bättre förbindelser med Pentagon.

I vilket fall som helst var jag beredd att slå vad om att detta mord också begicks med samma MK-23 som hade använts vid tidigare mord på underordnade till Marini-syndikatet.

Naturligtvis kan vi bara förvänta oss en bekräftelse på detta efter att de ballistiska undersökningarna har slutförts.

Jimmy DiCarlo var förresten i sällskap med en ung kvinna, enligt flera vittnens samstämmiga vittnesmål, rapporterade Donovan, blond och storbröstad. Lite av en mansdröm som blivit till kött och blod. Vi gjorde en skiss, suckade Donovan hörbart innan han fortsatte. Hon har försvunnit.

Vi får se hur snabbt vi hittar dem när vi sätter upp dem på efterlysningslistan, sa jag.

Donovans mobiltelefon ringde i samma ögonblick. Han sa ja flera gånger och avslutade slutligen samtalet igen. Han vände sig