På jakt efter guldklimpar: Western

Neal Chadwick

På jakt efter guldklimpar: Western

UUID: 2ed5b942-7f1f-4c08-8a07-18618cf792ca

Dieses eBook wurde mit StreetLib Write (https://writeapp.io) erstellt.

Inhaltsverzeichnis

På jakt efter guldklimpar: Western

Upphovsrätt

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

32

33

34

35

36

37

38

39

40

41

42

43

44

45

46

47

48

49

50

51

52

På jakt efter guldklimpar: Western

av Neal Chadwick

Den här boken har en storlek som motsvarar 130 pocketboksidor.

Helvetet har brutit ut i Montana. Guld har hittats i Black Mountains, och nu är lyckosoldater och skurkar från hela världen på väg dit för att bli rika snabbt. Men ofta nog finner de bara döden. Så Jay Parry ger sig också iväg till det utlovade guldlandet mellan de karga bergen. En cowboy och luffare, snabb med revolvern och oturlig i spelandet. Snart är Jay Parry i stora svårigheter. Och han möter Yellow Flower, en Blackfeet-indian. En kvinna som han inte kan glömma, även om hon inte är ämnad för honom...

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Special Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är varumärken från

Alfred Bekker

© Roman by Author

OMSLAG WERNER ÖCKL

Neal Chadwick är en pseudonym för Alfred Bekker.

© detta nummer 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De påhittade personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Likheterna i namnen är tillfälliga och inte avsedda.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[email protected]

Följ oss på Facebook:

https://www.facebook.com/alfred.bekker.758/

Följ på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Läs de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förlagets blogg!

Håll dig informerad om nya publikationer och bakgrunder!

https://cassiopeia.press

Allt om skönlitteratur!

1

Under dessa år fanns det otaliga män som kom till Montana för att hitta guldet - eller helt enkelt för att göra sin lycka på ett eller annat sätt i detta unga land.

Jag hade arbetat mig fram som cowboy, förman och biträdande sheriff och hade senast varit med i ett körlag i Kansas.

På så sätt hade jag åtminstone några dollar i fickan när äventyrslystnaden tog tag i mig och jag åkte norrut. Jag hade seglat uppför Missouri på en flodbåt, sedan stigit av i något bo på de sumpiga stränderna av Big Muddy och skaffat mig ett långt Sharps-gevär som jag ville använda för att döda större djur. För detta vapen lät jag en sadelmakare göra en andra, längre sadelsko åt mig speciellt. Så jag hade Sharps för jakt - min Colt och Winchester behövde jag däremot för att kunna försvara mig mot den speciella sortens varg som tenderar att gå på två ben!

Och det fanns gott om dem i Montana Territory!

Män på flykt från lagen, väl medvetna om att ingen sheriff någonsin skulle kunna spåra upp dem i dessa ensliga berg! Plus massor av banditer som hade ögonen på guldtransporter - eller bara ensamma grävare som försökte ta sig till nästa stad med sina väskor fulla av guldklimpar.

Och så fanns det indianerna, som inte heller alltid var att leka med.

Förresten köpte jag också en kastrull för att leta efter guld.

Den hängde ner på baksidan av sadeln.

Tänk om jag råkade stöta på en bäck full av guldstoft - det hade varit alltför irriterande att komma tillbaka tomhänt!

Kanske hade jag också låtit mitt huvud bli lite förvridet av de fantastiska historier som folk berättade om guldlandet, och hur jag hade hört dem i dussintals omgångar ombord på flodbåten. Berättelser om fantastiska, snabba rikedomar....

Det fanns dock minst lika många berättelser om en snabb död i kall is eller brännande sol, skalperade av Blackfeetfolket eller rånade till skjortan av vita desperados.

Så jag gav mig iväg.

Det var fortfarande sommar, även om man ibland på natten kunde känna den kalla vinden från bergen. Jag hade förberett mig för vintern, åtminstone vad gäller varma kläder. Det var första gången jag var här uppe i detta vilda land, men jag hade hört tillräckligt mycket för att veta hur hård vintern är i Montana. Men solen sken fortfarande varmt från himlen.

Framför mig låg ett underbart, nästan öde land som bara verkade vänta på att bli bebyggt av människor.

Men även om folk strömmade hit nu - det var ett jäkligt stort land och man skulle förmodligen kunna vandra runt här i dagar och veckor i sträck utan att träffa en enda själ.

2

I en månad hade jag vandrat runt i vildmarken på detta sätt.

Vid någon tidpunkt, om några veckor, måste jag leta efter vinterförvaring.

Men det var fortfarande lite tid kvar till dess.

Jag såg spår av oskodda hovar och de slipade spåren av bärpinnar som indianerna använde för att transportera sina tipis och förnödenheter.

Så långt jag kunde undvek jag indianerna. Jag hade ingen aning om vilka stammar de var. Kanske var det de krigiska Blackfeet, Assiniboines, som var fiender till dem, eller kråkorna, som fortfarande hade det bästa ryktet, åtminstone bland de vita...

Jag brydde mig inte.

Jag ville inte bekanta mig med någon av dessa grupper för tillfället.

En gång, från en brant sluttning, såg jag en stam som bara vandrade - kanske på jakt efter vilt, kanske på flykt från fiender....

Hur som helst var jag försiktig som fan för att inte bli upptäckt.

En vecka senare var jag på jakt efter en hjort.

Om jag kunde hitta den, tänkte jag, skulle jag vara nöjd ett bra tag - åtminstone när det gäller mat.

Jag rusade min häst - en underbar kastanj - efter djuret, de långa spetsarna i ena handen, tyglarna i den andra.

Men djuret var smart.

Jag kom inte i en position från vilken ett skott skulle ha varit värt att skjuta.

Och jag hade bara en chans, högst två, för om jag hade en stor skottlossning här ute skulle det bara locka till sig rovdjur.

Den gick genom ett skogsparti med ganska tät undervegetation.

Min sorrel hade det svårt, grenarna slet upp märken på djurets rygg och piskade mig i ansiktet.

Hjorten sprang för sitt liv - och den verkade veta exakt hur man ska hantera en jägare om man vill bli av med den så effektivt som möjligt!

Jag drev räven obevekligt framåt, slog undan grenarna med Sharpsgevärens pipa och plötsligt klarnade undervegetationen igen.

Jag hörde vatten bubbla och några ögonblick senare var jag vid ett smalt vattendrag.

Det måste ha varit en av Big Muddys förgrenade bifloder. Jag hade ingen bra karta, så jag visste inte säkert.

Min blick gick runt för att leta efter hjorten, men det fanns inget av den att se. I stället såg jag något annat.

Det fanns en blåsvart, nästan midjelång hårmanke och två breda, mörka ögon som innehöll rädsla.

Det var en ung indisk kvinna som satt vid vattnet och flätade sitt långa hår till flätor. Vattnets yta fungerade troligen som en spegel för henne.

Hon vände sig halvt om mot mig och då såg jag en träamulett som hängde runt hennes hals.

Bredvid henne på marken låg en korg av något slag. Kanske fanns det ett läger i närheten och kvinnorna hade svärmat ut för att samla bär och rötter.

I det fallet kunde jag avskriva hjorten.

Den unga kvinnan stannade till mitt i rörelsen. Hon rörde sig inte en millimeter från platsen.

Lyckligtvis hade hon inte heller gjort ett ljud ännu.

Om hon nu tänkte på att låta ett skarpt skrik passera mellan läpparna, måste jag räkna med att jag inom kort skulle få en flock vilda indianer i hälarna!

Men hon förblev tyst.

Först hade hon darrat, men nu avtog det. Jag förstod hennes rädsla. Hon kunde inte veta vad jag hade för avsikter!

Vi